”Finanskrig” splittrar Europa?

av Sigyn Alenius Forum 1990-11, sida 20-21, 21.06.1990

Taggar: Teman: finanskrig

”Finanskrig” splittrar Europa?

Text: Sigyn Alenius

Startskottet har gått för det stora europeiska finanskriget. Det skedde i slutet av maj, när börscheferna från alla tolv EG-länderna var samlade till PIPE-möte i Köpenhamn.

PIPE är ett superdatorsystem som ska upprättas i EG:s huvudstad Bryssel, och lyfta den europeiska börshandeln till en status som kompatibel konkurrent till New York och Tokyo.

pappret. Men 2,7 miljoner EC (ca 13 Mmk) har redan inbetalats av EG-staternas börser som start. Projektet kommer upp till 16 miljoner ECU innan det är igång.

PIPE står för Price and Information Project for Europe. Tekniken kommer att vara den snabbaste i världen, en fråga om millisekunder innan banken i Portugal har köpt de 500 Philipsaktier den var ute efter, eller mäklaren i Köpenhamn har besked om att hans aktiepost i Det Östasiatiske Kompani är såld till köparen i Frankfurt…

Internationella insideraffärer blir med PIPE omöjliga. Inte så att centraldatorn i Bryssel] delar ut tips — men den registrerar med ögonblicklig verkan de kursförändringar som är själva kärnan i insideroperationerna.

Förr handlades det med varje enskild grupp aktier en gång i dygnet — det gav insidern ett helt dygn att sälja eller köpa utanför börsen. under veckosluten t o m tre dygn. Nu kommer kursändringarna att registreras kontinuerligt, dygnet runt. inom en bråkdels sekund, inte bara på nationellt plan (det sker i viss utsträckning redan nu), utan också intereuropeiskt. Plötsliga kursändringar uppåt eller neråt kommer både för marknadsdeltagarna och för börsinspektionerna strax att indikera att något mystiskt är på gång.

Tror finns PIPE endast på

Tid att vinna — och pengar

En centraldator spar tid. Och tid är pengar för en finansman som vill placera någon miljon i Europa. Det är slöseri med tid att — som nu normalt är fallet — nödgas åka omkring till de olika europeiska börshuvudstäderna, eftersom tyska aktier som regel idag köpts i Frankfurt, brittiska i London, franska i Paris o s v. Det är viktigt för amerikanska och japanska placerare att få hela Europa salufört och värderat på ett och samma ställe, PIPE 20

Bryssel, på samma sätt som de idag får hela USA salufört i New York, och hela Japan i Tokyo. ”Sammanlagt” är Europa av fullt ut lika stort intresse för en investerare som dessa två väldiga industrimakter. Och det finns inget enskilt land i Europa som har en investeringspotential i samma klass som USA och Japan.

Europeiska gränsöverskridande transaktioner sker redan i viss mån i London och Frankfurt, Amsterdam och Paris, Dessa börser har automatiska noterings- och handelssystem, men i jämförelse med blivande PIPE är de — som presidenten för EG-staternas börsorganisation Fédération des Bourses de la Communauté Européenne, italienaren Ettore Fumagalli, sa på mötet i Köpenhamn — ”både långsamma och föga effektiva”.

Informationscentral

Köpenhamnsmötet klubbade av beslutet att upprätta PIPE. Två arbetsgrupper tillsattes för att utarbeta en tidtabell och tekniska detaljer. Ett nytt möte för att fastslå de fortsatta åtgärderna ska hållas i Dublin i november.

I första ronden ska PIPE endast bli en central för information och data. Dessa samlas i det centrala datorsystemet i Bryssel, vilket är kopplat till alla EG-ländernas börser, så att aktuella kurser och kursändringar kontinuerligt kan matas in från medlemsländerna. Detta möjliggör att man hela tiden, var som helst inom EG-Europa, kan hålla sig underrättad. Systemet skall också från början kunna ge upplysningar om de börsnoterade företagens ekonomiska situation i hela området. Börsföretagen förpliktas att informera sina nationella börser om viktiga transaktioner, delårsresultat, fönn “Europeiska börshandelns naturliga cen trum är London”, menade brittiska börschefen. Men PIPE kommer — för EG.

retagsköp, fusioner etc. Längre fram, när systemet har inkörts en tid, är det också meningen att det skall utvecklas till ett handelssystem för aktiemarknaden.

