Flykten till Mars kunde vara en utväg
av Erkki Olin Forum 1991-01, sida 18-19, 24.01.1991
Inför en möjlig ekokatastrof:
Flykten till Mars kunde vara en utväg
Text: Erkki Olin
Kan Mars bli vårt hem? Och när istration: NASA)
Slutmålet i den amerikanska rymdstrategin är ett nytt hem i världsalltet för människosläktet. Målet blir dyrt att nå, och nu höjs röster på högsta ort för billigar lösningar.
orskare påstår att de första
Mars-invånarna redan är född — på planeten Tellus, jorden. Trots all vädjan, som till exempel den hertigen av Edinburg, prins Philip, gjort för bevarandet av miljön till varje pris, går jorden enligt domedagsforskarna oundgängligen sin slutliga ekokatastrof till mötes. Överbefolkning, skövlandet av regnskogarna, global uppvärmning med höjt vattenstånd, ökenspridningen och storskalig markförstöring hör till de olösta frågorna inom miljöproblematiken. På kort tid kan allt detta sammantaget få effekten av flyktingströmmar på tiotals, kanske hundratals miljoner mänskor som inte vet vart de ska ta vägen. Katastrofer kommer i vanliga fall snabbare än väntat. Finns det någon möjlighet till flykt undan det jordiska inferno som nu tycks vara i antågande?
Världsalltet som boning
Planeten Mars, som är av halva jordstorleken, är den enda tänkbara himlakroppen i vårt solsystem där mänskligt liv kunde fortsätta på någorlund 1 drägliga villkor. Detta kunde ske under förhållanden som mänskan själv först måste skapa på planeten — ironiskt nog genom att värma upp den med solens och den optiska teknikens hjälp under en period på mellan 100 och 200 år. Så skulle den atmosfär bildas, som är en förutsättning för ett ”oinkapslat” mänskligt uteliv på planetens yta. Uppvärmningen av atmosfären med åtföljande växthuseffekt är ju däremot det fenomen som kanske allra mest hotar existensen på jorden.
Tanken på en flykt ut i världsalltet kan låta utopisk, men den är inte lånad ur något av Jules Vernes verk, utan indirekt uttalad i en rapport inom den amerikanska rymdorganisationen NASA (National Aeronautics and Space Administration) i samband med argumenteringen för rymdstationen Freedom. I rapporten från år 1987 heter det att slutmålet är ett ”utvidgat hem” inom solsystemet för mänskan. Efter att det målet nåtts kan navelsträngen till jorden definitivt klippas av.
I framtiden kommer arten Homo sapiens — eller den fåhövdade kolon som finns kvar efter Jordens undergång — att leva ett kosmiskt liv i världsalltet bland planeter och asteroider, och ständigt färdas omkring för att komma på nya världar, kanske på biologiskt liv och rentav på andra intelligenta varelser, som måhända också flytt från sin tidigare hemvist efter att som mänskan ha polluterat och utarmat sitt biosystem. Det är ju mänskligt, inte djuriskt, att fela.
För att nå det slutmålet behövs enligt rapporten för det första en klar strategi. Hur scenariet kommer att se ut beror helt på forskningsaktiviteter, den hårdvara som tas fram, automation, robotik och annan teknologi som utvecklas genom Freedom-programmet.
Strategin tillåts operera inom en ram omfattande fyra initiativ 9 Ett program för jordobservation — bl a miljöpåverkan
I 0 Ett program för utforskning a solsystemet 0 Anläggandet av en månbas som en fortsättning på Apollo-programmet €Ö Ett program för sändandet av mänskor till planeten Mars, och grundandet av en bas på Mars. Särskilt fjärde punkten används ofta vid argumenteringar för rymdstationen Freedom, som fullt utbyggd väntas vara i funktion på 400 kilometers höjd ovanför Jorden år 1999. Europaandelen i stationsprojektet går under beteckningen Columbus.
Det finns gränser för vad det får kost År 1987 trodde NASA att den här strategiska planen gick att fullfölja till år 2010. Nu har president George Bush i ett tal våren 1990 satt år 2019 som slutpunkt för Marsprogrammet — eller som det i högtidligt sammanhang kallas: The Human Exploration Initiative (HEN. ers Mars yta fotograferad av Viking I år 1976. Klippor och sand väntar de första Marsresenärerna.
