Finland år 2000: konflikter och utmaningar
av Björn Sundell Forum 1987-20, sida 06-10, 17.12.1987
EKONOMI OCH SAMHÄLLE: Finland år 2000 — konflikter och utmaningar
Samhället har i alla tider präglats av motsättningar mellan olika samhällsgrupper. Ståndssamhällets och klassamhällets motsättningar hör till historien. I dag ser vi hur den pågående strukturomvandlingen naggar konsensus i kanterna. Vilka är motsättningarna år 2000 när strukturomvandlingen är över, tekniken har tagit nya stora kliv framåt och
Europa är integrerat 774) fältärdssamhället är inte vår framtid, utan vårt arv. | dag söker vi andra former av livsmål”, konsta terar den svenske sociologen och författaren Lorenz Lyttkens. Välfärdssamhället byggdes upp på 60- och 70-talen för att ge medborgarna en säker utkomst, service och trygghet. Målet har uppnåtts, åtminstone nästan. Eftersom den ekonomiska tillväxten inte längre är vad den var före oljekriserna, och eftersom skattetrycket redan nu är ansenligt, finns det inte längre rum för stora reformer. Redan den nuvarande nivån förutsätter en långsam men stadig ökning av skattetrycket när pensionärernas antal
Ekon mag Björn Sundell är ombudsman vid
Näringstivets Delegation EVA. Synpunkterna i denna artikel är hans egna och inte nödvändigtvis representaliva för EVA.
ökar och den arbetande befolkningens andel minskar.
Vart strävar vi alltså som nation på 90talet? Efter kriget gällde det i Finland att klara av krigsskadeståndet och att bygga upp landet. Grunden för den moderna industrin skapades. På 60-talet följde urbaniseringen. Städernas arbetsplatser och nöjesliv lockade. välfärdssamhället byggdes upp. Inkomsterna utjämnades alltmer. Den ekonomiska krisen i mitten av 70+alet banade väg för samförståndspolitiken — konsensus — som än en gång skulle göra Finland starkt, förbättra sysselsättningen, höja levnadsstandarden och föra oss in på 80-talet.
Nu står vi här med nästan tio år av hög ekonomisk tillväxt bakom oss, mitt uppe i en strukturomvandling som berör hela samhället, och med bara 12 år kvar till det magiska året 2000. Var står vi år 2000: Vilka är utmaningarna och vilka är samhällskontlikterna?
Låt oss börja med att föreställa oss herr Andersson där han år 2000 sitter vid sin dator hemma i sitt radhus I någon finländsk förstad. Han jobbar hemifrån, och med hjälp av modem och telefonlinjer håller ha Är de äldre framtidens arbetskraftsreserv? Bilden är från en adb-kurs vid Jyväskylä universitet, där “De åldrandes universitet” väckt stort intresse.
kontakt med sin bank, sin arbetsgivare, utländska databaser och kolleger. I bakgrunden spelar den digitala stereon underhållningsmusik. Barnen tumlar omkring på golvet medan han jobbar. På eftermiddagen för han dem till daghemmet för att få lite arbetsro. Datta gör han med sin nya bil, en urbo utrustad med tiotals olika mikroelektronikbaserade systern för bromsar, hastighetskontroll och mycket annat.
Här kan vi lämna herr Andersson för den här gången, ty redan detta grovt förenklade scenario innehåller en mängd problemställningar och potentiella samhällskonflikter, efersom det enbart utgår från vad som är tekniskt möjligt. Vill herr Andersson verkligen jobba hemma? Han förlorar ju den gemenskap kolleger emellan, som en arbetsplats erbjuder? Och kontakterna med utändska databanker? Är de möjliga? Var står Finland år 2000 — när Norge, Österrike och slutligen Sverige efter långt övervägande gått med I den europeiska gemenskapen £G? Vilka kontakter kan de få länderna utanför EG etablera med omvärlden?
De produkter som herr Andersson använder sig av bär också på sina egna utmaningar. Bilen är kanske tillverkad i Brasilien, datorn i Korea och stereon i den nya industrinationen Kina. Vad gör man i Europa år 2000, när nya industrimakter dyker upp på marknaderna och sakta men säkert tvingar de gamla att antingen höja på förädlingsgraden eller gå under? Den lilla skildringen av herr Andersson döljer alltså många frågor av icke-teknisk natur. Låt oss nu ta en titt på året 2000 ur ett tvärvetenskapligt perspektiv.
