Finland med i jakten på arktis svarta guld

av Björn Sundell Forum 1983-12, sida 14-19, 24.08.1983

Taggar: Teman: olja

Finland med

Av BJÖRN SUNDELL

En stor del av världens oljerikedomar finns uppe i de arktiska regionerna, i svårtillgängliga trakte där temperaturen sjunker ner till minus 50 grader och där isen utgör en ständig utmaning. Hur mycke olja här finns vet ingen, men såväl i de ryska som i de nordamerikanska arktiska vattnen pågår jak ten efter olja.

Den finländska varvsindustrin är tackvare sin isbrytarteknologi på många sätt med i denna jakt genom leveranser av fartyg och utrustning. Hårdaste konkurrenten är Japan. .

Konkurrenssituationen är egendomlig. Ä en sidan tävlar varven hårt om fartygs- oc lattform beställningar, å andra sidan utför man uffétthingsarbeten åt varandra. I världens största isbfytningslaboratorium i Helsingfors utförs tester åt konkurreran de japanska varv…

EH Den första oljekrisen år 1973 tog världen på säng. Oljepriset fyrdubblades och plötsligt var oljan inte längre en billig, självklar energiform för industri och hushåll. Den andra oljekrisen sex år senare blev också den en chock, om ock något mindre. Denna gång höjdes priserna inte över en natt, utan i flera repriser i över ett års tid. Från 15 dollar per barrel steg prisnivån till långt över 30 dollar för att på spotmarknaden till och med kliva över 40-dollarstrecket.

Genom sina manövrar lyckades de oljeproducerande OPEC-länderna mångdubbla sina intäkter, men samtidigt lade de grunden till en process som skulle göra deras andel av världens oljeproduktion allt mindre, medan nya, svårtillgängliga reserver blev intressantare.

Ungefär hälften av världens kända oljereserver finns för närvarande i 33 fält, många av dem på landbacken och inom de regioner som OPECländerna förfogar över. 20 procent av oljan kommer från havsbottnen i dagens läge, mer enligt en rapport från Royal Dutch/Shel blir det troligen så i framtiden, att för varje oljebarrel som upptäcks på lan 1 kommer två 5 tPRiackas ute til havs. Av den. exwints under havsbottnen k ma från kontineptalsockeln, från Bmråden där vattneträr-högst 200 meter djupt. Den andrär hälften är mera svårtillgänglig, för dej finns på större djup eller i polärregionerra.

Det var främför” allt den andra oljekrisen 1979 som djorde att kon nentalsockeln blev intressant. Met : i G kort tid nästan fördubblades hy på oljeplattformar som kunde användas för borrning på upp till;10 meters djup. I snabb takt Me Idé och byggdes nya tformar. Skeppsvarv som genomlidit svåra förluster under 70-talets hårda år då det uppstod överutbud på tankers och lastfartyg, kastade sig med iver in på off-shoretillverkning.

Bland annat följande siffror visar hur intresset för oljeborrning ute till havs tog fart mot slutet av sjuttiotalet. Är 1960 fanns det 65 oljeborrningsplattformar i världen, tio år senare 190. Ar 1981 hade antalet stigit en god bit över 500.

Också de svårtillgängliga arktiska områdena började bli allt intressantare. Det här passade utmärkt för de älften-tänkas” kon- Två arktiska jackup plattformar av Jdenna typ skall Rauma-Repola = le finländska varvsindustrin som ju under 70-talet satsat hårt på isbrytarteknologi, samtidigt som många utländska varv inriktat sig på tankers och lastfartyg. 60 procent av de isbrytare som idag är i bruk världen över, är tillverkade av Wärtsilä. Beaufort-havet, Kanadas arktiska “skärgård”, Barents hav, Karahavetoch havsområdena norr om östra Sibirien döljer olje- och gasrikedomar som är nästan helt outforskade.

12/8 12/83

Höga kostnader för arktiska expeditioner och extrem kyla på upp till minus 60 grader har dämpat ivern hos dem som velat undersöka de här områdena närmare. Den ettåriga isen kan bl två, tre meter tjock, medan isvallarna kan mäta tiotals meter i tjocklek. Framför allt i de kanadensiska arktiska områdena bidrar dessutom flytande isberg till att öka riskerna vid oljetelningsexpeditioner. Men i takt med de höjda oljepriserna blev också dessa trakter mer lockande.

