Estland eftersträvar ekonomiskt spelrum
av Tauno Tiusanen Forum 1989-11, sida 16-17, 22.06.1989
Text: Tauno Tiusanen
ESTLAN eftersträva ekonomiskt spelrum
Estland är den minsta men samtidigt ekonomiskt starkaste av Sovjetunionens delstater. Esterna, som redan länge intensivt följt med finländska massmedia är emellertid inte tillfreds med sitt inom Sovjet relativa välstånd. Esterna framhåller gärna att deras land i tide låg ekonomiskt före Finland.
esterna med bägge händer grabbat ta i de möjligheter Sovjetunionens perestrojka och glasnost erbjudit under Gorbatjovs epok. Norr om Finska viken har man till en början nöjt sig med att förundras och undra hur långt Estland kan och tillåts gå i sina egna nationalitetssträvanden.
I Finland har man varit påfallande illa insatt i Estlands utgångsläge på den ekonomiska sektorn. Av delstatens industri har cirka 90 procent varit Moskva-dirige [5 har man nogsamt noterat, at 1 rad. Därför är det knappast förvånande att man i nya självständiga estniska ekonomiska programmet IME, som på lokalnivå godkändes efter mitten av maj, talar om ”neonationalisering” av kapitalet.
På denna punkt kräver vissa bakgrundsuppgifter precisering. I Sovjetunionen verkar av tradition tre slag av branschvisa ministerier. De allunionella ministerierna fungerar i Moskva, och leder och dirigerar utvecklandet av produktionssektorn på riksomfattande nivå. Utöver dessa finns de sk allunionella-republikanska ministeri erna, med högkvarter i Moskva och ”dotterorganisationer” i varje delstat. Slutligen finns de rent republikanska ministerierna som alltså inte har allunionella centralministerier. De till sistnämnda kategori hörande ministerierna har alltså för Estlands del svarat för runt 10 procent av republikens industri.
Dessa relationstal vill esterna nu radikalt ändra på och kräver ”neonationalisering” som skall förvandla siffrorna till de motsatta. En tiondedel av produktionen kunde bli kvar under Moskva-styrning. Bakom detta ligger viktiga samhälleliga faktorer. Tack vare bestämmanderätten över produktionen har Moskva också utnyttjat rätten till skatteuppbärning. IME kräver nu klart att de skatter som betalas till Moskva skall kanaliseras via republiken Estlands budget, för att penningströmmarna skall kunna påverkas av lokalt beslutsfattande.
Dessutom är esterna övertygade om att de lokala miljöproblemen inte orkar intressera ministeriebyråkratin i Moskva. En viktig symbol för denna likgiltighet är den i östra Estland belägna fosfatförekomst som man i Moskva velat exploatera. Detta projekt har man som resultat av stora ansträngningar lyckats få lagt på is, men nu vill man slutgiltigt överflytta den defenitiva beslutanderätten från Moskva till Tallinn.
Bakom strävan att ändra på underställighetsrelationerna finns också esternas fruktan för nationell alienation. Då cirka 40 procent av befolkningen — totalt bara 1.5 miljoner — numera är icke-estnisk, vill man Överflytta befogenheterna att utveckla industrin till lokal nivå, för att bättre behärska inflyttningsproblematiken.
Till nyckelpunkterna i IME hör också skapandet av en egen separat myntenhet. Strävan är att öppna den estniska ekonomins portar för främjandet av den internationella arbetsfördelningen, och göra denna myntenhet konvertibel.
Denna programpunkt är naturligtvis förståelig, men samtidigt extremt svår att förverkliga. Estland är givetvis intensivt integrerat i den sovjetiska ekonomin. I egenskap av relativt råvarufattigt område kan Estland inte heller uatn vidare kapa navelsträngen till rikets övriga produktionscentra.
I takt med de estniska ekonomiska självständighetssträvandena har man från Moskvahåll framhållit att Estlands ”handeisbalans” i handeln med det övriga Sovjetunionen är negativ — m a o att Estland årligen levererar mindre varor till de andra delstaterna än det köper från dessa. Genom detta argument har man från centralstyrningsnivå låtit förstå att Sovjetunionen direkt har stött Estlands välståndsutveckling.
I samband med presentation av dessa ”handelsbalanssiffror” har man emellertid inte ännu inlett slutlig diskussion om bytesförhållandet. Moskva har framhållit att Estland erhållit energi och råvaror från Sovjetunionen fördelaktigt, under världsmarknadspriser. I Estland hör man som motargument att exempelvis produktionskostnaderna för kött uppgår till i genomsnitt 6 rubel per kilogram, medan Estland ”exporterar” kött till Sovjetunionen fö 11/1982 FRU bara 2 rubel per kg. Båda delarna i bytesförhållandet, såväl ”export”- som ”importpriserna”, har av allt att döma fastställts i Moskva. Relationen mellan dessa priser avgör i sista hand också den estnisk-sovjetiska ”handelsbalansens” öde.
