Finland, den fattiga kusinen från landet?

av Susanna Fellman&Christian Lindholm Forum 1993-12, sida 21-22, 30.09.1993

Under 50-talet, fram till 70-talet växte den fins a ekonomin snabbast i Norden. Nu ör ett finländsk dilemma den ojämna välståndsfördelningen — och risken för sociala explosioner.

FINLAND den fattiga kusinen från landet?

Susanna Fellman & Christian Lindholm

Under de efterkrigstida decennierna har den ekonomiska tillväxten och strukturomvandlingen varit snabb i Finland, speciellt då man jämför med de skandinaviska grannländerna. Den gynnsamma utvecklingen har medfört att Finland kunnat knappa in på de andra nordiska ländernas välfärdsförsprång i fråga om alla indikatorer utom boendenivån. Varför har det ökade välståndet inte medfört förbättrad relativ boendestandard? Hotar den rådande djupa depressionen åter fördjupa välfördsklyftan mellan Finland och våra grannländer?

V: utgången av andra världskriget var Finland i nordiskt sammanhang et agrart och outvecklat land. Finland var i många avseenden den fattiga kusinen från landet — nästan hälften av befolkningen arbetade inom jordoch skogsbruket och BNP per capita-nivån var endast två tredjedelar av Sveriges. Inledningsvis hämmades utvecklingen i vårt land av krigsskadestånden, regleringen och ombosättningen av de evakuerade ka relarna. Finlands utsikter att hinna ifatt de övriga nordiska länderna verkade svaga. Den efterkrigstida epoken medförde dock en snabb tillväxt och stigande levnadsstandard även i Finland och fyrtio år senare hade Finland utvecklats till en nordisk välfärdsstat, vars levnadsstandard inte nämnvärt skilde sig från sina grannländers.

Den snabba tillväxtens årtionden

Från 1950-talets början fram till medlet av 1970-talet hade Finland den klart snabbast växande ckonomin i Norden; tillväxten var nästan 5 20 på årsnivå. Även därefter, fram till utgängen av 1980-talet var BNPtillväxten i Finland rätt god och BNP/ capita-skillnaden mellan Finland och de andra nordiska länderna krympte till mindre än tio procent vid utgången av decennicet. Endast Norge, som tack vare oljefyndigheterna blev Nordens rikaste land under 1980-talet, kunde uppvisa bättre tillväxtsiffror än Finland.

Vid sidan av den gynnsamma ekonomiska tillväxten genomgick Finland i exceptionellt snabb takt en omvälvande förändring av näringsstrukturen. Jordbrukarbefolkningens sysselsättningsandel föll frå närmare 50 246 till mindre än en tiondedel, medan industrin och, i synnerhet, servicesektorn expanderade kraftigt. Urbaniseringshastigheten var bland de snabbaste i världen. Då reallönerna utvecklades gynnsamt steg också den materiella levnadsstandarden betydligt såväl i städerna som på landsbygden.

I takt med att Finland knappade in på grannländernas ekonomiska försprång började också de sociala och institutionella förhållandena närma sig de skandinaviska. Det finska socialskyddet och den offentliga hälsovården samt utbildningen uppbyggdes och utvecklades enligt den nordiska välfärdsmodellen.

Välfärdsförsprånget knappas in

Att välfärdsskillnaderna mellan Finland och de andra nordiska länderna verkligen minskat över tiden framgår tydligt ur de vanligaste välfärdsindikatorerna. Då man betraktar hushållens disponibla inkomst och den privata konsumtionen ligger finländarnas materiella levnadsstandard i allmänhet ännu något efter de andra nordiska länderna, men skillnaden är liten och har krympt över tiden. Norge uppvisar numera den högsta materiella levnadsstandarden i Norden, vilket avspeglar landets höga BNP/capita-nivå. Boendekvaliteten är högst i Norge; konsumtionen av hushållsmaskiner och kläder är också störst där. Norrmännen har också flera båtar, bilar och fritidshus än invånarna i de övriga nordiska länderna. Sverige kommer dock inte långt efter. I Sverige konsumerar man dessutom mest offentliga tjänster, saml lägger ner en förhållandevis stor andel av utgifterna på fritid och kultur. Finländarna har dock stadigt närmat sig den svenska och norska konsumtionsnivån och Icynadsstandarden. Endast boendet utgör härvidlag ett undantag.