Finland hakade på

Att Finland hängt med i den nya oljeboomen som började mot slutet av 70-talet visar följande exempel: Rauma-Repola har tillverkat över 10 semisubmersibla (halvt nedsänkta) oljeplattformar, av dem en för oljeletning norr om den 62 breddgraden utanför Norges kust. För närvarande håller bolaget på att tillverka tre borrplattformar för ett amerikanskt bolags räkning och två stora jackupp-plattformar (dvs sådana som står på ben) för Sovjetunionens arktiska vatten. Vidare levererade bolaget tre oljeborrningsfartyg i isklass till Sovjet år 1982.

Wärtsilä och Valmet är närmas sysselsatta med transportfartyg för arktiska vatten. Wärtsiläs Helsingforsvarv bygger en serie på 7 flodisbrytare med en djupgång på bara 2,5 meter, medan Äbovarvet gör en serie på 9 sk arktiska multifunktionella fartyg. Båda serierna går till Sovjet, den sistnämnda för att användas vid transporter av såväl containers som bulkvaror, malm till exempel.

Valmet har tillverkat över tio hydrografiska, geofysikaliska och geologiska forskningsfartyg för arktiskt bruk. Liksom Wärtsilä har Valmet byggt arktiska multifunktionella fartyg för transporter av allt från säd och trävaror till fordon och containers. De här fartygen skall klara av is som är upp till en meter tjock. Slutligen har man tillverkat båtar som fungerar som bostäder vid expeditioner längs de sovjetiska floderna.

Den arktiska fartygsteknologin tjänar huvudsakligen två ändamål - det ena anknyter till transportverksamhet, det andra har att göra med jakten på olja, gas och andra naturrikedomar. Oljan utgör bara en drivfjäder vad gäller letandet efter naturresurser i de arktiska områdena. Kol finns bland annat på Spetsbergen och även malmer och strategiska mineraler kan finnas dolda i de ännu outforskade, oländiga trakterna.

RUN

En stor del av de finländska arktiska leveranserna av isbrytare och isbrytande fartyg går till Sovjetunionen. Västerut exporterar den finländska varvsindustrin bla lyxkryssare och olJeborrningsplattformar. På bilden Wärtsiläs flodisbrytare Kapitan Babichev.

Transporter, oljeletning

I Sovjet och i Nordamerika ser man med olika ögon på de arktiska vattnen. Sovjet, vars nordliga områden är tätare befolkade, har fäst huvudvikten vid transportverksamheten, medan olje- och gasprospekteringen kommer först på andra plats. Sedan början av 70-talet har man med hjälp av isbrytare förlängt trafikeringssäsongen. Ett exempel utgör Jenisej-floden som mynnar ut i det nordliga Karahavet. Ganska nära flodens mynning ligger staden Dudinka. Ännu år 1970 kunde fartyg anlöpa staden bara under sju av årets tolv månader. Isen utgjorde ett effektivt hinder för trafiken. Tackvare finskbyggda polarisbrytare varar isolationen numera i högst en månads tid, under islossningen.

USA och Kanada satsar däremot mera på oljeletning än på transporter i de arktiska vattnen. Transporterna koncentreras till den korta sommarsäsongen, liksom också en stor del av oljeletningen. Under sommarmånaderna bygger kanadensarna öar av sand på grunt vatten och på djupare vatten sandöar omgärdade av en stålram, sk stålkasuner. Från de här öarna, som var och en kostar tiotal miljoner dollar att bygga, sker sedan 1 borrning också vintertid. Hittas ingen olja vid borrningen som sker från en konstgjord ö, har den bygats i onödan, något som visar hur kostsam den arktiska oljeletningen kan vara. För de finländska varven är såväl transportsektorn som oljeprospekteringen intressanta områden, men som alltid när det gäller att rikta in forskningsverksamheten på någon specifik sektor uppstår problemet: Hur förutspå den framtida utvecklingen. Den arktiska teknologin kräver avsevärda forskningsinsatser. Forskning och utveckling svarar för omkring tio procent av produktionens

