Fortsatta handelsproblem för SEV-länderna
av Tauno Tiusanen Forum 1984-08, sida 17-19, 03.05.1984
8/84 , F RUN Öst-västhandeln och SEV-länderna | 1
M konkurrenskratt
Nyligen har det i massmedia förekommit antaganden att öst-västhandeln står på tröskeln till ett nytt uppsving. Det faktum att SEV-länderna under åren 1982-83 har haft överskott i bytesbalansen har gett upphov till de här bedömningarna. Detta i sig synnerligen positiva fenomen, med vars hjälp man högst sannolikt kan förhindra att SEV-ländernas skuldspiral blir en obrytbar trollcirkel, kan dock inte ensamt återföra öst-västhandeln till S70-talets guldår.
Av Tauno Tiusanen
I Sovjetunionen, som inte beaktats i vidstående diagram över öst-västhandelns utveckling, utgör ett eget kapitel bland SEVländerna. Landets enorma naturtillgångar garanterar fortsättningsvis ett gott spelrum för att utveckla västhandeln. Beträffande exporten är vissa strukturförändringar att vänta för västländernas del. Bland dem kan nämnas strävandet att öka gasleveranserna medan oljemängden hålls konstant eller rentav minskar. Men flaskhalsar som fundamentalt hotar rubba valutabalansen kan inte skönjas.
I det här fallet är situationen i de s k små SEVländerna annorlunda. Uppnådda överskott i handelsbalansen har inte ännu varit tillräckligt omfattande för att valutaskuldbördan, som under de senaste åren vuxit sig enorm, väsentligt skulle minska. Räntorna sväljer sin del.
Samtidigt borde man fästa uppmärksamhet vid hur balanserna i OECD-handeln har jämnats ut. Vidstående diagram visar tydligt att saneringen främst har skett genom att kraftigt skära ned västimporten. På några år har man minskat västimportens volym med en fjärdedel. Då man ser på volymkurvan för västexporten kan man inte tala om någon hisnande framgång under de första åren av 1980talet.
Minskad import skapar flaskhalsar
SEV-ländernas västimport består huvudsakligen av produktiv import. Tillgången på produktionsinsatser från väst är nyckeln till västexportens framgång. En återhållsam import skapar flaskhalsar för exportindustrin. Tendensen att fortlöpand 1 strama åt exportbältet, som syns i diagrammet, lägger på medellång sikt lätt krokben för exportansträngningarna.
Speciellt borde man fästa uppmärksamhet vid att förnya maskinparken och vid möjligheterna att förverkliga de teknologiska framstegen. Under öst-västhandelns egentliga guldår, i början av 1970talet, var SEV-ländernas strategi att möjligast snabbt skaffa så mycket västerländsk teknologi som möjligt. Med dess hjälp antog man att konkurrenskraften skulle förbättras på kort tid. Då ansåg man också att det är ekonomiskt ändamålsenligt att ta upp lån eftersom den världsomfattande inflationen åt upp lånens realräntor.
Detta tankesätt får under inga omständighetr utdömas som inkonsekvent. Konkurrenskraften och det inhemska marknadsutbudet förbättrades säkert i viss mån tack vare den västliga handelsanknytningen. Samtidigt övervärderade man emellertid de kapitalistiska ländernas förmåga att suga upp nya produkter från SEVländerna och undervärderade den konkurrens om OECD-ländernas gunst som vissa utvecklingsländer gett upphov till. Prisstrukturernas våldsamma = förändringar, speciellt i fråga om energin, uppmärksammades dessutom alltför håglöst i SEV-länderna.
Högt pris för åtstramningen
Då vi närmar oss mitten av 1980-talet har det i SEV-länderna allt tydligare visat sig att de i sig klara fördelarna med teknologianskaffningarna under det förra decenniet till sin natur inte är eviga. Maskinparken håller snabbt på att föråldras och den teknologiska klyftan mellan öst och väst blir djupare igen.
1 Polen, som helt naturligt är ett ytterlighetsexempel på SEV-ländernas ekonomiska svårigheter, har man fäst allvarlig uppmärksamhet vid de här problemen. Man har bl a konstaterat att det skulle räcka ungefär 40 år att förnya maskinparken med den nuvarande investeringstakten. Inom vissa, undersökta, industrisektorer har användningen av råmaterial ökat med 20 procent och användningen av energi med 30 procent per produktionsenhet.