Till att börja med några hypoteser som är nödvändiga för betraktelsen, också om de kan visa sig vara felaktiga. Vi utgår från, att inga stora krig bryter ut. Sovjetunionen fortsätter med reformpolitiken, och även om landet upplever bakslag blir det såväl ekonomiskt starkare, som öppnare, friare. Kina fortsätter med sin reformpolitik, som går ut på att industrialisera landet med hjälp av västerländska företag, vilkas politiska inflytande dock är mycket begränsat. Kina avviker på många sätt från traditionella uländer.
År 2000 finns det flera starka aktörer på världsmarknaden. USA:s roll har stadigt minskat både som industriproducent och som finansiell stormarkt. Dollarn är dock fortfarande en viktig referensvaluta, USA:s politiska inflytande är avsevärt och USA spelar en viktig roll inom forskning, produktutveckling samt trendskapande. EG utgör en annan viktig aktör på världsmarknaden. Helt lätt att samarbeta är det inte för de västeuropeiska länderna, men integrationen är dock ett faktum på många områden. Det finns en gemensam arbetsmarknad inom EG, företagsfusioner sker över gränserna, tekniska standarder är gemensamma och otaliga forsknings- och samarbetsprojekt binder länderna samman.
201987 FORUM,
Japan har svårt att finna sin roll på grund av japanernas mentala ovilja mot att öppna nationen för utländska varor och främmande kulturkontakter. Slutenheten är en styrka, som ökar den nationella självkänslan, samtidigt som kontinuerliga konflikter förekommer inom handelsrelationerna. Kina och Indien utgör två ekonomiska stormakter var för sig. Kina med över en miljard människor har en så gott som oändlig resurs av billig arbetskraft i motsats till Korea, Hongkong och Taiwan. Små nyindustrialiserade länder går vanligen förr eller senare igenom en process av ökade fackliga krav, höjda löner och höjd ekonomisk levnadsstandard, vilket medför, att också de måste höja förädlingsgraden och produktiviteten i takt med lönelyften. Slutligen är arbetskraften inte längre billig. Finland gick igenom den här processen på 60- och 70-talen, Japan på 70-alet, Sydkorea på 80-talet. Kina kommer på grund av sin enorma befolkningsreserv att utgöra ett låglöneland ännu långt efter år 2000. För västvärlden utgör konkurrensen från låglöneländer en bestående utmaning.
Indiens stora resurs utgörs av de många välutbildade forskare, tekniker och vetenskapsmän som bor dels i hemlandet och dels i olika delar av världen. Sovjetunionens styrka bygger i sin tur på oerhörda naturrikedomar, som kan utnyttjas ifall nationen får bukt med ineffektiviteten och ifall man utökar samarbetet med väst på områden såsom marknadsföring, design, kvalitetskontroll och produktionsteknik. Afrika innehåller en del ljusglimtar; länder såsom Zimbabwe och Kamerun är självförsörjande och kan, om de får utvecklas ostört, bli afrikanska modellexempel. Kontinenten är potentiellt rik, men fortsatt korruption, maktmissbruk och misshushållning med resurser gör, att största delen av de afrikanska nationerna ännu år 2000 är beroende av bistånd.
Ett av frågetecknen | detta scenario är lilla Finland; landet som i politiskt hänseende på ett mästerligt sätt lyckats utgöra en länk mellan öst och väst. Den lilla, neutrala nationen utgör en bro över en klyfta. På den palitiska kartan finns neutrala länder, men inte på den ekonomiska. I ekonomiskt hänseende deltar ett land i det ekonomiska samarbetet och utbytet, eller så står det ”ute i kylan”. Här finns inga broar, utan bara slutna rum. Antingen är man inne i rummet, eller så är man utanför. För Finland är situationen svår, eftersom EG är såväl ett politiskt som ett ekonomiskt organ. Det gäller att stå utanför i politisk bemärkelse och innanför i ekonomisk. Det finns knappast någon som i dag säga hur väl det här konststycket kommer att lyckas,
En åldrande nation
Här lämnar vi de stora linjerna ett tag och närmar oss åter herr Andersson. Perspektivet är nu demografiskt. Herr Andersson är en av ferm miljoner invånare. Vi finländare blir alltså fler ännu ett tag framöver: Vi ökar från 4,8 miljoner 1980 till kanske 5,05 år 2000. Sedan börjar utförsbacken och om inte trenden bryts är vi nere i 3,5 miljoner år 2050.