Världens störst värde, jämfört med 1-3 procent som är det vanliga inom finländsk industri. Oljepriset steg chockartat 1973 och 79, vilket gjorde svåråtkomliga områden intressanta. I början av 1983 rasade prisnivån en god bit under 30 dollar per barrel. Hyrorna för oljeborrningsplattformar föll också de, och i mars i år talades det om ett överskott på plattformar i världen. Hur är det då med de arktiska områdena, som är speciellt intressanta ur finländsk synvinkel? Har vårt land byggt upp en kapacitet som plötsligt blir ointressant när konjurkturerna förändras på oljemarknaden? - Det faktum att oljepriserna flukturerar innebär inte att intresset för arktisk oljeletning skulle minska, säger bitr. direktör Markus Lindholm vid Rauma-Repolas havstekniska industrienhet. Oljeprissänkningen utgör troligen ett tillfälligt fenomen. Priserna kommer i framtiden säkert att håll isbrytningslaboratorium

BH Wärtsiläs isbrytninglaboratorium i Helsingfors invigdes senaste vår. Provbassängen som är 77 meter lång utgör den centrala delen av laboratoriet. Här kan man skapa en konstgjord arktisk miljö där såväl fartyg som annan utrustning kan testas.

1 laboratoriet kan tester utföras med upp till 14 meter långa och 3 meter breda fartygsmodeller. Kylelementen i taket gör bassängutrymmet till en enda stor frysbox. På ett dygn kan man frysa ett isfält i bassängen för test med modeller i skalan 1/5 — 1/80. Istäcket som produceras med en takt på dryga tre millimeter i timmen blir upp till 10 centimeter tjockt.

Med hjälp av fönster i bassängens botten kan man följa med modellens färd genom isen från olika vinklar. En vagn som går på spår över bassängen följer modellen, registrerar data och kan vid behov videofilma experimentet.

16

I laboratoriet kan man simulera olika slags manövrar i isförhållanden: - framdrivningsmotståndet och effektbehovet i is propulsion, särskilt propellrarnas och isens växelverkan manöveregenskaper och styrning i is Isens belastning på fartygs skrovkonstruktion, så att lämpliga materialdimensioner kan väljas iskrafter mot offshore-konsruktioner så att de kan ankras och placeras på betryggande sätt.

I ett separat laboratorium framställs temparaturer ner till minus 16 grader där enskilda komponenter testas. Här kan man exempelvis undersöka hur hydraulisk utrustning beter sig vid låga temperaturer.

Waärtsiläs nya islaboratorium ersätter det gamla som hade en 28 meter lång bassäng. Mindre anläggningar finns 12/8 sig på den nuvarande nivån eller stiga.

• Oljan är en resurs som inte förnyas och därför verkar det föga troligt att priset på lång sikt skulle sjunka.

Svårmätbart intresse

Det är svårt att kvantitativt mäta intresset för oljeletning i de arktiska områdena. Klart är i alla fall att här är prospekteringen och oljeutvinningen ännu i sin linda. Redan det faktum att världens första oljeborrningsfartyg i isklass, Valentin Shashin, tillverkades i Finland för ett och ett halvt år sedan visar, att det är först nu på 1980-talet som man börjat ge sig ut på vatten där isen utgör ett ständigt faromoment. Kampen mot is och kyla har bara börjat.

Beredskap finns däremot. De fin Skiss över laboratoriet.

1. Isbassäng, 77 meter lån 2. Vattencisterne 3. Kylelement, fästade i take 4. Vagn som följer den isbrytande modellen när den går genom ise 5. Observationsfönster i bassängbottnen och längs väggarn 6. Utrymmen för köldlaboratorium, kontor, kompressorutrustning för kylelementen

Tyskland, Japan, USA, Kanada och Sovjet.

Statens tekniska förskningscentral, Tekniska högskolan och Uleåborgs universitet har rätt att använda tjugo procent av islaboratoriets kapacitet.