I Ungern, där man under svåra ekonomiska förhållanden försöker hålla den sjunkande levnadsstandarden inom snäva, uthärdliga gränser, har man under de senaste åren kontinuerligt minskat investeringarnas andel av bruttonationalprodukten. Ekonomerna har påpekat att en ytterligare minskning av investeringsandelen äventyrar till och med ett måttligt förnyande av maskinparken.
På det hela taget ser det ut som om SEVländerna som bäst håller på att betala ett synnerligen högt pris för att uppnå jämvikt i bytesbalansen. Att låta de senaste åren 1 trend fortsätta då det gäller åtstramningspolitiken för importen kan redan i slutet av detta årtionde förorsaka ödesdigra följder för konkurrenskraften.
I dagens, i sig synnerligen svåra situation, kan man naturligtvis fråga om SEVländerna har några alternativ för att göra de rådande trenderna mera gynnsamma. Då man spekulerar i den här frågan måste man först fråga sig hur SEV-ländernas kreditvärdighet utformar sig under den när maste framtiden.
Paraplyteorin höll ej
De västliga bankinstitutionerna har i allmänhet hänvisat till två punkter då de lånar pengar till Öst-Europa: å ena sidan till den s k paraplyteorin,enligt vilken Sovjetunionen i sista hand fungerar som borgenär för samtliga SEV-krediter, och å andra siden till det att en centralt ledd ekonomisk politik vid behov tillåter radikala importåtstramningar utan att förorsaka knorr bland befolkningen.
Av dessa har den första punkten visat sig vara en illusion. Sovjetunionen har inte på ett väsentligt sätt hjälpt sina bundsförvanter ur deras valutaknipa t ex genom att sälja av sin guldreserv (Polen har visserligen beviljats en kredit på 1,5 mrd dollar, vilket dock inte räcker till för att väsentligt förbättra landets betalningsförmåga). Man tror alltså inte längre på paraplyteorin i något läger.
Redan praktiskt sett är den andra teorin mera intressant. De senaste åren har visat att den fungerar, man har ju tydligt lyckats tygla västimporten Detta har säkert noterats med tillfredsställelse i västliga bankirkretsar.
Samtidigt har man emellertid förgäves fått vänta på SEV-ländernas exportframgång på västmarknaderna. Begränsningarna av västimporten under de senaste åren inverkade ohjälpligen negativt på SEVländernas möjligheter att utveckla västexporten. Sålunda kan man inte tala om en slutgiltig sanering av SEV-ländernas betalningsbalans. Samtidigt är det fortfarande svårt att få kredit från väst.
Besvärligt överskott för Sovjet
Sovjetunionens roll i socialistländernas integration inverkar väsentligt på utvecklingen av de s k små SEV-ländernas bytesbalans.Under de senaste åren har Sovjetunionen konstant haft överskott i sin SEVhandel. Eftersom största delen av dessa överskott finns i form av SEV:s multilaterala clearingpengar, clearingrubel, är situationen ofördelaktig för Sovjetunionen: Det är svårt eller rentav omöjligt att realisera de clearingrubel som ackumuleras med handelsöverskottet på Sovjetunionens konto.
Sovjetunionen, som tidigare kunde ge de små SEV-länderna ekonomisk lyftkraft med bl a fördelaktiga oljeleveranser, har tvingats bli mer återhållsam på dess överskott på clearingkontorna vuxit
Expor = Impor Östeuropas västhandel; ändringar i volymen i procent per år.