Under den sovjetiska perestrojkaperioden har man talat en hel del om prisreformen, som är oundgänglig för att åstadkomma en rationell ekonomisk kalkyl och få ett slut på slöseriet. En enhetlig total prisreform har emellertid inte ännu förverkligats, genom att en öppen inflation skulle resultera i betydande socialt tryck gällande exempelvis grundbehoven och försörjningen. Polen är i detta avseende ett varnande exempel för Sovjetunionen.
Envisa rykten i Estland gör gällande att radikala ändringar i energipriserna blir aktuella i Sovjetunionen redan inom en nära framtid. Elpriset väntas fördubblas, oljepriset fyrdubblas och gaspriset rentav sexdubblas. Dessa siffror är allt annat än goda nyheter för esterna.
Om prisreformen inleds med chockterapi på energi- och råvarusektorn innebä det av allt att döma att Estlands bytes-.
balans i ”sovjethandeln” försvagas. Estland nödgas producera mera än tidigare för att betala sin allt dyrare energiräkning för leveranser från de övriga delstaterna. Landets egna ”exportpriser”, således värdena för leveranserna till Sovjetunionen, borde kunna höjas kraftigt i motsvarande grad.
För närvarande är Estlands möjligheter att söka sig ut på världsmarknaden relativt begränsade. Gällande jordbruksproduk 11/1989
FORU 90-177 87 terna råder det överutbud nästan överallt, och priserna kan inte kallas höga. Aven om beslutanderätten i industrin skulle förskjutas från Moskva mot Tallinn, kan betydande konkurrenskraft och marknadsföringsfärdigheter i väst inte kunde uppnås på ett ögonblick.
I samband med utrikesekonomireformen 1987 gavs delstaten egna utrikesrättigheter. I samband med denna reform grundades i Tallinn utrikeshandelskoncernen Estimpex, som alltså redan i ett par år handhaft Estlands utrikeshandel på delstatsvivå. Närmast gäller det byteshandeln i form av gränshandel, som före grundandet av Estimpex sköttes via Lenfintorg i Leningrad.
Frigörelsen från Lenfintorgs förmyndarskap har aktiverat Estlands egen utrikeshandel. som mer än fördubblats jämfört med de bästa affärerna via Lenfintorg. En omsättning på drygt 40 miljoner rubel (nära 300 miljoner mark) i året, export och import medräknade, är dock inte någon hisnande siffra. I princip får exporten nöja sig med produkter som överskrider produktsplanerna.
Mera spelrum i de utländska operationerna kan naturligtvis uppnås om beslutanderätten decentraliseras till republikansk nivå, och därifrån vidare till företagen. På den egentliga företagsnivån har man just nu ett verkligt levande intresse för utvecklande av exporten; i och med perestrojkan har företagets exportbonus, alltså direkta exportmöjligheter som resultat av framgångsrik export, väsentligen ökat.
Vill Du lära Dig?
SYMPHONY WORDPERFECT EXCE m.m. på SVENSKA!
Ring Uffe Hirvonen 928-17771 921-517 773
Helsingfors — Åbo — Mariehamn
Esterna undersöker tillsammans med finska och svenska företag entusiastiskt olika möjligheter till teknologianskaffningar, inklusive de möjligheter joint ventures erbjuder.
På sektorn joint ventures har en del resultat uppnåtts. Tillsammans med finländska företag produceras redan bl a kemikalier, fiskprodukter, textiler, byggnadsmaterial och -tjänster. Ett gemensamt hotellprojekt har kört igång. Samtidigt har man dock erfarit att joint ventures inte ens i Estland — där den lokala parten med stor ingivelse engagerar sig i saken — är något problemfritt alternativ. På praktisk nivå möter man överraskande svårigheter.
I Estland strävar man till att understryka IMEs positiva effekter för hela perestrojkautvecklingen, där självbärande företag och självförsörjning på republiknivå är nyckelbegrepp. Samtidigt strävar Estland till ett slags brofästesposition med avseende på västföretagens östhandel. Sålunda är de signaler som är riktade till Moskva mycket konstruktiva till sin karaktär.
Det är naturligt att Estland förväntar sig stöd från Finland i förverkligandet av IME. Det förefaller som om man skulle lyckas få till stånd olika former av expertoch praktikantutbyte. De konkreta samarbetsformerna med ekonomisk substans på företagsnivå utformas enligt affärsmässiga principer. Livskraftiga affärsidéer sållas småningom fram. Denna utvärdering befinner sig just nu i ett mycket intressant skede — och esterna har redan demonstrerat sin företagarvilja. L 17