Modellförsöken i laboratoriet ger stora variationsmöjligheter. Följande provtyper görs - Släpförsök i djupt eller grunt vatten. Vagnen drar modellen, som kan vara 14 m lång, i is. Framdrivningsmotståndet mätes. Hastighet och istjocklek varieras.

• propulsionsförsök. Modellen förses med elmotordrivna propellrar. Gerom undervattensobservationer och mätringar kan man studera hur isen inverkar på propellrarnas arbete.

• prov i olika isförhållanden, tex. bruten ränna eller isvallar. Modellisfältet kan skjutas ihop till isvallar med arbetsvagnens schaktblad.

ESR Ae

På bilden håller återanslutning till borrhålet på att ske. Fartygets motorer är ständigt igång även under borrningen, dels för att fartyget skall hållas stilla under borrning, och dels med tanke på snabb reträtt undan annalkande isberg.

Oljeborrningsfartyget Valentin Shashin kan borra efter olja som ligger upp till 6 kilometer under havsbottnen. Fartyget kan snabbt lämna borrplatsen om fara hotar och därefter återvända till borrhålet för att återuppta borrningen.

Första oljeborrningsfartyget i isklass

EH Valentin Shashin betecknas av Rauma-Repela som världens första oljeborrningsfartyg i isklass. Isklassbeteckningen innebär att fartyget kan röra sig i fast is i en isbrytares kölvatten. Sedan Valentin Shashin överlämnades till den sovjetiske beställaren i januari i fjol har två motsvarande fartyg levererats.

Ett oljeborrningsfartyg motsvarar en oljeborrningsplattform, men är rörligare. Valentin Shashin, som mäter 15C meter i längd och 24 i bredd, har byggts för att klara av förhållandena i Barents hav. Fartyget kan komma upp till en hastighet på 13 knop, vilket gör att hon är minst fyra knop snabbare än borrplattformar.

ländska varven betonar gärna att de ligger i topp: I Finland finns världens största islaboratorium som blev tärdigt i år. Här i landet har merparten av världens isbrytare tillverkats. Ur finländsk synvinkel är konkurrensläget dock ingalunda idylliskt. Islaboratorier finns - om de också til storleken är mindre — i bland annat Japan, Västtyskland och Sovjet. Isbrytarteknologi har studerats intensivt i Japan de senaste decennierna.

Snabbheten är viktig på hav där isbergen utgör ett ständigt hot. På tre minuter skall Valentin Shashin kunna lösgöra sig från borrhålet och väja för en eventuell fara. För att borrhålet inte skall vara försvunnet för evigt har fartygets utrustning som skall göra det möjligt att snabbt återfinna borrplatsen. Sökprocessen går till på följande sätt: Först närmar sig fartyget borrhålet med hjälp av satellitnavigering. Här utnyttjas någon av de navigeringssatelliter som befinner sig i omlopp runt jorden. Satelliten sänder ut en viss kod av vilken framgår satellitens hastighet, bana och position i ett visst ögonblick. Fartygets dator jämför denna kod med de impulser den får från landstationer.

Hur mäter man då konkurrensen på ett område där leveranserna änsålänge är få och där enskilda företag och länder satsar på att hålla sig med en beredskap för att vara redo när efterfrågan på utrustning för prospektering och utvinning i de arktiska områdena plötsligt ökar - Vi försöker hålla oss ajour med det som händer runt om i världen, säger avdelningschef Harri Soininen vid Wärtsilä Arctic Design and Mar 12/83 FRUN

Med satellitnavigeringens hjälp kan fartyget lokalisera borrhålet på ett tiotal meter när. Hålet är utrustat med akustiska sändare med vilkas hjälp den exakta positionen kan lokaliseras. När detta har skett ser den sk dynamiska positioneringen, som Valentin Shashin är utrustad med, till att fartyget hålls absolut stilla när återanslutningen sker till själva borrhålet.

Priset på Valentin Shashin låg kring 400 milj. mark vid leveranstidpunkten. Graden av inhemskt arbete är ungefär 80 procent. m keting, den enhet inom koncernen som förfogar över ett stort islaboratorium. Man utför såväl modellexperiment som konsultuppdrag i anknytning till isbrytarteknologi.