Sovjetunionens kumulativa tillgodohavanden i clearingrubel torde, försiktigt beräknat, vara i storleksordningen 20-25 mrd USD. Det är alltså förståeligt att Sovjetunionen under de senaste åren har minskat viktiga varukvoter i sin export till SEVländerna, t ex oljepartier som betalas genom clearing har minskats. Senasté höst då SEV-ländernas statsministrar möttes uppmanade Sovjetunionen allvarligt sina SEV-partners att mer än tidigare fästa uppmärksamhet vid exportprodukternas kvalitet, som Sovjetunionen, i egenskap av köpare, långtifrån alltid hade varit nöjd med,
De senaste åren har alltså tydligt visat att de s k små SEV-ländernas möjligheter att skuldsätta sig hos Sovjetunionen också stöter på begränsningar. Att balansera
Skenet bedrar i de positiva silforna över SEV-ländernas handelsbalans. Förbättringen har uppnåtts genom åtstramad import, och det lär dröja innan affärsmännen från väst kan göra nya stora affärer på It ex Leipzigmässan.
handeln med Sovjetunionen är en ansenlig börda för de små SEV-länderna som ytterligare ökas av bytesförhållandets (terms of trade) tendens att bli svagare. T ex ungrarna har meddelat att en miljon ton olja för dem kostade ca 800 Ikarus-bussar före den första energikrisen, medan samma mängd olja idag kostar dem 2.300 bussar. Prisutvecklingen har gynnat de länder som har rikligt med naturtillgångar.
Litet låneutrymme
Polen och DDR är de SEV-länder som har de största skulderna till Sovjetunio nen. Rumänien har däremot en viss fordran på Sovjetunionen. Därför är det förståeligt att Rumänien under de senaste åren kraftigt har kört fram tanken att arrangera en toppkonferens för SEV-länderna där partiledarna skulle träffa varandra och grunna över hur handeln inom SEVområdet kan effektiveras.
På basen av detta kan man alltså konstatera att de små SEV-länderna i sin helhet fortfarande är tämligen skuldsatta både hos Sovjetunionen och i väst. Spelrummet för ytterligare skuldsättning ser ut att vara tämligen begränsat i båda riktningarna,
Den här situationen är ägnad att skapa både materiella och teknologiska flaskhalsar i de små SEVländerna. I dagens läge skulle det vara synnerligen viktigt att få västerländsk teknologi som både sparar resurser och förbättrar kvaliteten på produktionen. Det är dock svårt att hitta finansiärer för omfattande anskaffningar.
Situationen i öst-västhandeln på 1980talet skiljer sig väsentligt från den på 1970-talet. SEV-ländernas = teknologianskaffningar som gjordes på kredit under 1970-talet löste inte helt områdets problem med konkurrenskraften. Under detta decennium föreligger risken att försöken att balansera bytesbalansen genom att minska importen väsentligt försvagar områdets relativa konkurrenskraft.
Konkurrens från NIC-länderna
Enligt en utredning som nyligen gjorts i USA har SEVländerna under de senaste åren förlorat sina ställningar på OECDländernas marknader till de s k NIC-länderna [Newly Industrialized Countries). En betydande delorsak till den här utvecklingen är, enligt undersökningen, det att NIC-länderna, jämfört med SEVländerna, erbjuder smidigare förutsättningar för överföring av västerländsk teknologi. Enligt den amerikanska utredningen erbjuder Öst-Europa inte nuförtiden konkurrenskraftiga alternativ för t ex direkta kapitalinvesteringar.
Då vi närmar oss mitten av decenniet har SEV-ländernas ekonomiska politik allt tydligare behäftats med ett sparsamhetstänkande. För att uppnå en yttre balans krävs en kraftig återhållsamhet beträffande de kvantitativa tillväxtmålen som traditionellt har bildat kärnan i de socialistiska ländernas ekonomiska tänkande. Åtstramningspolitiken , som är främmande för ideologin, och som i och för sig inte är populär bland folket i något system, måste på ett eller annat sätt ”säljas” åt folket. Uppgiften är oerhört svår.
I Ungern, där man förhållandevis öppet informerar om den ekonomiska situationen, har man räknat ut att konsumtionen under de senaste åren reellt minskat med 1,5—2,5 procent per år då totaltillväxten varit 1—1,5 procent. ‘Totaltillväxtens anspråkslösa frukter måste offras på bytesbalansens altare.
Då man granskar trender i den här riktningen bör man lägga märke till att man under 1970-talets avspänningsperiod i SEV-länderna försvarade kontakterna till västländerna med ekonomiska argument; en ökning av västhandeln höjer levnadsstandarden på medellång sikt. Konsumtionsförväntningarna steg med buller och bång under 1980-talet. Den nuvarande perioden av återhållsamhet ingår inte i de ekonomiska planerna 19