FÖRUN, 20/1987
FRAMTIUSFÖRUN
Det är dock inte bara minskningen som är oroväckande, utan också den strukturella förändring som är på gång. År 1960 var över 45 procent av finländarna under 25 år gamla, 1980 bara 36 procent och år 2000 endast 29 procent. Samtidigt väntas antalet över 65-åringar öka från sju procent år 1960 till femton procent år 2000. Att människor lever längre är förvisso positivt, men hur går det när allt färre människor i arbetsför ålder skall upprätthålla välfärdsmaskineriet?
Problemet har många dimensioner; pensionskostnaderna utgör bara en av dem. Ända fram till mitten av 80-talet ökade antalet arbetsföra finländare under 40 år. Åren 1986—90 minskar de med 145 000. Framför allt industrin kan få problem. Dagens unga är inte särskilt intresserade av att utbilda sig för arbete inom industrin. Serviceyrkena lockar. Ett välfungerande industriföretag behöver såväl unga och dynamiska personer som äldre och erfarna. Både i Sverige och Finland kan svåra problem uppstå redan på 90-+alet.
Sett ur internationellt perspektiv är utvecklingen problematisk i hela Europa. I många av de nyindustrialiserade länderna i Asien består hälften av befolkningen a 25-åringar och yngre. I Sydamerika nästan fördubblas arbetskraften under perioden 1980—2000. Hur går det med Europas industriella dynamik och innovationsförmåga?
De demografiska förändringarna innebär både problem och nya möjligheter för enskilda företag. Hushållens medelstorlek blir mindre. Enmanshushållen blir allt fler. På 1950-talet var bara en femtedel av hushållen i Finland sk enmanshushåll, på 1990talet torde en tredjedel av hushållen bestå av bara en person. Ser man på storstäderna är utvecklingen ännu mer drastisk. I Helsingfors består 43 procent av hushållen i dag av en person, i Stockholm nästan 50 procent. Jämfört med norra Finland är skillnaden markant. Där består 40 procent av hushållen av över 4 personer!
Förändringarna i levnadsförhållandena påverkar konsumtionsmönstren. De inverkar på behovet av samhällsservice. Och de påverkar säkert också värderingarna i samhället. Är förutsättningarna för social sammanhållning sämre i framtidens informationssamhälle, där många människor bor för sig och där förekomsten av otaliga utländska och inhemska radio- och tv-kanaler utraderar upplevelsen av gemensamma frågor för nationen som helhet?
Myten om servicesamhället
Om herr Andersson är en typisk finländare år 2000, arbetar han inom serviceyrkena. Största delen av befolkningen gör det. År 1960 arbetade en tredjedel av finländarna inom jord- och skogsbruket, en tredjedel inom industrin och en tredjedel inom tjänstesektorn. I dag är industrins andel densamma som för 25 år sedan, medan lantbrukets andel har sjunkit till 10 procent och tjänstesektorn svarar för över hälften av arbetsplatserna. Lantbrukets andel kommer att sjunka under nio procent år 2000 enligt optimistiska prognoser. Ifall världshandeln med jordbruksprodukter frigörs, blir siffran betydligt lägre. Industrins andel sjunker till en dryg fjärdedel och tjänstesektorn fortsätter sin expansion till dryga 60 procent.
Internationella prognoser pekar på ännu mer revolutionerande förändringar. Företagsledargurun Peter Drucker tror, att industrijobbens andel sjunker till 10—15 procent efter sekelskiftet, medan futurologen John Naisbitt talar om fem procent. Därmed skulle industriarbetarna och jordbrukarna sammanlagt utgöra tio procent av arbetsstyrkan i USA år 2000!
