Finland 75 år - en sorglig födelsedag!

av Sinimaaria Ranki Forum 1992-16, sida 18-19, 10.12.1992

Taggar: Teman: ekonomi

Finland 75 år en sorglig födelsedag!

Sinimaaria Ranki

Finland firar sitt 75:e självständighetsår i ett trist ekonomiskt läge. Depressione är värre än någonsin, och den en gång uppbyggd irden tycks försvinna dag efter dag.

Finns det någonting att göra? Var borde man börja söka efter lösningar?

Bank att ge upp den fasta växelkursregimen. Om världens tro på regeringens förmågan att styra ekonomin mot stabilitet tog slut. Internationella investerare flydde Finland och den osäkra marken.

Här i hemlandet var det många som tog emot beskedet om regimbyte med ett nöjt leende. Antligen hade man tagit förnuftet tillfånga och fattat ett beslut som skulle öppna det låsta läget! På kort sikt släpptes säkert ångan ut — men definitivt inte på lång sikt. Det akuta problemet är inte om vi borde ha en fast eller flytande växelkurs, för ingendera ger ett bestående koncept om de inhemska missförhållandena och problemen inte löses först.

I Var valutakrisen i september tvingades Finlands

Räntorna ner; expansiv penningpolitik

Det verkar råda enighet bland ekonomister om att de inemska räntorna bör fås ner för att ekonomin skall komma i gång. Hur detta borde göras är man emellertid inte lika enig om. Det finns de som tycker att centralbanken nu borde föra en expansiv penningpolitik. Det måste medges att det vore ett medel som skulle underlätta det nuvarande äget — på kort sikt.

Räntorna skulle sjunka, investeringarna uppmuntras, och arbetslösheten minska. Trots att en ökning av penningmängden sannolikt inte skulle resultera i en högre inflation nu, skulle inflationsförväntningarna öka. De skulle i sin tur örorsaka deprecieringsförväntningar, vilket skulle försämra markens värde. Under sådana förhållanden skulle det bli ytterst svårt att få utländskt kapital in i landet. Investerarna skulle tro att Finland inte kan sköta sin skuldsatta ekonomi på annat sätt än genom monetär expansion.

Sådana förväntningar är mycket välgrundade när man vet hur starkt facket 1 Finland är. Det är säkert inte nega 1 tivt i sig att ha ett starkt fack — men har man ett starkt fack med en ledning, vars medlemmar bara kan vifta med strejkhot och svära, blir det en nationell belastning. Om man nu skulle föra en expansiv penningpolitik, kunde ett resultat av denna politik vara att produktionen skulle stiga igen. Om det sedan skulle bli högkonjunktur i Europa, oc ärmed också i Finland, skulle då facket kunna agera förnuftigt och låta bli att genast kräva nya lönehöjningar? Inte troligt.

Med andra ord, den lättaste prnningpolitiken nu skulle bara vara ett sätt att sopa problemen under mattan. All ineffektivitet skulle bevaras i ekonomin. Man kan bara ränta sig vilka konsekvenser det skulle ha för nästa lågkonunktur.

Depreciering betyder större kostnader

En expansiv penningpolitik skulle oundvikligen leda till en ytterligare depreciering av marken, eftersom den inte skule tvinga fram de rationaliseringar som behövs.

Deprecieringen skulle få två konkreta effekter. För det första skulle den höja importpriserna. Som vi sett har deprecieringen av marken redan nu åstadkommit en halv procentenhets stegring i inflationstakten, och siffran förväntas bli 2—3 procentenheter ännu i år. Detta p.g.a. att priserna på bilar och på paketresor stigit. (Man undrar sig nog, hur ett folk med så många fattiga arbetslösa har råd att köpa bilar och utlandsresor…) Med en så hög arbetslöshet som vi nu har borde inflationstakten inte få stiga. Annars kan vi hamna i en situation där inflationstakten under full sysselsättning blir tvåsiffrig.

För det andra skulle det höja lånekostnaderna både för privata företag och för den offentliga sektorn, Staten låna ela tiden allt mer från utlandet — och eftersom räntebe talningarna och amorteringarna måste göras i utländsk valuta, betyder varje försvagning av marken att dessa kostnader stiger.

Budgetunderskottet ökar trycket på kapitalmarknaden

Räntorna i Finland ligger på en hög nivå p.g.a. att det råder brist på kapital. Det råder brist på kapital för att staten måste låna stora summor för att täcka det gapande budgetunderskottet. Allt det kapitalet är utom räckhåll för privata investerare. Därför måste vi börja med att se över de statliga utgifterna.

Ett offentligt underskott är inte i sig ett negativt fenomen. Staten — precis som vi medborgare — sparar i goda tider för att kunna spendera även under dåliga tider. Nu är det dåliga tider, och det är statens uppgift att försöka stimulera den ekonomiska aktiviteten. Därför är kanske mer bekymrande än nivån på det statliga underskottet dess tillväxttakt. T.ex. under september månad ökade statens skuld med 15 miljarder mark. Det betyder att staten för varje medborgare tog 3 000 mark nytt lån. Vem av oss skulle kunna öka sitt privata lån med 3 000 mk i månaden?

Lägre skatteintäkter betyder färre ”gratis” tjänster

Statens kanske viktigaste uppgift är att erbjuda medborgarna allmännyttiga tjänster som den privata sektorn inte skulle kunna producera. Sådana utgifter finansieras med skatteintäkter, och skulle alltså inte få växa alltför mycket i relation till skatteintäkterna. Idag bjuds emellertid olika tjänster ”gratis”, d.v.s. de finansieras med att belasta den offentliga skulden. Därmed borde det vara klart att nedskärningarna måste börja här. Smärre avgifter för hälsotjänster, undervisning o.d. är klart motiverade. Den som behöver sådana tjänster har nog idag råd att betala några tior för att få service som ändå kostar samhället tusentals, om inte tiotusentals, mark.