London motvilligt

Allt detta var Köpenhamnsmötets tolv deltagare principiellt eniga om. dock med ett undantag: London. Bilden var densamma som man så ofta upplevt i andra EG-sammanhang de senaste åren: London stod ensamt mot de andra elva medlemmarna. London-börschefen Andrew Hugh Smith hade sitt argument med i fickan, hemifrån: ”Den europeiska börshandeln har redan idag ett centrum, nämligen London, där vi har räknat ut att 80 procent av den gränsöverskridande handeln med aktier i Europa sker idag”. Och så bör läget förbli, underströk Smith — PIPE behövs inte.

Londonbörsen har sitt eget system. akronymen är SEAQ, för Stock Exchange Automated Quatation (automatiserad = aktiemarknadsnotering). SEAQ har för övrigt — upplyste Smith med en triumferande blick över församlingen — redan etablerat sina datorprogram hos mäklarna i Frankfurt och Amsterdam.

Det fick Frankfurt-börsens VD att hoppa upp från sin stol: ”Det där vet vi utmärkt väl,” sa han, ”och vi har vårt motdrag klart. Vårt eget system, IBIS, Inter-Banken-Information-System, som är modernare och tekniskt mera avancerat än SEAOQ, har sänt trevare ut till London för att förse mäklarna där med IBIS-systemet!”

EG-börsernas Fumagalli var emellertid varken anhängare av ett London- eller ett Frankfurt-dominerat europeiskt system. Med den enormt snabba utvecklingen på datorsektorn idag kommer PIPE att slå ut bägge. sa Fumagalli: PIPE blir internationellt. och det blir flera gånger snabbare och tekniskt modernare.

”Ingen ska tvingas!” fastslog Fumagalli, och slog med italiensk elegans ut sina smala händer till ett svep över församlingen. inklusive Smith och den tyska börssammanslutningens president Ridiger von Rosen, och hänvisade till att det i Europa också finns tr helt privata system — men de är ännu äldre. Fumagalli hade inga tvivelsmål: PIPE kommer att segra på poäng.

Årga röster

Finansvärldens tidningar Europa runt skickade dagen efter Köpenhamnsmötet ut löpsediar om ”det europeiska finanskrigets utbrott”. De citerade von Rosen: ”IBIS slår SEAQ med många hästlängder, och fö ligger London alltför perifert för att betjäna hela Europa.” Med sin geografiska placering ansåg von Rosen nämligen att Frankfurt stärkte sina chanser.

Det hade Hugh Smith ett blixtsnabbt svar på: med en kraft värdig den brittiska finansvärldens manliga Iron Lady tillbakavisade han geografiargumentet som ”utan minsta betydelse”. Påståendet att London ligger alltför perifert är lika förlegat, ansåg Smith, som gångna tiders börssystem med misstrogna mäklare ilsket plirande på varandra i tättpackade börssalar och viftande med lillfingret som signal på att de önskade köpa eller sälja… Sina börstransaktioner kan mäklarna ju idag genomföra liggande på gräsmattan i trädgården, med en portabel eller famndator.

Nej, man nådde inte enighet i Köpenhamn om annat än PIPE-principen — och även på den punkten med brittisk dissidens.

För att säkra en clean fight valdes så Fumagalli till ordförande för mellantiden. Ingen från vare sig Frankfurt eller London kunde komma i fråga. Fumagalli avslutade mötet med att konstatera, att ”detta har varit den goda viljans demonstration — nu återstår för oss att utforma handlingen”.

”Provinsiella” Norden…

Vad som inte berördes i Köpenhamn var förhållandet till länderna utanför EG. Och att problem kan uppstå för dem är uppenbart. Det stod helt klart för Köpenhamnsmötet att börserna i EG-länderna kommer att koncentrera sig på att utveckla sitt eget börshandelssamarbete. Börserna utanför EG — bland dem Helsingfors, Oslo och Stockholm — löper risk för ”provinsialisering” på lokalplan, när EGsystemet kör igång sin egen dynamik som redskap för att suga upp kapital för näringslivet. Och om ledande företag i länder som står utanför EG söker notering hos PIPE, är frågan om de — som outsiders — kommer att bli ac cepterade. Slutavgörandet — vem som vandrar iväg med segerpalmerna — återstå att se då börspresidenterna möts i Dublin i höst.