• Vetenskapligt samarbete förekommer mellan laboratorier runt om i världen.

Senaste vår ordnades en konferens i Finland som samlade experter från hela världen till tio dagar av diskussioner kring problem som anknyte 17

FÖR till arktiska operationer: Mineralresurser i arktiska områden, isens struktur, komponenters hållfasthet i extrem kyla, 0 sv.

Kontakter finns mellan laboratorier i Finland och Kanada. Sedan 1981 håller en finsk-sovjetisk arbetsgrupp för arktisk teknik möten. Finland och Norge har diskuterat nedisningsproblem.

Katt-och-råtta-lek

För en utomstående påminner det hela om en katt-och-råtta lek; vem som är katt och vem råtta kan variera från fall till fall. Samarbete finns, men samtidigt är alla parter måna om att inte lämna alltför mycket information ifrån sig, ty om de arktiska områdena någongång blir ett nytt Klondyke, vill varje part vara säker på sitt försprång. För närvarande när den kommersiella verksamheten ännu inte är så omfattande, kan samarbetet gagna alla parter. Man bygger upp beredskapen.

Ett begränsat samarbete förekommer också mellan Finland och Sverige inom den arktiska sektorn.

I Sverige, där varven under 70-talet led svårt av den internationella överkapaciteten inom varvsindustrin, var Götaverken Arendal det första företaget som på allvar gick in på oljesektorn. Man har levererat flera oljeborrningsplattformar och nya är under produktion.

Från Götaverken Arendals sida meddelar man att samarbete bedrivs med Wärtsilä i Finland. Arendal tillverkar plattformar, vilket Wärtsilä inte gör. Wärtsilä tillverkar isbrytare, vilket Arendal inte gör. Följaktligen slöt de två företagen i april i ett produktutvecklingsavtal om gemensam utveckling av off-shore plattformar för arktiska förhållanden och av isförstärkta och isbrytande konstruktioner. Ett uttryck för nordiskt samarbete som nästan helt undgått publicitet.

18

Nippons söner på frammarsch

Om vi för ett ögonblick frångår samarbetsidyllen inom den arktiska sektorn och i stället ser på konkurrenskonstellationerna, är det i öster som faran ligger på lur; i Japan.

• Japanerna utgör det största hotet. De är synnerligen aggressiva, anser Harri Soininen.

Ett företag som har hunnit långt inom den arktiska sektorn är Nippon Kokan som bla har byggt två isbrytare.

En landvinning för den japanska varvsindustrin representerar också den specialplattform som Norsk Hydro beställt från Japan och som skall vara klar att tas i bruk 1985. Denna oljeborrningsplattform, kallad Rigg 85, skall kunna användas utanför den nordnorska kusten under årets alla månader.

• I det skedet när - och om - det blir frågan om stora beställningar på fartyg för de nordamerikanska arktiska områdena, utgör japanerna den hårdaste konkurrenten. Deras möjligheter att erbjuda krediter är bättre än de finska företagens, konstaterar Soininen. Vad isbrytande teknologi beträffar ligger japanerna efter oss.

Samma dag denna intervju görs med Harri BSoininen besöker en amerikansk delegation Waärtsiläs islaboratorium. Också en delegation bestående av representanter för japanska varv, konkurrenterna, avlägger en visit.

Äter ett led i katt-och-råtta-leken - Vi gör Dbeställningsarbeten åt japanerna här i vårt laboratorium, konstaterar Soininen.

Upprepar sig historien? Det är inte första gången Europa sålt teknologi och förevisat sina laboratorier för japanerna. — Hemelektronikindustrin gjorde det för några decennier sedan. Också bilindustrin upplät sina dörrar. I dag befinner sig Japan på toppen inom dessa branscher. Sedan följde verktygsmaskinerna, en sektor där japanska och europeiska företag nu utmäter sin styrka mot varandra.

• Det här… säger Soininen fundersamt, man kunde säga att det här innebär ett sätt för oss att följa med vad japanerna sysslar med. Vi ser vad de är intresserade av, var de ännu inte hunnit ikapp oss, vi lär känna varandras styrka; allt detta genom att vi på Waärtsilä utför beställningsuppdrag åt japanska företag. Det har sina risker, givetvis.

