Företagsnordismen

Taggar: Teman: ekonomi

Företagsnordismen

DE FINLÄNDSKA FÖRETAGENS IVER att köpa in sig i Norden och framförallt Sverige har varit stor under de senaste åren, och ingenting tyder på att intresset skulle avta. Tvärtom kom nyheten om Rauma-Repolas köp av Kockums skogsmaskinstillverkning precis vid Forums pressläggning, och redan de affärer som skedde under början av året garanterar att nya rekord för finländska investeringar i de nordiska grannländerna slås.

Då man granskar uppköpsivern är det först och främst skäl att ge rätta proportioner åt fenomenet. Trots att företagsköpen ökat i antal och omfattning, och berört flere tiotal företag med tusentals anställda, så representerar de trots alit en mycket liten del av Sveriges näringsliv, för att inte tala om Danmarks och Norges. Det är inte heller fråga om någon specifikt finländsk företeelse, utan svenska företag har samtidigt visat en likadan aktivitet i Norges riktning.

Ett glädjande drag i utvecklingen har varit den acceptans som företagsköpen I stort sett vunnit. Så när som på viss mild kritik av det slag statsminister Palme framförde i början av året vid Kalevi Sorsas besök i grannlandet och de ofrånkomliga byråkratiska förseningar och förbandlingsomgångar med berörda parter som behövts, så har ingen allvarlig opposition gjort sig till kärnma. Det har inte egentligen höjts några röster om ökat ekonomiskt beroende, kapitelflykt och export av jobben. Hur löjliga än sådana anklagelser vore brukar de ganska snabbt plockas fram som tillhyggen i den politiska debatten. Tystnaden här bådar gott för det fortsatt ekonomiska samarbetet i Norden.

Däremot har man i Sverige ofta frågat varför finländarna köper så o intressanta och ofta inte särskilt framgångsrika företag? Borde inte finländarna köpa in sig i högteknologi istället för plaströr och WC-stolar?

Frågeställarna glömmer emellertid då att köpen, även då de riktats till produktionsföretag, oftast varit marknadsinvesteringar inom visserligen mogna, men på sikt ändå ganska stabila branscher, som representerat ett större intresse för köparna än för säljarna. Plastindustrin, som varit den dominerande branschen i handeln, är ett gott exempel på detta. De verksamhetsgrenar där köpen gjorts är tunga bitar inom de finländska företagen, vilket motiverat både satsningar som gett dem ett teknologiskt försprång och köpen av marknader utanför Finlands gränser. Samma trend går igen i andra branscher.

Att köpen främst skett i Sverige är lätt förklarat. Trots utjämningen i ekonomisk nivå mellan de nordiska länderna är Sverige både den största marknaden i sig och den lämpligaste språngbrädan för vidare satsningar. Likheterna i industrins och företagens struktur är också stor. På litet längre sikt är det dock att vänta att investeringarna i Danmark och Norge ökar.

Den finländska köpivern har dock inte mötts av någon motsvande våg till Finland från Sverige, utan de svenska investeringarna har tvärtom sjunkit stadigt under flere år. En anledning är att de svenska företagen hunnit längre i sin internationalisering och riktat blickarna mot den övriga världen och i Norden till Norge. Då låglöneperioden — lyckligtvis — är förbi saknas också särskilda motiv för investeringar i Finland. Eftersom det ändå är önskvärt att få både nordiskt kapital och kunnande till Finland borde vi se över de verksamhetsförutsättningar som erbjuds. Hur vore det med ett mer generöst bemötande inom östhandeln, den sektor där vi har en unik kompetens jämfört med det övriga Norden? Företagens nordism har tydligt hunnit fast den politiska och kulturella, och kanske t o m kört förbi. Den är inte samnordisk så att den samtidigt och på samma sätt berör alla nordiska länder utan avancerar i mer spridd formering och bygger upp samarbetet där och i de kombinationer som förhållandena ger. Därför går det framåt. Företagsnordismen behöver emellertid stöd från de andra sektorerna. Det kulturella samarbetet jämnar vägen och smörjer lagren, medan samarbetet på statlig och politisk nivå skall röja bort hindren och skapa förutsättningar för företagens samarbete. Förväntningarna riktas nu till den arbetsgrupp från näringslivet som arbetar med ett mycket fritt mandat från de nordiska statsministrarna. Risken finns emellertid att den ekonomiska utvecklingen igen försämrats då gruppen avger sin rapport i slutet av 1985, vilket kan leda till ett sämre klimat i det nordiska samarbetet. Därför borde man redan nu skrida till åtgärder för att öka rörelsefriheten för företag och kapital i Nor LO