Finns det ett liv efter WTO?

av Christer K. Lindholm Forum 2018-08, sida 25, 27.09.2018

Då USA nyligen initialt ingick ett bilateralt handelsavtal med Mexiko sågs det av många som slutet – eller åtminstone början till slutet – på en era: den på multilaterala avtal och gemensamma spelregler baserade liberaliseringen av världshandeln som inleddes kort efter andra världskrigets slut. Samtidigt verkar det alltmer uppenbart att Världshandelsorganisationen WTO, det enda existerande forumet för genuint multilaterala handelsförhandlingar (där 164 av världens länder deltar), slutgiltigt är på väg att förpassas ut i den handelspolitiska marginalen.

[caption id=“attachment_5481” align=“alignright” width=“210”] Christer K. Lindholm är nationalekonom och ekonomikolumnist.[/caption]

Det bör visserligen medges att WTO inte har levt upp till de förväntningar som rådde då organisationen grundades år 1995. Senast WTO-förhandlingarna levererade ett resultat av någon som helst betydelse var år 2013, då den så kallade Doha-rundan utmynnade i ett kompromissförslag som låg mycket långt från de ursprungliga målsättningarna. Men även om WTO i sin nuvarande form lämnar mycket att önska är de alternativ som står till buds betydligt sämre.

Den starka dikterar villkoren. Om WTO slutgiltigt förlorar sin betydelse inom den internationella handelspolitiken finns det en stor risk för att skyddstullar och andra protektionistiska åtgärder blir allt vanligare. Även om WTO:s mekanism för att lösa handelsdispyter är långt ifrån perfekt har den ändå hittills lyckats förebygga den onda cirkel av protektionism och motprotektionism vi redan nu har fått se i USA:s handelsrelationer med såväl EU som Kina. Utan en sådan mekanism har enskilda länder som drabbas av protektionistiska åtgärder inga andra alternativ än att antingen ta förlusterna eller att ge igen med samma mynt.

För det andra är de multilaterala förhandlingarna inom WTO ett klart bättre alternativ för små och ekonomiskt svaga länder än bilaterala avtal av det slag som USA och Mexiko nyligen preliminärt ingick. I bilaterala förhandlingar är det oundvikligen den starkare parten som dikterar villkoren, och för mindre länder som vill ha tillträde till EU:s eller USA:s stora och lukrativa marknader finns det därför inte så mycket annat att göra än att tacka och ta emot de villkor som erbjuds. Om bilaterala handelsavtal blir det nya normala kan det således i värsta fall äventyra den betydande ekonomiska nytta många av världens fattiga länder har haft av den internationella frihandeln sedan millennieskiftet.

Mer klös behövs. Det ligger med andra ord i hela världsekonomins intresse att WTO förmår återta sin ledande roll inom den internationella handelspolitiken. För att så ska ske måste WTO:s beslutsprocesser först reformeras: det säger sig självt att en organisation med 164 sinsemellan mycket heterogena medlemmar inte kan uppnå så mycket mer än urvattnade kompromisser så länge kravet på enhälliga beslut kvarstår. En övergång till majoritetsbeslut kunde visserligen upplevas som en riskfaktor av de mindre medlemsländerna, men ändå som ett mindre ont än en bestående övergång till bilaterala handelsförhandlingar.

Ett annat problem som bör åtgärdas är WTO:s begränsade arsenal av sanktioner mot medlemsländer som bryter mot de gemensamma spelreglerna. I synnerhet då det gäller kränkningar av så kallade immaterialrättigheter – till exempel internationella patent – har WTO hittills visat sig tämligen tandlöst, en svaghet som framför allt Kina har utnyttjat maximalt. I det avseendet är den kritik Donald Trump har riktat mot Kinas illojala konkurrensmetoder faktiskt inte helt obefogad, även om WTO:s konfliktlösningsmekanism nog inte har varit närmelsevis så diskriminerande som han vill göra gällande.

Finns kompromissvilja? Om Kina och vissa andra tillväxtekonomier har visat bristande respekt för patentskydd och andra immaterialrättigheter har också EU och USA anledning att se sig i spegeln. Att både EU och USA har dragit Indiens lantbrukssubventioner inför WTO:s konfliktlösningsmekanism kan, för att ta ett exempel, bara ses som ett monumentalt utslag av handelspolitiskt hyckleri med beaktande av hur generöst såväl det amerikanska som det europeiska jordbruket subventioneras. Att försöka köra med den sortens dubbla standarder i en värld där de stora tillväxtekonomierna blivit en handelspolitisk maktfaktor att räkna med är dessutom oerhört arrogant.

För att WTO ska kunna återta huvudrollen på den handelspolitiska scenen krävs således en hel del kompromissvilja av världens tre ekonomiska stormakter. För närvarande syns dessvärre inga tecken på en sådan försonlighet, och därför är risken stor för att världsekonomin först måste genomlida en period av handelspolitisk turbulens innan tiden blir mogen för att återupprätta WTO-samarbetet.