12/83

Hög prioritet

Den framtida konkurrenssituationen är alltså höljd i dunkel, men den arktiska teknologin vill de finländska varven i alla fall satsa på. I avsikt att effektivera denna satsning slogs Rauma-Repolakoncernens <havstekniska industri och varvsindustri samman i början av sommaren. Meningen är att fästa speciell vikt vid arktisk olje- och gasletning.

I februari i år invigdes Waärtsiläs islaboratorium med en 77 meter lång bassäng som kan isbeläggas (se ruta) och där modellexperiment kan göras. I juli öppnade Waärtsiläs Arctic Engineering ett kontor i Vancouver, Kanada, som skall kunna bistå med undersökningsarbeten med tanke på den nordamerikanska kontinenten och marknaderna för arktisk utrustning i Nya Världen. Den första september öppnas ett representationskontor i Tokyo, och Wärtsilä blir därmed det första utländska varvet som har egen representation i Japan.

Också VTT, Statens tekniska forskningscentral har valt den arktiska teknologin till ett centralt forskningsområde. För närvarande samarbetar man med Kanada där där VTT utför mätningar och undersökningar för kanadensarnas räkning.

Det gäller att hålla sig framme, ty ingen vet när de arktiska områdena blir så intressanta att storbeställningar börjar droppa in också från andra håll än Sovjetunionen. Protektionistiska förordningar i USA (the Jones act) och skyddstullar i Kanada gör det svårt att för närvarande exportera isbrytare till Nordamerika. Know-how kan däremot exporteras och planeringsuppdrag utföras åt amerikanska beställare. Huvudmarknaden kommer dock troligen länge att utgöras av Sovjetunionen.

Hårdare utmaninga - Ur teknisk synvinkel blir kraven allt hårdare på fartyg som tillverkas för de nordliga områdena. De skall kunna ta sig fram allt längre norrut och i allt svårare isförhållanden, säger Soininen.

• Vi kunde ta fodisbrytarna som ett exempel. Den första serien som Wärtsilä tillverkade åren 1977-78 för de sibiriska floderna hade en djupgång på 3,25 meter. Den nya serien som just nu är under produktion måste klara av ett vattendjup på bara 2,5 meter.

NORRA ISHAVE c “gra

BARENT a s SN FS

Barents hav i fokus

MH - Exploateringen av energiresurserna i Barents hav hör ur finländsk synvinkel till de mest intressanta sovjetiska projekten för närvarande, sade Juri Piskulov, biträdande direktör för den enhet inom det sovjetiska utrikeshandelsministeriet som ansvarar för handeln med Väst, för kanske ett halvår sedan. Samtidigt betonade han att projektet är mycket omfattande och förutsätter samarbete mellan de nordiska länderna.

“Åtgärder skall vidtagas för prospektering och exploatering av oljeoch gasfyndigheterna i västra och östra Sibirien, europeiska Sovjetunionen, Centralasien, Kazachstan och på kontinentalsockeln” står det i riktlinjerna för den elfte femårsplanen gällande den sovjetiska ekonomin fram till 1985.

Områdena som skall utforskas och exploateras är alltså stora och de arktiska områden där Finland är inkopplat genom fartygsleveranser utgör bara en del av helheten. Hur viktig den arktiska oljeexploateringen blir, beror säkert på hur stora fynd som görs i västra Sibirien där exploateringen är billigare än ute till havs.

Följande synpunkter på de sovjetiska, arktiska energiresurserna är hämtade ur boken ‘Sovjet - lägesrapport om dagens forskning och industri”, skriven av två svenskar, John Hedenström och Sven-Erik Korsner, teknisk attaché resp. teknisk assistent i Moskva åren 1980-82:

Trots att det förrevolutionära Ryssland var det första land i världen som utvann olja utanför kusterna och trots att det finns stora reserver i de sovjetiska kontinentalhyllorna, utvinns bara l procent av Sovjets olja off-shore. Denna off-shoreutvinning är koncentrerad till Kaspiska havet och ön Sachalin norr om Japan. Prospektering pågår mellan Murmansk och Novaja Zernlj (dvs på Barents hav där RaumaRepolas oljeborrningsfartyg använts).

