”Enögd språkpolitik”

av Richard W. Hjelt Forum 1972-19, sida 06, 29.11.1972

[FORU ”Enögd språkpolitik debatt

Herr Redaktör!

Forum har i br 16/72 på ledarplats kommenterat vissa anmärkningsvärda statistiska uppgifter om förekommande språkundervisning i första klassen i lärdomsskolan i Finland. De redovisade uppgifterna visade bla att de tyska, franska och ryska språken blivit starkt eftersatta i undervisningen med tanke på den efterfrågan på kunskaper i dessa språk som kan beräknas föreligga år 1980 i Finland. Såtillvida skulle det exempelvis år 1980 av det totala behovet av främmande språk föreligga ett behov av 28,6 9/v i tyska språket. Hösten 1971 var det endast 1,8 9/9 av den totala språkundervisningen som skedde i tyska språket. . .

Med anledning av denna Forums ledarartikel kan jag ej underlåta att göra vissa kommenterar grundade på egna erfarenheter.

Såsom finsktalande svensk advokat i Stockholm har jag under årens lopp i min praktik observerat — och då ofta på ett pinsamt sätt — hur undermåliga kunskaper i utländska språk många finska företagsledare besitter. Trots att det torde förefalla helt uppenbart att vissa utländska språkkunskaper är nödvändiga för genomförande av utlandsaffärer, så ger sig enbart finsktalande affärsmän likväl oförfärade in i dylika affärer. Härmed förlitar de sig ofta lättsinnigt på att allt skall ordna sig trots språksvårigheter.

Det har sagts från finskt håll, att det svenska språket icke skulle passa den finska tungan (rent konstitutionellt?). I samma riktning går ett färskt uttalande av landshövdingen Lassinanti i Norrbottens län i Sverige. Han har gett uttryck för uppfattningen att det svenska språket vore lika svårt för en finne som kinesiska språket är för en svensk!

Att finnar (dvs personer med finska som modersmål) icke lär sig i vart fall svenska framgår klart av de siffror, vilka finns presenterade i en av svenska statens offentliga utredningar (SOU) för år 1971:51, bil 2. I denna sk Invandrarutredning gjorde en arbetsgrupp på hösten 1969 vissa intervjuundersökningar bland tyska, jugoslaviska, italienska och finska språkgrupper för utrönande av storleken på de målgrupper, som kunde tänkas bli omfattade av en föreslagen grundutbildning i svenska. Undersökningen omfattad utlänningar från sagda fyra språkgrupper, som invandrat till Sverige under åren 1961—1968. Invandrarutredningen konstaterade sammanfattningsvis bla att det fanns stora skillnader mellan nationaliteterna beträffande inhämtade kunskaper i svenska. Såtillvida hade tyskarna genomgående de bästa kunskaperna, medan finnarna hade de lägsta värdena av de fyra undersökta grupperna. Som exempel kan här nämnas, att utredningen visade att 100 9/0 av tyskarna redan efter två års vistelse förstod ”svenska mycket bra eller ganska bra”. I en motsvarande finsk grupp förstod endast 249/0 ”svenska mycket bra eller ganska bra”. Motsvarande siffror för samma tidsperiod var för jugoslaverna 64 /o och för italienarna 57/0. Dessa i och för sig avslöjande siffror blir icke lättare att förstå när man betänker, att finnarna ändock haft svenska som språkämne i Finland och borde ha stött på svenska tidigare i sitt liv. Det är icke mig bekant huruvida det föreligger någon utredning om finnars möjlighet att lära sig andra utländska språk än svenska, men redan de svenska siffrorna torde vara tillräckligt belysande för att en förutsättningslös diskussion om orsakerna till förhållandet borde vara på sin plats.

Att den finska obenägenheten att lära sig främmande språk är en ytterst allvarlig företeelse med tanke på bla det finska näringslivets förmåga att hävda sig i den utländska konkurrensen belyses vidare av följande. I september månad detta år höll det internationella advokatförbundet (IBA) sitt vartannat år återkommande möte i Monte Carlo. Advokatförbunden från praktiskt taget samtliga världens fria länder var representerade genom företrädare för sina nationella förbund. Finland var ej officiellt representerat. Endast en yngre ledamot av Finlands advokatförbund hade på eget initiativ infunnit sig. Förhållandet talar för sig själv. Jag ifrågasätter om det ej vore på sin plats att Forum tog upp här berörda förhållanden till en förutsättningslös diskussion eller debatt. Forum vote ett lämpligt organ för ett meningsutbyte i denna version på ”språkfrågan”. OO

Med utmärkt högaktning Richard W. Hjelt

Debatten K. Finell/P. Järvenpää

Herr Redaktör.

Fast övertygad om att ha rätt i min kamp för en bortgången väns livsgärning ber jag Er ge rum åt ännu ett kort inlägg i frågan. Jag kan inte finna Kai Finells terminologi riktig. För att bevisa detta påstående upprepar jag här de förut omnämnda och av K. Finell godkända citaten ur ”Interavia” (Nr 6/1962 s 630): ”Die B.E.F. sind nicht so neuen Datums wie vielfach angenommen wird. Als Erfinder bezeichnen manche Autoren den Finnen Toivo J. Kaario.” .

Beteckningen B.E.F., Bodeneffektfahrzeug har sin exakta motsvarighet i det engelska uttrycket Ground-Effect Machine eller Air Cushion Vehicle (Aircraft Engineering May 1960 s 132) och de svenska beteckningen Iuftkuddefarkost är en direkt översättning av den sistnämnda. Detta huvudbegrepp har i Aircraft Engineering indelats i sex kategorier av vilka endast tre må närmnas här: ram wing, plenum chamber och annular jet. Men vad innebär begreppet svävfarkost? Till utgångspunkt för svaret kan vi citera K Finells egen definition för detta begrepp: — ”farkoster som ständigt, också vid stillastående, kan hållas svävande såväl över vågkrusat hav och slät is som måttligt kuperad markterräng” (Forum 3/1972 s 8). Definitionen täcker inte kategorien ram wing, för en ram wing svävar inte vid stillastående i luften. Alltså är inte luftkuddefarkost och svävfarkost identiska som Kai Finell påstår.

Forts på sid 38

Forum 19/1972