Finska företags ”euroskick”
av Bo-Göran Ekholm Forum 1992-02, sida 03, 20.02.1992
LEDAREN
Bo-Göran Ekholm
Finska företags ”euroskick under den senaste tiden i samband med EG debatten. Samma politiker, som inför valen överbjudit varandra med löften om all den samhällsservice som de skall medverka till att införa — blott de får röstarnas/betalarnas röster — har plötsligt kommit underfund med att den offentliga sektorn är alltför stor. Lantbrukarnas excess inför hotet av öppna marknader har slutligen öppnat ögonen hos konsumenterna/betalarna för vilka formidabla regleringsmonster som byggts upp kring denna ”näringsgren”. Det som däremot inte i desto större utsträckning debatterats är hur det ser ut med våra företags ”euroskick”.
Diskussionen rörande de ekonomiska för- och nackdelarna med ett EG-medlemskap kännetecknas av att debattörerna pratar som i dvala. Generellt sett tycks man vara överens om att vårt näringsliv eventuellt inte är 1 ”euroskick”, men var problemen sitter vill man inte mer precist uttala sig om annat än i form av allmänna hänvisningar till alltför hög kostnadsnivå — närmast avseende lönekostnader.
Man glömmer härvid att utrymmet för (löne-) kostnader även bestäms av kapitalutnyttjandeeffektiviteten i företagen. Vid globala priser såväl på produkter som kapital kan ineffektiviteter i kapitalutnyttjandet endast kompenseras via en lägre nationell (löne-)kostnadsnivå. Anda fram till 1986, då kapitalmarknaderna frigavs, kunde nationell ineffektivitet i kapitalutnyttjandet även täckas via en nationell prisnivå på kapitalet.
Antagligen är det från tiden före 1986 som de finska företagens notoriska ovana att investera ineffektivt härstammar. Alarmerande är att under den volymmässigt starka uppgången 1986— 1990 sjönk börsföretagens omloppshastighet på investerat kapital från 1,4 ggr per år till jämnt 1,0 ggr. dvs kapitalansamlingen i företagen under de goda åren skedde i betydligt snabbare takt än omsättningsutvecklingen. Förutom problemet med trenden föreligger här även ett nivåproblem. I våra
D en finska ekonomins ”euroskick” har ifrågasatt konkurrentländer är en omloppshastighet på ca 2,0 ggr per år ett mer korrekt typvärde.
Det bristande ”euro-skicket” kan sålunda framförallt lokaliseras till kapitalutnyttjandeeffektiviteten i våra industriföretag. Tillspetsat kan man säga, att den dag integrationen går så långt att vi inte längre kan upprätthålla en nationell lönenivå — arbetskraften flyr landet — går det inte längre att upprätthålla industriell verksamhet med nuvarande koncept.
Problemet är att det nu är sent att inleda den kapitalsanering som många av våra företag borde ha inlett redan under de goda tiderna. Tampellas kollaps utgör här ett gott exempel. Tampellas vinstmarginal har det egentligen inte varit något större fel på under andra hälften av 80-talet. Jämför vi med Kone, kan vi konstatera att Kone under åren 1986-1988 överträffade Tampella t.o.m. ifråga om vinstmarginalen. Skillnaden mellan Kone och Tampella är dock att Kone åstadkommer sin vinstmarginal med i det närmaste hälften av det investerade kapital, som Tampella behöver för samma omsättning. I stället för att utnyttja de goda marknaderna på slutet av 80-talet för en hårdhänt kapitalsanering. investerade Tampella ytterligare ca tre miljarder (netto) 1988—1990, vilket ytterligare förvärrade läget. Lönsam verksamhet med nuvarande kapitalvolym skulle förutsätta en vinstmarginal på ca 15 procent. Histotiskt sett toppade man under 1988 med en vinstmarginal på 12 procent! Inget rationellt företag skulle i dag t.ex. ”gratis” ta över Tampella, om inte balansen på 10 miljarder mark först bantas med 30—40 procent.
Om inte de finska företagen i tid uppmärksammar den relativa ineffektivitet som de utvecklat på detta område, kommer uppenbarligen den skärpta konkurrensen i samband med integrationen av marknaderna i Europa att leda till betydligt fler kapitalsaneringar genom konkurser än vad som är hälsosamt för vårt samhälle. LJ
FRUN, 2/1992