I Kaspiska havet används jack-upriggar och plattformar som huvudsakligen är sovjettillverkade. Viss utrustning har även importerats från Holland, USA och Finland. Med hjälp av fransk know-how strävar man till att börja framställa konstgjorda stålöar från vilka borrning kunde ske.

Oljeprospektering sker på Svarta Havet. Här samarbetar Sovjet med Rumänien. Rauma-Repola håller dessutom på att bygga två stora riggar som skall kunna användas såväl på Svarta havet som i de arktiska vattnen från år 1985.

I nordliga vatten sker oljeutvinning i mycket liten skala, ofta närmast i provsyfte. Utanför ön Sachalin har olja utvunnits, likaså på Barents hav. Borrningarna utanför Sachalin sker i samarbete med Japan och utrustningen som används är såväl rysk som japansk.

De största fyndigheterna torde dock finnas längs Norra Ishavets kust, främst i Karahavet och Barents hav. De sovjetiska provborrningarna i västra Barents hav har lett till protester från norsk sida då parterna inte är överens om var gränsen skall gå mellan de norska och de ryska territorierna.

Även om Sovjet importerat största delen av sin arktiska utrustning (borrfartyg, lastfartyg, isbrytare mm) från Finland underhandlar man även om samarbete med västtyska, franska, norska och holländska företag. Även ledande svenska offshore-företag har presenterat sin teknik för den sovjetiska expertisen.

J. Hedenström, S-E Korsner: Sovjet lägesrapport om dagens forskning och industri (ss 116-125), Ingenjörsförlaget, Stockholm 1983.

12/83 FOÖRU — Situationen i USA är ungefär densamma som i Sovjet: Erfarenheterna av hur fartyg beter sig i grunda, arktiska vatten är ringa. Problem utgör exempelvis de grunda farvattnen kring Alaskas kust. Kunskapen finns i Finland — vi har kunnat testa våra fartyg på de floder de skall trafikera i Sovjet — och den know-how som gäller grunda arktiska vatten utgör vårt trumfkort.

Det är inte bara fartygsskrovet som utsätts för påfrestningar i den extrema kylan i de arktiska områdena, utan också utrustningen på fartyget. Ett exempel: Kapitan Babichev som levererades till den sovjetiske beställaren i juni i år är konstruerad för att opera på de sibiriska floderna vid temperaturer ned till minus 50 grader. För att tilllåta gång under broar har fartyget utrustats med system för automatisk nedfällning av master och antenner. Aven denna automatik måste klara av kylan. Vinschanordningar, lastluckor och hydrauliska system måste vara funktionsdugliga också under den kallaste perioden. Innan fartygen byggs kan utrustningen testas i bla Waärtsiläs köldlaboratorium som kan frysas ner till minus 60 grader.

De stora temperaturkontrasterna medför tekniska problem som måste övervinnas. Jack-up-plattformarna som Rauma-Repola bygger för Sovjets räkning skall klara av temperaturskillnader mellan minus 30 och plus 40 grader, då de bör kunna användas såväl i de nordiska havsområdena som på Svarta havet.

Många okända faktorer

Jakten på skatterna i de arktiska områdena har bara börjat. Många faktorer är ännu okända och outforskade, bla ekologin. En oljeolycka uppe i norr kan få betydligt allvarligare konsekvenser än ett olyckstillbud i varmare vatten. Den arktiska naturen, såväl landområdena som havet, är sårbar och återhämtar sig långsamt. Antalet växt- och djurarter är litet. Naturens egen tillväxt sker långsamt. Ingen vet hur snabbt mikroberna i de arktiska vattnen förmår bryta ner olja som rinner ut i vattnet vid en eventuell olycka.

Den kanske viktigaste okända frågan är hur stora de arktiska olje- och gasresurserna är. Världens törst efter olja har tvingat oljebolag och enskilda länders regeringar att söka sig till alltmer oländiga trakter. Sakta men säkert håller de arktiska områdena på att erövras.

19