Härmed inte sagt att industrin och jordbruket skulle stå för bara 10 procent av sysselsättningen! Visionerna om framtidens servicesamhälle innehåller nämligen många synvillor. Produktionen av tjänster och information kommer inte att ersätta varutillverkningen. Däremot uppstår en ny sårbarhet i samhället när den materiella levnadsstandarden upprätthålls av en allt mindre grupp människor.
Den första synvillan är statistisk. Företagen utlokaliserar många sådana funktioner som tidigare skötts av dem själva och som därmed hamnat under rubriken industriproduktion. Marknadsföring, reklam, underhåll, information, bespisning, bokföring med mera flyttas över till utomstående småföretag, som betecknas som tjänsteföretag. I praktiken är tjänsterna fortfarande industrirelaterade: Utan industriproduktion behövs de inte.
Den andra synvillan berör frågan om vad som egentligen är relevant. För ett litet land som Finland är utrikeshandeln av central betydelse. Exporten består till 85 procent av varor och bara till 15 procent av tjänster. Så är det nu, så var det 1960 och så är det troligen också år 2000. Handeln med tjänster är betydligt mer protektionistisk — skyddad — än handeln med varor. För ett litet, avlägset land där människorna talar exotiska språk är det svårt att kraftigt öka tjänsteexporten.
En knapp tredjedel av Finlands bruttonationalprodukt härrör sig från exporten. År 1360 var andelen en fjärdedel. År 2000 ligger exportens andel sannolikt fortsättningsvis någonstans mellan en tredjedel och en fjärdedel. Samtidigt som tjänstesektorn expanderat sysselsättningsmässigt, är industrins betydelse lika stor som förut inom exporten. En allt mindre del av befolkningen svarar därmed för en allt större del av det materiella välståndet.
Olika former av tjänster från finansiel fortsättning på 8 9
KVALIFICERAT KUNNANDE FÖR KRÄVANDE NISCHER
Wärtsilä tillverkar isbrytare och lyxkryssare, dieselmotorer, sanitetsprodukter, lås- och säkerhetssystem, industrirobotar och designföremål.
Vi arbetar inom smala marknadsnischer där det behövs avancerat kunnande. Marknadsandelarna talar för sig själva -60 7/4 av alla isbrytare och över hälften av alla kortlåssystem för hotell. I hela världen. Wärtsilä är global marknadsledare på medelvarvsdieslar för marina ändamål och vakuumavloppssystem.
Vi satsar på högsta kvalitet. Våra produkter skall vara bland de främsta också i morgondagens värld.
Denna vision präglar arbetet i alla våra divisioner. Den konkretiseras i allt det vi gör i dag och det som vi planerar för morgondagen.
WARTSIL fortsättning från s rådgivning och marknadsföring till försäkring och underhåll gör själva varan attraktivare. Men utan själva varan förlorar också tjänsterna sin betydelse.
Automationen för med sig att ”det varuproducerande skiktet” blir allt mindre. Ifall Drucker och Naisbitt får rätt i sina beräkningar att bara 5—10 procent av arbetsstyrkan sköter den direkta produktionen, uppstår en intressant samhällspolitisk situation. Hur ser det postindustriella samhället ut där en tiondedel av de arbetsföra producerar mat och varor medan nio tiondedelar bearbetar information, sköter vårduppgifter och förmedlar tjänster? Vem lyssnar landets demokratiskt valda riksdag till? Vidtar välfärdssamhällets beslutsfattare åtgärder som urholkar den materiella grund som välfärdsstaten står på? Vilka metoder kommer den producerande minoriteten att använda för att göra sin röst hörd? Kan den producerande minoriteten ständigt höja sin produktivitet för att också i fortsättningen upprätthålla välfärdsmaskineriet via skatterna? Och är produktionen internationellt konkurrenskraftig i jämförelse med nya industriländer, där lönerna är låga och där sociaiväsendet är outbyggt — och skatteuttaget därmed är lågt?
