Finland i Antarktis
av Matti Krank Forum 1988-19, sida 24-26, 01.12.1988
Logon för Finlands antarktisprojekt. FINNARP = Finnish Antarctic Research Programme.
Text: Matti Krank
RE med tillhörande instrumen FINNARP 198 tering och övrig utrustning för Fin lands antarktisbas är på väg mot sitt mål på det svenska, för polarforskning modifierade fatyget Stena Arctica. På vägen mot Antarktis gör fartyget en avstickare till Montevideo i Uruguay, där det finska manskapet, som har flugits dit från Helsingfors, stiger ombord. Männen, som hör till den finska gruppen, är sex till antalet — fyra följer med för byggnadsuppgifter, och en forskare skall utföra forskningsarbete på den svenska stationen. Även befälhavaren för det skepp som nästa år för det finska forskarteamet till stationen följer med för att få ett begrepp om färdvägen ned till Antarktis. Sammanlagt har Stena Arctica 50 forskarplatser.
Ishindren kan vara svåra
Den 13 december stävar Stena Arctica vidare över sydligaste Atlanten, där vädret ofta visar sin styrka. Vart tionde år lär dessutom vara ett svårt isår, och alla hoppas förstås att ett sådant år inte infaller just nu. På Weddellhavet möter expeditionen packisen som skall foörceras. Vid jultid räknar man med att ha nått östra Weddellhavet.
Första haltpunkten blir den tyska antarktisstationen Georg von Neumayer, som får motta frakt och nytt manskap. Efter ett dygns avbrott fortsätter färden mot det egentliga operationsområdet, en färd på ca 300 km. Sannolikt är att isen denna årstid, som motsvarar våren vid nordligare breddgrader, har börjat brista och tillåter genomfart med polarfartyg.
Fartyget stannar i närheten
Målet för båttransporten är den yttersta kanten av Rliiser-Larsen-isen. Där räknar man med att vara omkring den 26 december och där skall materialet lossas för vidare transport. Stena Arctica stannar ca 40 dygn i närheten av shelfisens kant. Shelfis bildas när inlansdisen långsamt rinner ned i vattnet. Isen flyter iväg som en 200—300 m tjock skiva, av vilken 10 procent höjer sig ovanför vattenytan. Shelfisen
Materialet lastas i Helsingfors ombord på Bore Sun för transport till Göteborg — för omlastningen till Stena Arctica.
2 steget ul
Antarktis areal är 14 000 000 km? och kontinenten omfattar 90 procent av världens hel isvolym.
ANIARKT
Finland bygger en forskningsstation i Antarktis. Byggnader och utrustning är på väg söderut på polarforskningsfartyget Stena Arctica. Stationen uppförs i januari 1989 och finländska forskare bemannar stationen I december samma år. Avsikten med insatsen är att säkerställa ett konsultativt medlemskap för vårt land i antarktisfördraget, som får en översyn år 1991 kalvar av sig isberg, som likt milsvida platåer förs bort med strömmarna. Den största platån som observerats har varit ca 400 km lång. Om fartyget måste lossas längre ute på havsisen, kan det bli en vådlig uppgift att frakta materialet upp på shelfisens kant. För att lyckas måste man finna ett ställe där bandvagnarna kan operera.
Faran för sprickor i isen överhängande
När materialet lyckligt är på shelfisens kant, börjar operationens följande fas. Nu gäller det att finna en lämplig väg över RiiserLarsen-isen. Man får gå mycket försiktigt tillväga, ty sprickor i isen kan uppträda helt överraskande under snöbryggor. Sprickorna kan vara så stora att de ledigt slukar en hel bandvagn med släp. Sprickor bildas vanligtvis på ställen, där bottenprofilen åstadkommer dragkraft i isen.
För att säkerställa transporten har man planerat att gå tillväga på följande sätt. Först rekognosceras den bästa färdvägen med helikopter. Därefter körs den 140—150 km långa rutten med motorkälke, och därefter med lätt lastade bandvagnar. Slutligen dras en tungt lastad släde hela vägen med bandävagn. Om släden faller ned i en spricka, bryts dragvajern vid ett brottställe varvid endast släden och bränslelasten går förlorade. Rutten utmärks med vimplar på 200 meters avstånd från varandra. Dessutom utplaceras radarskärmar på ett avstånd av två kilometer från varandra. Om sikten är obefintlig kan man således finna vägen med tillhjälp av radar.
När rutten är definitivt markerad i början av januari 1989 börjar den egentliga transportoperationen, Till sitt förfogande har man två bandvagnar av svensk tillverkning, samt åtta slädar. Materialet som skall transporteras väger sammanlagt ca 130 ton. Om
Sprickor I isen under ett helt beskedligt snötäcke kan vara ytterst farliga. Det tänkte gå illa för en av den svenska expeditionens bandvagnar med släp, Copyright: Swedarp!O. Melander.