Aven mätt med andra livskvalitetsindikatorer ligger Finland mycket nära den nordiska nivån. Medellivslängden och andra hälsoindikatorer visar att Finland i ett internationellt perspektiv har cen mycket hög levnadsstandard. De finska männens genomsnittliga livslängd har visserligen alltid varit kortare än i de övriga nordiska länderna, men även på denna punkt har skillnaderna minskat under scnare år. Den sociala tryggheten är på en god nivå i samtliga nordiska länder. Inkomstskillnaderna minskade i Finland fram till slutet av 1980-talet och är i samma storleksklass som i de övriga nordiska länderna. Nägra stora, permanenta arbetslöshetsproblem har inte heller drabbat de a länderna före den rådande depressionen. Den genomsnittliga arbetstiden och sysselsättningsgraden har i stort set! legat på samma nivå i samtliga nordiska länder. Utbildningsnivån har också stigil betydligt under de senaste decennierna i alla nordiska länder och Finland, som tidigare släpat efter i utvecklingen, knappade under 1980-talet in på de andra ländernas försprång.

Boendet — ett finskt särproblem

Finländarnas boendestandard ligger dock långt efter de andra ländernas; samtidigt som finländarnas levnadsstandard mätt med alla andra mått snabbt närmat sig de vän 2 ”Den svåra depressionen här kan öka välståndsklyftan mellan Finland och resten av Norden. fortsättnin genomsnittliga nordiska har skillnaderna i boendestandarden tidvis t.o.m. tenderat att öka. Förutsättningar för en likartad boendenivå i alla nordiska länder finns: inkomst- och kostnadsnivån är ungefär samma i alla länder, klimatet är likartat och länderna är glest befolkade. Den finländska boendestandarden har överlag också förbättrats mycket sedan kriget, både i fråga om förfogat utrymme per person och i fråga om bostädernas utrustning. Trots det visar undersökningar att det genomsnittliga förfogade utrymmet per person i Finland ligger idag på samma nivå som i de andra nordiska länderna i början av 1970-talet. I slutet av 1980-talet knappade Finland in på de övriga nordiska ländernas försprång i boendestandarden; före det låg vårt boende kvalitetsmässigt tidvis rentav 30 år efter våra nordiska grannländer.

I Finland finns det enligt beräkningar ca tre gånger så många trångbodda som i resten av Norden då man beräknar antal personer per rum. Då kvadratmeterantalet per rum i genomsnitt dessutom är mindre I finländska bostäder innebär det att skillnaderna i förfogat utrymme per person de facto är ännu större. Att de övriga nordiska ländernas försprång i boendestandarden minskade under slutet av 1980-talet berodde enligt undersökningar främst på att hushållens genomsnittsstorlek minskade snabbare i Finland än i andra länder och inte t.ex. på att de nybyggda bostäderna i genomsnitt skulle ha blivit större. Det är dock möjligt att de allt mindre hushållen delvis är en följd av trångboddheten; familjebildningen uppskjuts, man skaffar färre barn och skilsmässorna ökar. Detta samband tyder även undersökningar på.

Nyproduktionen av bostäder var snabb under slutet av 1980-talet, vilket påskyndade utvecklingen emot bättre boendestandard i Finland. Nyproduktionen var dock huvudsakligen inriktad på små bostäder (ettor och tvåor) — tidvis ökade till och med andelen små bostäder i nyproduktionen — eftersom efterfrågan på dessa ökade i slutet av 1980-talet som en följd av de höga priserna och de stora lånekostnaderna.

En orsak till vår eftersläpande boende och snabba urbanisering. Flyttningen till tätorterna var mycket snabb, vilket skapade ett stort tryck på bostadsproduktionen speciellt under 1960- och 1970-talen. Den främsta orsaken är dock en misslyckad bostadspolitik. Favoriseringen av ägoboendet och den långvariga regleringen av hyresmarknaden har lett till att hyresbostadsmarknaden tidvis varit närapå obefintlig. Speciellt saknas en marknad för långa hyreskontrakt. Att bo på hyra betraktas ofta som en tillfällig lösning eller som ett ”problemboende” avsett för marginalgrupper.

Stödet till ägoboendet, i synnerhet i form av olika skatteförmåner, har traditionellt varit stort i Finland. Stödet har dock enligt experter i sista hand tenderat att slå ut på prisnivån och har sålunda inte kommit hushållen till godo. Markpolitiken i Finland har dessutom möjliggjort långtgående spekulation med tomtmark, vilket höjt markpriserna och därigenom bostadspriserna. Konkurrens mellan byggnadsbolagen har i praktiken inte funnits. Ägoboendet är dock vanligt även i de andra nordiska länderna som har en hög boendestandard; t.ex. i Norge bor de flesta hushållen i egna småhus.