Strukturomvandlingens orsaker
Frågorna är många och svaren är inte entydiga. Låt oss närma oss frågeställningarna från olika håll. För det första är det klart att välfärdssamhället för med sig en mängd fördelar också för industrin: Förbättrad infrastruktur, friskare människor, välutbildad arbetskraft, stabilitet och säkerhet — alla dessa faktorer som låglöneländer med sociala oroligheter, upplopp och maktkupper vanligen saknar.
Men samtidigt banar välfärdsutvecklingen väg för de strukturella förändringar, som vi nu under 80-talet upplever i Finland. Vissa branscher slås oundvikligen ut. Inom andra sker en kontinuerlig strävan i riktning mot större och starkare enheter. Ibland sker detta inom landets gränser, såsom exemplen från vår skogsindustri visar: Jättefusioner av typen Kymmene/Kaukas/Schauman eller Metsäliitto/Serlachlus. Inom andra branscher spränger förändringarna de nationella gränserna. Strömberg slukas först av svenska ASEA, som i sin tur går samman med schweiziska Brown Boveri En gång självständiga Strömberg är plötsligt bara ett av den nya iättekoncernens 700 dotterbolag.
Den japanska marknadstöraren och författaren Kenichi Ohmae beskriver krafterna bakom den här utvecklingen: Företagen i de rika industriländerna söker ökade volymer för att klara av stigande fasta kostnader. Samtidigt som de ekonomiska stormakterna USA, Europa och Japan konkurrerar allt hårdare sinsemellan bildar de en enorm marknad med 600 miljoner människor med hög levnadsstandard, hög utbildningsnivå och ganska långt utvecklad sam :hällsservice. Denna enorma marknad likfor mas allt mer, konsumenterna blir allt kräs FÖRUN, 20/1987
FRACHTIGSFÖRUIM nare och kräver nya lösningar i allt snabbare takt. Produkterna lever allt kortare tid på marknaden.
Höglöneländerna har två möjligheter: De företag som är på bettet, som satsar på produktutveckling och som träffar rätt i sina satsningar, får skumma grädden: De kan ta ut höga priser av kvalitetsmedvetna konsumenter. När CD-bandspelaren kom ut på marknaden kostade den över 5 000 rnark i butiken. Fem år senare var priset en femtedel. Vad gäller komponenter för datorindustrin, kan priserna rasa på ett år i motsvarande grad.
Den andra möjligheten är, att företagen slår sig samman till allt större enheter. Nu under 80-alet ser vi hur det sker. På några år har nya samarbetskonstellationer uppstått och fusioner sett dagens ljus: ASEA/ Brown Boveri, Philios/GEC, Philips/Grundig, OlivettirTriumph Adler, Thomson-Brandt/Telefunken, för att inte tala om bilbranschen, där samarbetskonstellationerna mellan europeiska, amerikanska och japanska företag blir alltmer invecklade. Också Finland är med på ett hörn, t ex i samarbetskonsortiet Nokia/Alcatel/AEG, som siktar på att utveckla ett paneuropeiskt mobiltelefonsystem.
Småföretagen kvarstår inom industrin och är viktiga för sysselsättningen. Ofta fungerar de som underleverantörer till de stora. Endast de stora (eller de synnerligen specialiserade småföretagen, av typ Vaisa1a) förmår bygga upp ett tillräckligt starkt internationellt nätverk. Perspektiven mot år 2000 är hisnande — och kanske skrämmande. Det förefaller dock som om höglöneländer med ett stort välfärdsmaskineri inte skulle ha andra alternativ. Ju färre deras antal är som ansvarar för produktion och export, desto större blir pressen på dem. Misslyckas de finns det varken pengar för import eller för den sociala välfärden.
Finlands internationalisering
Hisnande är perspektiven också för internationaliseringen av det finländska näringsivet. Ända fram till år 1979 fanns det fler utändska bolag i Finland än det fanns finländska bolag utomlands. Året 1979 utgjorde därmed en vändpunkt. De årliga finska utlandsinvesteringarna har ökat från 427 miljoner mark 1980 till 2 900 miljoner 1986. För tio år sedan arbetade bara några procent av de tio största finländska industriföretagens personal utomlands, I fjol över 20 procent. Ändå ligger vi långt efter Sverige, där motsvarande siffra är 50 procent. Kanske den svenska utvecklingen ger en vink om var Finland befinner sig år 2000, ifall inte EG:s interna samarbete sätter stopp för den finländska internationaliseringen. Sveriges utlandsinvesteringar har stigit stadigt under 80-talet och i fjol investerade svenska industriföretag för första gången i historien mera utomlands än hemma i Sverige! Den som vill kunna sälja i utlandet, måste etablera sig på marknaden.
