Fattigdom, relativt och absolut
av Ragnhild Artimo Forum 1990-14, sida 07, 27.09.1990
Fattigdom relativt och absolut
D ”Det var en gång en fattig familj. Pappan var fattig. Mam man var fattig. Barnen var fattiga. Jungfrun var fattig. Kocken var fattig. Guvernanten var fattig. Chauffören var fattig. Trädgårdsmästaren var fattig. Alla voro rysligt fattiga.” Kriablomstret ur Blandaren är en klassiker, och som socialdokument intressant. Vad är fattigdom, och vem är fattig? År fattigdom något subjektivt eller objektivt?
Iftekhar Hossain analyserar mätarna på fattigdom i sin avhanding Poverty as Capability Failure, som granskades vid Svenska handelshögskolan senaste vecka. Han kritiserar de traditionella sätten att kvantifiera fattigdom utgående från inkomst eller nytta fincome/lutility) och föreslår en kvantifiering som baserar sig på möjligheter (capability approach).
Inkomstmetoden utgår från en expertdefinierad tröskelinomst: individer/länder som underskrider den, klassas som fattiga. Metodens svaghet är dels svårigheten att få fram vattentät inkomststatistik för utvecklingsländer, dels att inkomstnivån inte automatiskt korrelerar med livskvalitet. Brasilien, med relativt sett hög nationalinkomst, uppvisar sämre levnadsförhållanden os befolkningen än tex Sri Lanka med lägre nationalinkomst men goda levnadsvillkor, hög bildningsnivå, låg barndödlighet och en ”nordisk” medellivslängd på över 70.
Nyttomodellen opererar med subjektiva | bedömningar av ”lycklighet” och ”förverkligade önskningar”: en person är fattig om hans inkomster underskrider den nivå han själv uppfattar som fattigdomströskel. Med denna mätmetod estimeras graden av fattigdom till 18…34 procent av befolkningen i länder som Danmark och Belgien, och de relativa antalet fattiga är större i Västeuropa än Indien.
Hossain anser att fattigdom bäst kan kvantifieras med statistik som opererar med sk icke-marknadsdata: förväntad livslängd, tillgången till hälsotjänster, barndödlighet, läskunnighet hos vuxna 0 s v. Dessa uppgifter är också lättare att få fram än siffror för inkomst och graden av förverkligade önskningar.
Kapabilitetsmetoden, hans mätmodell för fattigdom, utgår från att fattigdom kan ses som otillfredsställda grundbehov och -funktioner hos individer eller nationer. En person är fattig, om han är undernärd, hemlös, saknar nödvändig klädsel och är illiterat, m a 0 saknar möjligheter att tillfredsställa ett eller flera grundbehov. Tonvikten ligger på möjligheter att vara eller göra; möjlighet att välja är motsatsen till fattigdom.
Näringsbehovet är ett av de centrala grundbehoven som också är en nyckelfaktor i fattigdom. Gränsen för undernäringsklassificering går vid 90 procent av normalvikt. 494 miljoner eller 23 procent av u-ländernas befolkning lever under existensminimum (FAO 1985). Utökar man denna kategori fattiga med dem som är hemlösa och illiterata, mångdubblas siffran.
Hossain citerar William Baumol: ”Hur framgångsrik ekonomin är måste primärt mätas med hur effektivt den kan minska arbetslöshet och fattigdom, och förbättra livskvaliteten”. Fattigdom är det massivaste problemet globalt, men har en låg rankning i ekonomisk forskning. Hossains avhandling är den första i ämnet i Finland.
De traditionella metoderna att mäta fattigdom är missvisande och leder till snedvridningar. Att ta fram mera pragmatiska mätare är angeläget för att man skall kunna identifiera de kategorier av befolkningen som behöver någon form av stöd.
Ragnhild Artimo
Banksanering p kundernas bekostnad?
D Bankerna går dåligt. Somliga går riktigt dåligt, medan res ten går knackigt. Misstankarna om att bankerna skulle måla ett dystrare porträtt än verkligheten förutsätter är i stort sett ogrundade. Kurvorna med jämförelser med de allra senaste åren är visserligen missvisande, eftersom åren 1987 och speciellt 1988 var verkliga toppår för bankerna. Men granskar man de centrala nyckeltalen för t ex hela åttiotalet är det klart att lönsamheten försämras till en nivå som på sikt hotar bankernas framtid om inte utvecklingen korrigeras.
Bankerna har vidtagit åtgärder för att korrigera utvecklingen, med resultatet att bankernas impopularitet ökat snabbare än lönsamheten. Den sista droppen är den ensidiga höjningen av gamla, grundräntebaserade lån. Den petita stilen på lånekontrakten ger bankerna möjlighet till detta, men det skäliga och rimliga i åtgärden ifrågasätts av allt fler.
Banking är som all business i princip enkel. Bankerna skaffar pengar — lånar in — av dem som har dem, och lånar ut dem åt dem som inte har pengar men behöver dem. Som i alla affärer tjänar de pengar på skillnaden. Dessutom tjänar de på den direkta tekniska hanteringen av pengar och betalningar, och kan också göra egna affärer i värdepapper, fastigheter mm.
Kostnaderna består av inköpskostnader FÖRUN, 14/199 na för råvaran — pengar — och kostnaderna för maskineriet som sköter affärerna.
Både köp- och säljpriserna för råvaran har länge varit artificiellt reglerade, men är det inte längre. Bankerna är i, eller närmar sig en situation där de måste köpa dyrt och sälja billigt. Situationen har existerat en tid, men tillspetsas allt mer.
Samtidigt har möjligheterna att göra pengar på annat håll, som i stor utsträckning gav toppresultaten år 1988, försämrats kraftigt. Bankerna är därför tvungna att gå in på kärnbusinessen, att köpa och sälja pengar, och att försöka sälja pengarna dyrare.
Bankerna har inte många andra alternativ att ta till, men räntehöjningen är inte det enda, och borde framförallt inte vara det första. En sanering brukar börja med att man ställer sitt eget hus i skick, d vs skär ned de egna kostnaderna. Bankerna har nu först börjat tala om vad som skall göras.
För bankkunderna/låntagarna är likaså de ökade kostnaderna för köpandet av pengar främmande. Huvuddelen av låntagarna, som samtidigt är deponenter, har knappast sett röken av högre anskaffningskostnader för pengar i form av högre depositionsräntor. Räntorna på vissa depositioner har stigit, men normalbankkunden med lön och lån på banken har inte upplevt dem. Den ”vanliga kunden” känner att bankerna tar högre låneräntor och serviceavgifter innan de ger högre inlåningsräntor eller själva tillämpar sparandets glädjebudskap genom att skära ned sina kostnader. Det är det som känns så fel. Håkan Nylund