Skulden måste återbetalas — satsa p investeringar! Under tider med hög arbets skära ner statliga investeringar är naturligtvis mycket lätt, men det innebär att det blir allt svårare att amortera lånen.

Räntorna sjunker och marken förstärks

Det avgörande vore nu att stoppa tillväxten av den offentlia skulden. När trycket på kapitalmarknaden från den ofentliga sektorns sida lättar, blir det mer kapital ”över” fö privata företag. Räntenivån sjunker, investeringsaktivite ten i ekonomin stiger, och därmed också efterfrågan på arbete.

När räntorna sjunker, uppstår det — tvärtemot en situation då penningpolitiken lättas — förväntningar på en apprecierande valuta. Den utvecklingen skulle förstärkas marknadsparterna kan se att ekonomin håller på att gå mot bättre tider. Stärkningen av valutan skulle i sin tur möjliggöra ytterligare räntesänkningar utan att det skulle leda till ett kapitalutflöde. På den inhemska marknaden innebär en appreciering av marken vidare att i porepriserna sjunker, vilket i sin tur frigör en större andel av inkomsterna för konsumtion av inhemska varor.

Mot EG

Förespråkarna för den svaga markens väg har också konstaterat att ett system med fasta växelkurser inte kan fungera på lång sikt. EMS kollapsade ju i september! Därför är det inte heller motiverat för Finland att längre sträva till låg inflation och en stabil valuta

Det är sant att ett fast växelkurssystem inte är evigt, men erfarenheten har visat att ett sådant system — under den tid det existerar — erbjuder en stabilitet som flytande växelkurser inte kan erbjuda.

Dessutom har EMS inte kollapsat. De svagaste valutorna var visserligen tvungna att lämna systemet, men kärnan håller målmedvetet fast vid valutasamarbetet. Denhär kärnan består av Tyskland, Frankrike, Holland, Belgien, Luxembourg, Danmark och Irland. Inom några år skall till den här gruppen eventuellt höra även Sverige och Norge. Andelen av vår handel med dessa länder är omkring 70 procent, vilket är tillräckligt mycket för att motivera deltagandet i valutasamarbetet.

Bara efter en utveckling baserad på långsiktiga föränd ringar och strävan till öka a a : H i h trovärdig ekonomisk stalöshet ökar de offentliga utgif- Statligt budgetunderskott i 26 av BNP. och 2 I

H Sr EMU-kriteriet är 3 26. (Källa: ETLA’ bilitet kan Finland bli ett konterna, automatiskt. som följd U riteriet är 3 96. (Källa ) kurrenskraftigt land i det inteersättningar. Tyvärr är emel- 61 grerade Europa. Förespråkar lertid dessa inte några pro- 1 duktiva utgifter. Med andra 4 ord, de ger ingen avkastning i som senare skulle använda för att återbetala lånen. Där- 2 för borde statens utgifter riktas bu mot produktiv verksamhet. 3 01 1990 Detta måste ske på bekostnad &X 4 19 av improduktiva poster, vilket = 24 innebär att bl.a. de föreslagna nedskärningarna av arbetslöshetsskyddet ekonomiskt sett hade varit motiverade.

“) prognos na för devalveringsvägen har redan konstaterat att de profetior enligt vilka Finland inte skulle kunna bli medlem i EG om marken devalveras har visat sig vara felaktiga. Enligt dem är vi redan med i EG! Men det stämmer ju inte. EG har visserligen gett ett mycket ositivt utlåtande om Finands medlemskap — men det betyder endast att vår ansökan kan behandlas tillsammans med Sveriges och Öster 1991 1992”) 19935)

Vad beträffar den politiska = 6 sidan, kan man ju fråga facket om det är jämställdhet, att man kan ”tjäna” närmare 8 000 mk i månaden utan att göra annat än besöka ”Iuckan”. I ett läge som det nuvarande kan man inte förutsätta att samhället upprätthåller en välfärd som egentligen inte finns! Att få den vanliga arbetstagaren att förstå detta vore fackledarnas uppgift. (Förutsatt naturligtvis, att de först själva förstår det.

En lågkonjunktur driver därför regeringen in i en mycket pinsam situation: den borde skära ner budgetunderskottet, men kan inte, eftersom den sociala trygghet en välfärdsstat garanterar sina medborgare annars inte kunde säkras. Men om det inte finns någonting ”att dela”, måste tegeringen vara tillräckligt stark att trots det politiska och sociala trycket köra igenom nedskärningar av utgifter som man helt enkelt inte har råd med i en djup recession. At rikes. En förutsättning för medlemskap är att vi under tiden, d.v.s. före 1995, bevisar att det nuvarande läget bara är en tillfällig störning.

Finns det någon vi-anda kvar?

Under krigstiden visade finländarna [rov på kampvilja. Med hjälp av den försvarade vi vår självständighet.

Nu borde vi försvara vår existens som en ekonomiskt omdömesgill nation. Man får hoppas att denna generation inte är alltför bortskämd för att inse att välfärd inte är något engång för alla givet, utan kräver uppoffringar. Det gamla ordspråket ”Arbetet först, nöjet sedan” (”Ensin työ, sitten huvi”) har fortfarande genomslagskraft. Under de senaste åren har vi tagit ut nöjesbiten — nu vore det tid att arbeta för den. År vi beredda att lyfta Finland ur krisen, att försöka ge vårt 75-åriga land en bättre framtid? 19