Arbetstiden förkortas
Om inget dramatiskt inträffar, kommer arbetstiden sannolikt att förkortas i riktning mot sextimmarsarbetsdag. Etappvi genomförs reformer, som ger småbarnsföräldrar kortare arbetstid. Antingen genomförs reformerna i hela samhället över lag, eller så genomförs de först inom den offentliga sektorn. Därefter måste den privata sektorn följa efter för att överhuvudtaget kunna locka till sig unga arbetstagare. Även den sjunkande nativiteten banar väg för reformer på den här punkten. En nation, som enbart värderar konsumtion, effektivitet och framgång | arbetslivet är kanske konkurrenskraftig på kort sikt, men den saknar en framtid.
Att detta är en truism gör inte problem ställningen enklare. Företag, som utsätts för internationell konkurrens måste bli allt effektivare och måste värna om konkurrenskraften för att överleva. Nationen måste värna om barnen för att fortbestå. Befinner sig två nationella intressen oundvikligen på kollisionskurs? Så illa är det kanske inte, men onekligen håller en ny polarisering på att uppstå i samhället redan nu. År 2000 är situationen sannolikt allvarligare. När arbetstiden förkortas arbetar majoriteten av befolkningen allt kortare dagar. Å andra sidan blir betydelsen av en liten nyckelgrupp allt större, en grupp vars arbetstid inte förkortas, utan troligen blir allt längre. Företagsledare, marknadsförare, tekniska experter, exportsekreterare samt otaliga medborgare som i praktiken fungerar som privatföretagare (arkitekter, specialister inom medicin, jurister, butiksägare) finner, att de måste offra allt mer av sin tid åt arbetet för att hålla verksamheten rullande och klara konkurrensen. Av sina belackare kallas de karriärister eller yuppies, för att de blir rikligen belönade för sin arbetsinsats. Själva ser de sig som en primus motor, som borgar för samhällets materiella välstånd eller garanterar vissa viktiga service- och vårdfunktioner. De blir hårt beskattade, men kommer trots allt att kunna njuta av en högre levnadsstandard än gemene man — i den mån de har tid att njuta av annat än sitt arbete. Arbetet blir för dem ett livsinnehåll.
Ju mer den teoretiska arbetstiden förkortas, desto större blir kontrasten mellan de två grupperna. Kontrasten är oundviklig, för det finns arbetsuppgifter som kräver långt mer än sex-sju timmars engagemang per dag, samtidigt som familjepolitiken talar för kortare arbetsdag för småbarnsföräldrar. Huruvida kontrasten leder till konflikt beror på hur väl de två parterna förstår varandra — och i vilken grad populister utnyttjar kontrasten för sina egna syften.
Kvinnomas frammarsch
Många faktorer tyder på, att alltfler kvinnor når ledande poster ju mer vi närmar oss år 2000. En orsak är, att de ungas antal minskar på arbetsmarknaden. I en sådan situation vore det slöseri med ledarresurser att förbigå kvinnorna. En annan orsak till frammarschen är den höga utbildningsnivån hos nordiska kvinnor. Den tredje orsaken har att göra med skillnaderna mellan män och kvinnor som ledare.
Skillnader mellan män och kvinnor? Ve den artikelförfattare, man eller kvinna, som beträder denna farliga stig! Få frågeställningar sätter fart på adrenalinavsöndringe vän [2
CIDOMmTIrC CEO 9
FINE TI UI fortsättning från föreg såsom diskussionen kring olikheter mellan man och kvinna. Må frågan om vad som är medfött och vad som beror på uppfostran och upplevelser förbli oberörd. Det företaller i alla fall som om kvinnor för närvarande vore bättre på att bygga upp långvariga kundrelationer. När förhållandet mellan företag och kund förutsätter, att företagets representant fungerar som lärare eller förtrogen, och när förhållandet mellan överordnad och underställd förutsätter empati, verkar kvinnor ha klart bättre förutsättningar att hantera besvärliga situationer än män. I synnerhet i tjänsteföretag (allt från hotell- och restaurangverksamhet till reklam, konsultering och design) behövs dessa egenskaper.