1/1991
Till Mars direkt eller via kolossaldyra rymdstationer? Vita Huset efterlyser innovativa ekonomiskt realistiska alternativ av NASA.
Vad det 30-åriga programmet kommer att kosta är en öppen fråga. 500 miljarder USD är en totalsiffra som enligt tidskriften Space Markets förts på tal i Vita Huset, men kalkylen är än så länge bara ett grovt utkast. Det finns så mycket som hänger i luften. Företagen gör klokt i att vara försiktiga med investeringar för att inte åka på en dundermiss. Sist och slutligen är det inte avgjort att rymdstationsbiten Freedom, som kostnadsberäknats till 120 miljarder USD, blir av i den form NASA skisserat. Medelstilldelningen, vilken sker på årsbasis, har hittills varit ytterst försiktig. År 1990 tilldelades projektet 1,8 miljarder USD, i år finns budgetmedel reserverade för 2,5 miljarder USD.
Vicepresident Dan Quayle, som nu fått sköta rymdärendena i Vita Huset. lär ha blivit flyförbannad vid genomgången av NASA:s kalkyler och bett organisationen se sig om efter nya ”innovativa idéer” för att skära ned kostnaderna och komma på mer ändamålsenliga lösningar. Quayle har tillsatt en expertkommitté som redan hunnit göra en rekommendation om nedskärningar i HEI-programmet.
Det som gör NASA-planen så dyr är dels valet av en lösning, som ter sig oändamålsenlig och tekniskt krånglig, men dels också ett alltför omständligt utforskningsprogram av Månen och Mars före de bemannade färderna. De som kritiserat NASA på dessa punkter anser att fantasin borde få mera spelrum. Med en förnuftig risktagning går det att förverkliga Mars-färder utan såväl rymd- som månstationer.
Åres-programmet
Ett alternativt program, kallat Mars Direct har nu lagts fram av den amerikanska rakettillverkaren Martin Marietta, som naturligtvis har eget intresse
FRUN, 1/199 ten skulle utrustas med en liten kärnreaktor och en liten kemisk fabrik för tillverkning av det bränsle som behövs för returfärden till Jorden, samt ombord ha en last på sex ton väte. Med det medförda vätet. elektricitet alstrad av reaktorn och med den lokala koldioxiden på Mars skulle fabriken producera metan och syre och blanda dessa till raketbränsle för återfärden. Tillräcklig bränslemängd kunde produceras på 10 månader.
26 månader senare då Mars position till Jorden är som fördelaktigast, skulle två andra nyttolaster åka iväg. Den ena skulle bestå av fyra astronauter med bostadsmodul för Mars-vistelsen, den andra av ytterligare en återfärdsraket.
Astronauterna skulle ”sättas i land” intill den första återfärdsraketen, som efter att ha vistats 500 dagar på Mars kunde starta hemresan till Jorden.
Det andra ”turplanet” har planerats ta mark på ett annat område av Mars och där starta sin bränsleproduktion, för att då det åter är dags kunna transi saken. Utgångspunkten blir här att konstruera en bärraket som förmår transportera en nyttolast på 40 ton från Jorden till Mars. Ares skulle den nya bärraketen för engångsbruk heta — efter den grekiska motsvarigheten till romarnas krigsgud Mars. Den skulle turvis föra två slag av nyttolaster på sina färder till den röda planeten.
Först skulle Ares forsla till Mars en obemannad raket utan bränsle för återfärden till Jorden. Återfärdsrake Människan får (förr eller senare) söka ett nytt hem i rvmden — då gamla Jorden ekologiskt kört in i en återvändsgränd. ÅROR portera följande kontingent astronauter tillbaka till Jorden efter utfört värv. En viss mängd bränsle åtgår också för 500-dagars vistelsen och verksamheten på Mars.
Resan mellan Jorden och Mars tar sex månader i anspråk, vilket innebär en oerhörd fysisk och psykisk press på besättningen, särskilt vid återresan.
fortsättning på sid 2 ÅA har planer på att kartlägga Mars yta. Öutokumpus dotterbolug. Princeton CGamma-Tech, har utvecklat och tillver en gammaspektrometer för den geologiska på bilden, som skjuts upp år 1992, utrustas me delen av kartläggningen. Satelli Öutokumpus spektrometer.
19