19/1988 FORUN d vädret tillåter kan man med två bandvagnar transportera ca 10 ton gods i dygnet. Transportoperationen tar således ca två veckor I anspråk. Den tyngsta enheten som skall transporteras är kraftstationen som väger 6,5 ton.
Färdiga byggelement kräver små arbetsinsatser
När allt material har transporterats till Nordenskiöld Base, eller kort och gott Basen, har också de största hindren övervunnits. För att underlätta konstruktionsarbetet för det medföljande fåtaliga manskapet har alla byggelement prefabricerats så långt det har varit möjligt. Först uppförs en byggnad där manskapet kan bo och som snabbt kan värmas upp med två medföljande oljekaminer (reservvärmekällor). Därefter installeras kraftstationen, vattenberedningsanläggningen, lagerutrymmena och fordonsskjulet. Till sist packar man upp motorkälkarna och sätter dem i körbart skick.
Själva bostadsdelen består av fem moduler som står på teleskopben på en höjd av 1,5—2 meter ovanför markytan. Teleskopbenen förankras vid berggrunden eller den permanent frusna moränen. Dessutom svetsas kryssträvor mellan benen. För att ytterligare stärka konstruktionen stagas byggnaderna med vajrar. Därvid borde
Materialet lossas på shelfisens kant. Bilden är från den svenska expeditionens färd till Antarktis med ett tyskt forskningsfartyg under säsongen 1987—1988. Copyright: Swedarp!O. Melander.
byggnaderna vara goda för en vindhastighet på 55 meter i sekunden, vilket motsvarar en vindlast på 200 kg per kvadratmeter.
Förråd för tre säsonger
Förråden som lämnas i Antarktis är avsedda för tre säsonger. Först under vintersäsongen 1991—1992 kompletteras förråden följande gång. Stationen kommer att vara bemannad endast under den antarktiska sommaren, emedan forskningsarbete inte kan utföras i den stränga kylan under virterperioden.
Bränsleförråden utgör den tyngsta enheten. Stationens bränsleförbrukning är ca 3 000 kg i månaden, och dessutom måste man räkna med bränslet som förbrukas av fordonen på längre forskningsuppdrag. Maten består av konserver, sammanlagt 1 100 personproviantdagar. På stationen serveras typisk finsk husmanskost och ute i terrängen fältkost, som endast kräver ett smärre uppkok. Provianteringen har planerats av försvaret.
FRUN, 19/1988
Dessa personer bygger Finlands antarktisbas: Heikki Laapio, läkare, Pertti Laurila, radist, Olli-Pekka Nordlund, chef för byggnadsgruppen, Matti Taponen, mekaniker. I resan deltar även Matti Seppälä, glaciolog, samt Jukka Kyröhonka, befälhavare för det forskningsfartyg som skall föra det finska forskarteamet till Antarktis i december år 1989.
Mångsidiga ou kommunikationsmöjligheter Med beaktande av den isolation manskapet får leva i har stationen utrustats med många olika kommunikationssystem. I fällarbete bär varje person med sig en VHF-radio för närkommunikation sinsemellan samt med basstationen och eventuella luftfarkoster. Svenskarna installerar en repeater, som förstärker signalen den snappar upp, varefter signalen sänds vidare till mottagaren. Om manskapet arbetar utanför VHF-radions räckvidd används en High Frequency-radio för SSB-våglängder. Utlandskontaktern sköts med tillhjälp av INMARSAFsystemet (International Marine Satellite), som via satellit ger möjlighet till telefonkontakter till alla delar av världen. Dessutom sköts telefax-, telex- och dataförmedlingen. Den sistnämnda faciliteten kommer väl till pass nä forskningsresultat i framtiden skall sändas till Finland för vidare analyser. Luftfarkoster kan dessutom pejla in forskningsstationen med tillhjälp av en NDB-flygtyr (Nautical Directional Beacon), som kontinuerligt sänder morsesignalen FIN, FIN, FIN ..
Forskningsstationen är även utrustad med en väderleksstation, som, även när basen är obemannad, sänder uppgifter om väderleksförhållandena vid stationen såväl till Finland som till World Meteorological Organisation.