De nya kraven på ledare förutsätter att män uppövar sin samarbetsförmåga och intuition, medan kvinnor måste lära sig ta distans till konflikter medarbetare emellan, dvs att hantera makt och konfliktsituationer utan att personligen involvera sig i dem.
Återstår att se i vilken mån kvinnor kommer att drabbas av de stressjukdomar, som hittills närmast män drabbats av på toppen.
Lantbrukets kräftgång
När Finland för över hundra år sedan drabbades av missväxt några år i rad, dog en tredjedel av befolkningen. Hungrande och fattiga människor lämnade landet i strida strömmar och sökte sig en ljusare framtid i Nya Världen. Somliga fann den efter hårt fysiskt arbete, andra gick under.
När Finland år 1987 drabbas av missväxt, väcker detta mindre allmän diskussion i republiken än frågan om huruvida Finland behöver en, två eller tre optionsbörsar. Aktiekursernas fall med 35 procent skapar mer panik än katastrofen inom vårt jordbruk.
Denna paradox illustrerar två fenomen i dagens Finland. För det första visar den hur urbaniseringen och välfärdsmaskineriet raderat ut medvetenheten om vad människan egentligen primärt lever av och hur sårbar denna primära produktion är på våra nordliga breddgrader. För det andra visar händelserna med all tydlighet hur det går, när en primär funktion upprätthålls av en liten minoritet av befolkningen — i Finlands fall 10 procent, i Sveriges fall 5.
Vad händer den dag industriautomationen har framskridit så långt, att bara 10 procent av befolkningen arbetar inom industri? Vad händer om Finlands skogsindustri på grund av dollarns fall år 2000 förlorar sin konkurrenskraft, eller om den på grund av beslut inom Europeiska Gemenskapen förhindras tillträde till EG-marknadem Kanske nationen höjer ett distraherat ögonbryn, artigt beklagar sig och fortsätter att diskutera behovet av att höja medborgarlönen med 10 procent i republiken Finland. Utmaningen är enorm för den demokratiska beslutsapparaten. Kan den hålla stånd mot en omedveten majoritet? Väljer en omedveten majoritet lika omedvetna beslutsfattare?
Lantbruket år 2000 befinner sig i en betydligt prekärare situation än i dag. Troligen har de internationella tull- och hancelsdis 10
LIN GJ kussionerna inom GATT förts så långt, att skyddet för lantbruket är på väg att avvecklas. Detta utgör ett hårt slag för Finlands jordbruk. Inget annat land i världen har en så stor andel av sitt jordbruk ovanför 63 breddgraden, d vs linjen Vasa-Kuopio: Hos oss 36 procent jämfört med 4 procent för Sveriges del. Inget annat land är därmed så illa ute som Finland.
Åldersstrukturen inom lantbruket är snedvriden. Få unga vill ta över föräldrarnas gård, och framför allt: Ytterst få kvinnor är villiga att bli jordbrukare. Jordbruksenheterna blir allt större, allt mer beroende av importerade insatser (gödselråvaran) och alltmer förorenande (i jämförelse med industrin, som satsat på miljövård). Förändringen i riktning mot mera mångskiftande lantbruk (lantbruk i kombination med annan verksamhet, alternativa odlingsformer och nya produkter) sker långsamt.
Ifall jordbruksfrågan inte löses medvetet fram till år 2000, kommer den troligen att lösa sig själv. Avskaffandet av importskydd tar kål på en stor del av jordbruksenheterna, de som inte redan försvunnit när den äldre jordbrukargenerationen gått bort. Fin land har därmed inget jordbruk att tala om längre. Ur nationalekonomisk synvinkel är detta kanske ingen katastrof, så länge exportindustrin är konkurrenskraftig och vi har råd att importera livsmedel. Problemen är närmast mänskliga, när en näringsgren och en livsform försvinner. Frågan om Finlands säkerhet kommer givetvis också med i bilden: År det lyckligt att ett land inte kan livnära sig självt, även om denna lösning kan vara nationalekonomiskt lönsam?