De enda som kan vara helt säkra på vinst är kanske tillverkarna och försäljarna av datorer. LJ

FRUN, 11/1990

SKALL VI LÅTA TREDJE VÄRLDEN INDUSTRIALISERAS en problematik som rubriken fö fram är synnerligen komplex. ena sidan inser man att en industrialisering i tredje världen som skulle motsvara den västerländska i effektivitet och omfång är omöjlig. Följdverkningarna skulle bli katastrofala, regnskogen skulle snart vara något som man läser om i utvecklingshistorien. Dessutom finns det knappast reella förutsättningar; en konsumtion som ens påminner om västvärlden skulle kräva energimängder som skulle göra dagens energiproblem löjeväckande.

andra sidan är det naivt att tro att v lever i ett statiskt tillstånd där u-länderna är och förblir u-länder och dessutom finner sig i sin situation. Samma mekanismer som har fört Västeuropa och Nordamerika till deras nuvarande ekonomiska situation, har redan satt in i tredje världen, och de kommer att bli allt starkare.

Det finns även ett annat samband som gör ekvationen om möjligt ännu mera svårlöst, nämligen sambandet mellan industrialisering och hög levnadsstandard å ena sidan och nativitet å andra sidan. En högre levnadsstandard leder till ett mindre behov av barn som en direkt ekonomisk trygghet, och därmed en lägre nativitet. En höjning av levnadsstandarden är alltså enda möjligheten för u-länderna att överhuvudtaget få grepp om sina problem.

Vad kommer det att leda till? Svaret är enkelt. Tredje världen kommer sakta men säkert att utvecklas till industristater, och den industrialiserade världen har knappast några möjligheter att stoppa dem.

Det är enligt min åsikt inte frågan om vi skall låta tredje världen industrialiseras som är den viktiga i sammanhanget, utan frågan om hur vi skall kunna styra — dem, såväl som oss själva — in på en framkomlig väg. Jag tycker mig skönja tre möjligheter till fortsatt utveckling: Vi kan glatt fortsätta i våra inkörda spår, d v s ge hjälp åt de svältande miljarderna, och känna oss allmänt nöjda med oss själva. Vi kan gå in för att så snabbt som möjligt råda bot på våra egna miljöproblem genom att sätta in all den teknik som idag finns och obönhörligen sluta med onödiga, destruktiva verksamheter så som kärnsprängningar o d. Därefter skulle vi gå in för att bygga upp en miljövänlig produktion i tredje världen.

Det tredje alternativet blir att männi skan underkastar sig naturen och går in för ett levnadssätt ”av typ Linkola”.

Låt oss nu analysera dessa tre möjliga utvecklingslinjer. Den första ger i bästa fall upphov till den västerländska kulturens fall. Exakt vad som sedan händer vill jag inte bedöma; möjligen uppstår så småningom en ny kultur någon annanstans. I värsta fall lyckas vi fördärva jorden tillräckligt för att helt ta kål på oss själva.

Det tredje alternativet är ur strikt miljösynpunkt det bästa. Människan går in för att leva av de resurser som jorden ständigt kan förnya, d v s jordbruk. Men medaljen har en synnerligen påtaglig baksida. Jorden har resurser att föda ca 10 procent av jordens nuvarande befolkning. Och ifall vi inte vill omvandla tredje världen till tredje riket så är detta knappast på kort sikt ett reellt alternativ. Alltså återstår det andra.

Den enda utvägen jag kan tänka mig är att med vett och vilja bygga upp en funktionsduglig ekonomi och därmed även en fungerande industri i länderna. En förutsättning för att detta skall lyckas är att vi i grunden ändrar på vår livssyn och våra värderingar; I stället för att tillskriva ordet fungerande, i förra meningen, betydelsen högavkastande, effektiv och nedsmutsande, skulle man därmed i stället förstå ren, miljövänlig och enligt vårt sätt att se på saken även lågavkastande.

Målet skulle inte vara att i u-länderna åstadkomma en konsumtionsfest av sådana enorma mått som vi är vana vid här i västerlandet, utan snarare att ge befolkningsexplosionen i u-länderna en möjlighet att plana ut.

Vi har knappast ännu nått ”problemets slutliga lösning”, men jag tror att en modifierad industrialisering tillsvidare skulle vara den bästa. LJ

Uppsatsen har skrivits av Edward — Munsterhjelm, Ekenäs gymnasium, och är en av de prisbelönade i tävlingen Snilleblixten 90. I tävlingen deltog i år 600 tävlingsbidrag i olika klasSEF.