Boendepolitiken är i mångt och mycket beroende av myndigheterna och politikernas inställning till boendet. Som exempel på det sistnämnda är de definitioner på trångboddhet som förekommer i offentliga rekommendationer samt den målsättning som uppställts i boendepolitiken visavi boendestandarden. Definitionen på trångboddhet och målsättningen i boendepolitiken är betydligt mindre ambitiös i Finland. En sådan ”lyx” som trivselaspekter i boendemiljön glöms också ofta i den finländska bostadspolitiken. Samtidigt har beslutsfattarna tidvis rentav ansett att boendeproblem inte längre existerar i Finland.

Depressionen och den finska välfärden

Medborgarnas välfärd och den sociala trygghetens omfattning är direkt kopplade till den ckonomiska utvecklingen. Nya resurser och ökad välfärd kan endast skapas genom ekonomisk tillväxt, m.a.o. måste kakan växa för att varje medborgares enskilda kakbit skall bli större. Då finländarnas gemensamma ”kaka” nu minskat tre år i rad är det uppenbart att vår välfärd naggas i kanterna. Majoriteten av finländarna måste nöja sig med mindre inkomster, försämrat socialskydd och reducerade förmåner. Utvecklingen är ogynnsam, men bör inte överdramatiseras; vår välfärd är ju numera ändå på en helt annan nivå

Mer oroväckande än själva BNP-kakans minskning är dock den ojämna fördelningen av dess välfärdseffekter. I och med att anpassningen av den krisdrabbade finska ekonomin skett genom massarbetslöshet har fördelningen av välfärden snabbt blivit allt skevare. De som drabbats av arbetslöshet har således fått se sin kakbit minska mångfaldigt mera än de som fortfarande har arbete.

Den svåra ekonomiska depressionen i Finland kan på sikt medföra att leynadsstandardsskillnaderna till de övriga länderna igen ökar. Å andra sidan lider hela Europa av en ekonomisk stagnation. Trots att även Norge och i synnerhet Sverige genomlever svåra kriser, är de ekonomiska problemen i särklass störst i Finland, som under de tre senaste åren förlorat över 10 24 av sin BNP och som lider av en i nordiska mått rekordstor arbetslöshet. Nedskärningsbehovet inom den offentliga sektorn är också stort i Finland. Nedskärningarna kommer att drabba även välfärdstjänster och socialskyddet. Då utkomstskyddet i Finland redan från tidigare är klart sämre än i våra västliga grannländer förefaller risken att Finland tappar terräng i välfärdstabellen uppenbar. Samtidigt verkar skillnaderna i levnadsstandard mellan olika befolkningsgrupper att öka markant i vårt land; ungdomarnas situation är speciellt skrämmande. Skillnaderna i levnadsstandard mellan generationerna tenderar att öka. Det finns alltså inte bara en risk för att den genomsnittliga levnadsstandarden i Finland sjunker i förhållande till de övriga nordiska länderna, utan också en fara för att inkomst- och välfärdsfördelningen i vårt land blir ojämnare i relation till resten av Norden. Ett annat problem är sedan att depressionen kan ge utslag i ökade sociala problem, ss. kriminalitct och självmord.

Boendet förblir sannolikt det finska välfärdssamhällets särproblem även i fortsättningen. Depressionen och avskaffningen av hyresregleringen har visserligen ökat utbudet på hyresbostäder i Finland och medfört ett kraftigt prisfall på bostäderna. Räntenivån är för tillfället på en rimlig nivå. Detta kommer dock mycket få unga till del eftersom ungdomsarbetslösheten är ytterst hög. Hushållen dras dessutom ofta med en rätt stor skuldbörda, som försvårar möjligheterna att förbättra boendenivån genom bostadsbyte. De stora fluktuationerna i bostadspriserna under senaste tid har dessutom lett till att hushållens risktagning i samband med bostadsanskaffningen blivit stor.

Huruvida Finland förmår hålla sig kvar i den nordiska ”välfärdsklubben” är i sista hand en fråga om den finska ekonomin nivå är Finlands internationellt sett sena — än t.ex. under 1930-talets depressionsår. tillfrisknings- och tillväxtutsikter. LJ 1960 1990 Indikator Finland Sverige Norge Danmark | Finland Sverige Norge Panmark BNP/capita (1985USD) 4671 6435 5749 12829 13036 14847 12180 Antal dagstidningar/1000 pers n.a. 538 387 552 517 594 359 Antal personbilar per 1000 inv.” 82 217 113 382 419 380 309

Beräknad återst. livslängd för en 50årig man (år)

Beräknad återst. livslängd för en 50årig kvinna

Antal personer per 100 ru + 1964, 199 21,4 25,6 25, 26,0 28,9 28,9 130 110 8 25,3 27,6 26,8 25,3 31,2 32,3 32,0 30,0 67 50 60 59

Några välfärdsindikatorer för Finland, Sverige, Norge och Danmark 1960 respektive 199 22