Nya möjligheter
Framtiden bär dock inte enbart problem i sitt sköte, även om en analys av samhällskonflikter lätt blir probleminriktad. Utvecklingen medför även nya möjligheter. Miljömedvetenheten inom industrin har gjort produktionen renare. Den kritiska diskussionen kring kärnkraften har inneburit, att våra kärnkraftverk hör till de säkraste i världen. Ökad effektivitet innebär minskat slöseri med råvaror.
Den industriella strukturomvandlingen banar väg för en effektivare produktion, som samtidigt håller priserna i schack. Herr Andersson behöver lägga ut mindre pengar för de varor han köper tack vare den internationelia konkurrensen — något som ju varit markant bland annat inom hemelektroniken redan på 1970- och 80talen. Nya länder erbjuds rmöjligheter att höja sin ekonomiska levnadsstandard, samtidigt som de gamla industrinationern tvingas höja sin förädlingsgrad. Nya länder börjar verka på områden, där deras förutsättningar är de bästa.
Ifall Finland lyckats 1 sin strävan att hänga med i den europeiska integrationen, har vi år 2000 troligen en mångsidigare industristruktur, framför allt inom exporten. Beroendet av några få branscher minskar. Internationaliseringen för med sig nya intryck, nytt kunnande och förhoppningsvis större variation också på kulturens område. De kommuner och regioncentra som lyckas finna sina specialområden, får en mera mångsidig näringsstruktur. Välfärden och den sociala servicen kan utvecklas, ifall den ekonomiska utvecklingen är gynnsam. Många smutsiga, tunga och otrevliga arbetsskeden automatiseras och ersätts av nya och intressantare.
Nya tekniska landvinningar inom mikroelektronik, bioteknik och materialteknologi (t ex plaster, kompositer) erbjuder möjligheter att tillverka nya produkter eller att tillverka traditionella produkter på ett effektivare, hållbarare, renare eller sparsammare sätt. Samtidigt som tekniken erbjuder lösningar, bär den som alltid förut också på risker. Och här ligger det västerländska samhällets styrka: I förmågan att utnyttja tekniken och samtidigt begränsa de negativa sidoeffekterna. Denna balansgång — hur vådlig den än kan förefall emellanåt — utgör basen för vårt välstånd. Balansgången är möjlig i en demokrati, där utvecklingen ständigt debatteras, ifrågasätts och styrs in på nya banor. I diktaturer, som kväver de kritiska rösterna, kan den tekniska utvecklingen lätt spåra ur.
Mycket hinner hända under åren fram till år 2000, den magiska milstolpen som ligger lika långt fram i tiden som 1974 ligger bakåt. 1974 var året då den första oljekrisen ruskade om världen och fick oss att upptäcka tiliväxtens gränser; året, då konservativa £dward Heath tvingades överlämna makten åt arbetarpartiets Harold Wilson, som i sin tur banade väg för Margaret That Cher, året då Richard Nixon lämnade makten på grund av Watergate; året då Industrins Kraft beställde sitt kärnkraftverk av ASEA, då Eino Uusitalo av ”utrikespolitiska” skäl föreslog en förflyttning av Finlands självständighetsdag till den 19 september och då Urho Kekkonen med hjälp av en undantagslag inledde sin fjärde mandatperiod,
Herr Andersson kommer troligen år 2000 att kunna blicka tillbaka på en lika händelserik trettonårsperiod. Kanske ler han en aning då han läser om paniken på börsen hösten 1987, om uppståndelsen kring mötet i Joensuu, där “herrarna” möttes för att diskutera den behärskade strukturomvandlingen och om reformerna inom arbetslivet som fick regeringen att dra ut i strid mot arbetsmarknadsorganisationerna. Och kanske övergår hans leende till ett brett grin när han lägger vantarna på ett gammalt nummer av Forum och läser en viss artikel om samhällskonflikter och utmaningar år 2000. Framtiden har alltid varit svår att förutsäga.
L 20/1987 PORUN,