EU-etikett
av Emily von Sydow Forum 1995-02, sida 31, 16.02.1995
U-etikett
Det känns som en skolstart. Många talar om hur man fortsätter i samma spår sedan halvårsskiftet, då Finland, Sverige och Österrike började delta som aktiva observatörer, men jag tycker skillnaden är påfallande. Bara det att slippa skriva “kandidatländer” eller någon annan omskrivning för blivande medlemsländer.
öre folkomröstningarna krävd ju dessutom logiken att ma skulle villkora medlemskapet mot dem, Det blev mycket tung konditionalis, som inte gjorde texterna mer tillgängliga och aptitliga för en redan EU-mätt läsekrets.
Nu skriver fransmännen och belgarna “L’Europe des 15”, som en markering gentemot Storeuropa. Franskspråkiga tidningar skriver sällan förkortningen UE (Union Européenne). Brittiska tidningar skriver ofta sin förkortning. Vad skall vi säga på svenska? “EU” rätt och slätt får det ju inte att vattna sig i munnen precis.
Laddad förkortning?
Förkortningen “EU” har också en prägel av avstånd och motståndare, sedan medlemskapsförhandlingarna och debatterna inför folkomröstningarna. Nu är vi med i “motståndarlägret” men samtidigt ligger det illa i munnen att säga “De femtons Europa”.
De flesta britter, som är stadigt förankrade i historien, säger fortfarande The Common Market. ett uttryck som var aktuellt för några decennier sedan, för den organisation som britterna sökte medlemskap i. Vi nordbor, som är mer nutidsorienterade, borde finna ett slagfärdigt uttryck för den gemenskap, som vi nu är del av. Medlemskapet blev riktigt klart när också den nya kommissionen trädde i kraft. Det var på måndagen den 23 januari klockan tolv, och skedde genom endast ett högtidligt handslag och privat samtal på kontoret i fem minuter mellan huvudpersonerna.
Emily von Sydow
Strippad ceremoni
Vi gillar ceremonier, och tyckte gott att Jacques Delors kunde ha överlämnat Europastandaret till Jacques Santer till tonerna av Beethovens åttonde symfoni, som EU har gjort till sin hymn. Nu var det en mer teknokratisk handling, utan röd matta, men de grönklädda säkerhetsvakterna hade fått på sig sina vita galoner.
Hallen på kommissionsbyggnaden Breydel var smockfull av tjänstemän och journalister. Längst fram stod ledaren för hjärntrusten — cellen för framtidsstudier, den lille tomteliknande Jeröme Vignon. Han har förmodli Fra Jacques Delors, vacker.
gen skrivit högintellektuella pro memorior om vart Europabygget är på väg, vilka ideologiska strömningar som skallledsaga kommissionen i framtiden och institutionella förändringar i maktstrukturen. Allt tänkvärda studier, som Delors efterträdare förväntas läsa.
Vignon skrattade jovialiskt, men det är ingen tvekan om att när Jacques Delors kom ner till entrén blev alla berörda. Här kom Europas arkitekt, ett mönster avmakt med integritet, en man med ovedersägligt stor intellektuell kapacitet, som skulle lämna över efter tio år i huset.
En dam suckade t.o.m. “Oh, comme il estbeau!” (Oh, så han är vacker!), vilket möjligen var att sträcka sig en aning långt, men ackompanjerad av kraftiga applåder handhälsade han på sin efterträdare, Jacques Santer, som är halva huvudet längre, men troligen inte hela huvudet klokare.
Lysande Liikanen
De andra nya kommissionärerna kommer inte att få det lika tufft när de jäm förs med sina företrädare. Den finländske kommissionären Erkki Liikanen har i detta avseende en enorm fördel.
I jämförelse med sin företrädare, den tystlåtne tysken Peter Schmidhuber, kommer Liikanen och hans budgetfrågor att lysa som en fixstjärna på den europeiska pressens himmel, vilket förmodligen inte är honom främmande alls.
Diplomatiska miss(e)ar
Många parlamentariker irriterade sig enormt över det som de uppfattade som nordisk arrogans isamband med förhören av de nya kommissionärerna från Danmark, Sverige och Finland. Det främsta hatobjektet,. danskan Ritt Bjerregaard, var man redo att bränna på bål, redan efter hennes framträdande i Europaparlamentets förhör. Hon gjorde pigga uttalanden i danska folketinget därefter, som var som fotogen på flammornat: I sitt försvar till kritiken, som parlamentarikerna hade riktat mot henne förklarade hon att Europaparlamentet inte var något riktigt parlament. Hon kunde lika gärna ha sagt att det var tråkigt att de allierade segrade i andra världskriget. Effekten hade blivit densamma.
Mera intramp
Politiskt omdöme tycks inte vara det som utmärker Ritt Bjerregaard, men även den svenska kommissionären Anita Gradin uttalade sig som om hon inte visste att hon trampade på minerad mark, när hon förhördes av parlamentarikerna, Hon visste t.ex. inle att der värsta parlamentet vet är ministerrådet, vilket i en förskönande omskrivning kan sägas vara medlemsländernas regeringsrepresentanter. Det är med ministerrådet som parlamentet konkurrerar om makten. Det är ministerrådets lagstiftande makt, som parlamentet i slutändan vill ha.
Gradin talade länge om att hon skulle ut på en turné i huvudstäderna -— läs medlemsländerna, alltså ministerrådet — och undersöka vad de tyckte i hennes frågor, som rör knark och invandrare. “Grrr”, sade parlamentarikerna. “Hon behöver inte anstränga kommissonens resebudget, utan borde bara gå tvärs över gatan till oss”.
Spelets regler
Liikanen visste mycket väl vad det gällde, men var osmidig i sitt uttryckssätt när han vägrade att ge parlamentet ett lillfinger av maktlöfte, som skulle kunna utvecklas till en hel högerarm.
Det är detta kulturkrocken gäller — att lära sig maktens spelregler. Det blir lite gjort om man anser att man skall ändra dem med en gång. Bättre att lära sig systemet i grunden och därefter förändra. Erkki Liikanen och Finland förefaller vara inställda på detta förhållningssätt under den första tiden som en av de femton. 31