Företagspengar åt kulturen

Taggar: Teman: ekonomi

3/85 FCORUN lederen

Företagspengar åt kulturen

FÖRETAGENS INTRESSE FÖR KULTUR och beredskap att satsa pengar på den genom sponsoring har börjat öka, och kulturkretsarna her också vaknat upp för de nya möjligheterna att få tilläggsfinansiering, Vissa företag har redan hunnit göra kännbara satsningar på kultur. och diskussionen kring problemställningarna har kommit igång i massmedia och på seminarier.

Som naturligt är i ett begynnelseskede har debatten delvis varit vildvuxen och demagogisk. Inom s k framstegsvänliga kretsar, vilka i praktiken numera ofta är stockkonservativa, har man målat upp bilden av privatiserade symfoniorkestrar med företagslogo på frackryggen och ett konstliv likriktat av kapitalismens järnhårda lagar. Detta är förstås struntprat, men gör sig bra för dramatisering av debatten. Från näringslivets sida har vi ännu inte hört starka röster om att företagens skall koncentrera sig på att tjäna pengar och inte hålla på med tjafs som kultur, men de kommer säkert. Inte heller de har fattat vad det är fråga om.

Låt oss därför reda ut begreppen genom att konstatera, att företagens kultursponsorering inte handlar om att göra konstnärerna till levande reklampelare såsom ishockeyspelarna, utan rör sig på en mer sofistikerad nivå. Den är också något annat än de pengar för allmännyttiga ändamål, som många företag brukar ställa till styrelsens disposition i sitt bokslut. Det är inte heller fråga om att utnyttja konstens medel i produktionen genom design — vilket är oerhört viktigt och där mycket finns att göra, men som är en helt annan sak.

Kultursponsoring är ett samarbete, där bägge parter ger och får någontin på jämbördiga villkor i enlighet med sina egna intressen.

Företagens ökade intresse för kulturen sammanhänger med det — trots allt tal om videoter och andlig utarmning — allmänt ökade intresset för kultur i samhället. Den tidigare så populära sporten, där företagens intresse dessutom mer varit kopplat till reklam, har förvaltat sitt pund dåligt, medan kulturen har gått framåt.

Kulturens intresse för företagens pengar beror förstås på att den alltid haft för lite pengar, och att man idag inte kan räkna med att huvudfinansiären samhället kan öka sina anslag särskilt snabbt.

Genom att delta i betalandet av konsten räknar företagen med att få utdelning i form av godwill och image, kort sagt en bättre företagsbild. Här uppstår förstås kopplingar till både information och reklam, men gratis spaltoch bildutrymme är inte det primära intresset, utan en mer sofistikerad anknytning till något som upplevs som positivt och berikande.

En positiv företagsbild är inte bara en tillgång i företagets relationer utåt. Då framtidssatsningarna allmer handlar om investeringar i andligt kapital och skapande människokraft är en pe sitiv företagsbild nödvändig både för rekryteringen och upprätthållandet av andan i företaget. Ett givande och berikande arbete upplevs av allt fler som viktigare än en hög lön.

Kulturens viktigaste finansieringskälla är vid sidan av den egna försäljningen den offentliga sektorn. Det är alldeles klart att så kommer att förbli, eftersom stora delar av kulturverksamheten är så dyrbar att den bara kan be kostas av den som har rätt att muddra folkets samlade plånböcker. Driftskostnaderna för symfoniorkestrar, opera och teater rör sig i tiotals miljoner per inrättning, vilket ligger utanför ens en större grupp av företags sponsoreringsmöjligheter. Men företagens pengar kan hjälpa till att bekosta tilläggssatsningar som ligger utanför de normala budgetramarna såsom dyrbara gästspel, arvoden för ”stjärnor”, materialanskaffningar mm. Scenkonst och musik i mindre form samt nästan hela bildkonsten och litteraturen ryms väl inom tom ett enskilt företags sponsoreringsmöjligheter,

Invändningarna mot företagspengarna har förutom fruktan att fungera som reklampelare handlat om riskerna för kommersiell kontroll, likriktning och favorisering av säkra kort. Riskerna finns förstås, men man omyndigförklarar nog både konstutövarna och företagen om de uppförstoras. Utställningen av mo dern konst som SCAB bidrog till att finansiera var knappast den sortens trygga och konventionella konst sponsoringens motståndare antyder att företagen skulle satsa på.

Det är också skäl att påminna om, att inte heller den parlamentariskt eller demokratiskt kontrollerade finansieringen utmärker sig för risktagande och okonventionella drag. Beredskap till sådant hittar man oftare hos företagen, Mycket få av de nu erkända mästerverken på kulturens olika områden skapades i tiderna på uppdrag av den kommunala eller statliga kulturnämnden!