Utrustning för nödsituationer
Det kan hända att den normala dagsrutinen ute i fältarbete avbryts på grund av snöstorm eller olyckstillbud. Då gäller det att kunna ta vara på sig själv. För detta ändamål är varje bandvagn och snökälke försedd med nödutrustning där både tält, sovsäckar och sovunderlag samt kokare oc vänd Så här har man tänkt sig att Finlands antarktisbas skall se ut. I mitten själva stationsbyggnaden, som består av två sovrum med två bäddplatser var, ett kombinerat sov- och arbetsrum, vistelseutrymme, kök, bastu, sanitetsutrymmen och radiorum. Vidare syns på bilden bränslelagret, kraftstationeniverkstaden och fordonsskjulet samt förrådsutrymmen. 25
ATLANTE 0 Sjomit 50 n 0 km 1000
Första haltpunkt för Finlands antarktisdestinerade bas blir den tyska basen Georg von Neumeyer, sedan fortsätter färden mot operationsOmrådet ca 300 km.
”Basens" ungefärliga poSsition framgår av kartan. Man beräknas nå destinationen annandag jul.
Antarktis utgör en sårbar miljö, och detta förutsätter stor varsamhet i verksamheten där.
Platsen där den finska antarktisbasen skall uppföras ser rätt anspråkslös ut. Jordgrunden består i huvudsak av permanent frusen morän. Copyright: Swedarp!O. Melander.
föda ingår. Dessutom finns bergsbestigningsutrustning att tillgå om någon eller något skulle falla ned i en spricka i isen. Vid mycket hårt väder, då tält trasas sönder, kan det bli nödvändigt att bygga en iglo. Även för detta arbete finns redskap. Det värsta katastroftillbud som kan tänkas förekomma, är att hela stationen brinner upp eller blir helt utan el och värme. Då kan man söka skydd i den närbelägna svenska stationen. Denna möjlighet gäller naturligtvis ömsesidigt även för svenskarnas vidkommande.
När forskningsstationen i slutet av februari 1989 hoppeligen står färdig, börjar återfärden. Den ursprungliga tanken, att färdas vattenvägen till Ushuaya vid Sydamerikas sydligaste udde, har numera övergetts. Det blir betydligt billigare att flyga till Buenos Aires från Argentinas forskningsstation vid Marambio i Antarktis, där det finns en landningsbana.
26
Målet konsultativt medlemskap i antarktisfördraget
I och med forskningsstationen i Antarktis tar Finland steget ut i ett nytt och fascinerande projekt. Antarktisfrågan har ju varit en het potatis under de senaste åren i och med att antarktisfördraget, Antarctic Treaty, år 1991 skall ses över. Fördraget kommer
Detalj av bostadsmodulen. Väggen består av plastbehandlad stålplåt med + 200 mm isolering av expanderad polystyren.
visserligen inte att sägas upp, utan det kommer att fortsätta att vara i kraft om det inte reklameras.
Enligt fördraget får Antarktis endast utnyttjas för fredliga ändamål. Området får inte heller bli föremål eller skådeplats för internationella konflikter. Fördraget har numera ratificerats av 38 stater, och 23 stater är s k konsultativa medlemmar, Finland kommer hösten 1989 att inlämna ansökan om konsultativt medlemskap, i god tid före det kritiska året 1991. (Se även Forum 1 och 3/88)
Internationellt intresse tilldrog sig mineralreserverna I Antarktis efter första oljekrisen. Förhandlingarna om ett mineralfördrag påbörjades år 1982 och fördraget undertecknades, även av Finland, i november 1988. Mineralreservfördraget kompletterar antarktisfördraget. Det stipulerar de principer som skall efterföljas och skapar regler och institutioner för mineralforskningen och -användningen. Även följdverkningarna av människans ingrepp i reserverna har beaktats.
Stationen byggdes med kort varsel
Tanken att bygga en finsk forskningsstation i Antarktis började gro så sent som för ett år sedan. I början av år 1988 fick konstruktiOnstekniska laboratoriet vid Statens tekniska forskningscentral (VTT) i uppdrag av Polarkommissionen, som bla koordinerar Finands arktiska och antarktiska forskning, att uppgöra en preliminär plan över en forskningsstation i Antarktis.
Därvid visade det sig att vi kunde få fem jorskarplatser på ett svenskt polarfartyg. Senare har antalet utökats med en sjätte plats. När sjöfartsstyrelsens nybygge blir ärdigt år 1989, kan vi i utbyte erbjuda transport åt det svenska forskarteamet som skall arbeta på Basen 1989—90. Byteshandel således! Medan de politiska beslutsfattarna arbetade med sin andel, fortsatte konstrukionstekniska laboratoriet med sitt planeringsarbete. Kontraktet om bygget underecknades med byggleverantören Isora Oy den 27 juni 1988. Redan den 1 september kunde stationen levereras, varefter byggnaderna snabbt kunde utrustas. LJ
Husmodulerna monterades ihop på markytan redan i Finland och instrumenterades för att man skulle kunna vara säker på att allt fungerar även I praktiken.
19/1988 FORUM, 4