Framåt, men långsamt för Indiens medelklass
av Lena Barner-Rasmussen Forum 2019-04, sida 10-13, 02.05.2019
Blickarna riktas mot den växande medelklassen i Indien som den nästa tillväxtmotorn i världsekonomin. Men kan förväntningarna infrias?
Jag sitter i en taxi på väg till Thane, en förort till Mumbai. Där ska jag äta middag hos ett pensionerat par. De bodde tidigare inne i Mumbai i tjänstelägenheten som erbjöds av den statsägda banken de jobbade. Nu då de är pensionerade är Mumbais fastighetspriser utanför räckhåll för dem.
Pradeep heter taxichauffören som kör mig till Thane. Han kom till Mumbai från Uttar Pradesh, en av de fattigaste och folkrikaste delstaterna i Indien, för fem år sedan. Tanken var att tjäna pengar för att ha råd att skola sina två barn som bor kvar med sin mor i Uttar Pradesh. Men det vill inte bli några pengar över av den magra lönen. Uber kom till Mumbai samtidigt som Pradeep, och det har blivit allt svårare för taxichaufförer att tjäna pengar. Han funderar på att flytta tillbaka till sin hemby.
Nithin och Lakshmi bjuder på middag i sin trerummare. Det dukas upp en massa läckerheter i det lilla men luftkonditionerade vardagsrummet. Maten är tillredd i ett välutrustat kök. I badrummet finns en tvättmaskin och hjärtat i vardagsrummet står en stor Samsung-tv.
[caption id=“attachment_18545” align=“aligncenter” width=“440”]
UPPFINNINGSRIKEDOM. Stora delar av Indiens befolkning kämpar dagligen för sin överlevnad. Trots en stor ojämlikhet har fattiga ändå vissa möjligheter att skapa ett bättre liv.[/caption]
Klassresa på 35 år. Efter 35 år av hårt arbete och långa dagar på banken hör Lakshmi och Nithin nu till Indiens solida medelklass. Båda två kommer från anspråkslösa förhållanden i södra Indien, ”1 på en fattigdomsskala 1–5”, säger Nithin. Men viktigare än den stora tv:n och tvättmaskinen är utbildningen – dessutom i en engelsk skola i Mumbai – som de lyckats skaffa åt sina två barn. I dag är dottern journalist och sonen jobbar som pilot.
Lakshmi och Nithin hör till den växande indiska medelklassen. I takt med att tillväxtsiffrorna för Kina planar ut – tillförlitliga siffror är svåra att tillgå då det gäller Kina, men vissa uppskattningar pekar på en så låg tillväxttakt som 4 procent – blickar företag i allt högre grad mot den växande medelklassen i Indien i jakt på nästa tillväxtspurt som den globala ekonomin kunde förlita sig på.
Förväntningarna är höga. Enligt BBC ska Indien husera den största medelklassen i världen år 2030, och i år förutspår The Economist att Indien övertar Storbritanniens plats som världens totalt mätt femte största ekonomi.
Men ropa inte hej innan du kommit över Ganges. Även om Indien påvisat årliga tillväxtsiffror på 6–7 procent, är många överens om att man inte här kan vänta sig en liknande framgångshistoria som västerländska företag har skördat i Kina. I alla fall inte på väldigt länge. Utgångspunkten är mycket lägre, och snabba beslut går inte att verkställa i en demokrati. Indien är inte en enhetlig marknad, utan består av 29 delstater. Grundlagen erkänner 22 officiella språk. Indien motsvarar de facto Europa när det gäller språklig diversitet och kulturella särdrag, hävdar många.
Vilken draghjälp Indien kan erbjuda världsekonomin beror på hur medelklassen utvecklas. Men hur stor är medelklassen, och på vilka grunder kan befolkningen anses tillhöra den? Om det tvistas det en hel del.
Stora inkomstskillnader. Två indiska forskare vid universitet i Mumbai, Sandhya Krishnan and Neeraj Hatekar, publicerade 2017 en akademisk artikel kring den indiska medelklassen. Enligt dem fördubblades medelklassens storlek under perioden 2005–2012, och ligger nu kring 600 miljoner människor. Samtidigt hävdas i en undersökning av Deutsche Bank att den indiska medelklassen består av cirka 300 miljoner individer.
Det är svårt att definiera medelklass i ett land med världens största inkomstskillnader. Enligt nationalekonomen Thomas Piketty förtjänar 1 procent av indierna 22 procent av inkomsterna. Motsvarande siffra för Kina är 14 procent. Mitt i centrala Mumbai reser sig världens dyraste privata bostadsfastighet efter Buckingham Palace, en kontroversiell byggnad på 27 våningar som ägs av affärsmogulen Mukesh Ambani. På andra sidan gatan står tillfälliga hem gjorda av presenningar.
[caption id=“attachment_18544” align=“aligncenter” width=“440”]
SJÄLVHUSHÅLLNING. Indien är känt för sina låga löner, särskilt när det gäller outbildade kvinnor som utför hushållsarbete under slavliknande omständigheter. I åratal har beslutsfattare tvistat om en obligatorisk minimilön, samt dess potentiella effekter.[/caption]
Tomma köpcentrum. En indisk tankesmedja, National Council of Applied Economic Research, anser att man med en dagsinkomst på 10 dollar kan anses tillhöra den indiska medelklassen. Men ställer man summan i förhållande till en Iphone, vars nyaste modeller kostar över 1400 dollar, innebär det en fem månaders inkomst för någon som förtjänar 10 dollar i dagen. Apple har inte heller rönt någon större framgång i Indien – marknadsandelen ligger på under 1 procent. Däremot har kinesiska varumärket Xiaomi varit en succéhistoria. Orsaken? Den är rätt prissatt. Nu är Xiaomi överlägsen marknadsledare i Indien med 30 procent av marknaden.
Ett köpcentrum i centrala Mumbai där alla stora varumärken finns representerade står helt tomt på en fredag i januari vid lunchtid. Visserligen är många på jobb och de flesta har med sig mat hemifrån. Under veckosluten är det däremot populärt att komma och spendera tid i köpcentrumen – skönt med luftkonditionering – men de flesta butikernas varor är prissatta helt utom räckhåll för den indiska medelklassen.
Lena Barner-Rasmussen text
Läs hela artikeln i papperstidningen.
///
KOMMENTAR
En slumrande jätte i medieskugga
Indien kommer snart att bli världens mest folkrika land. Under de kommande cirka 25 åren blir Indiens ekonomiska tillväxt sannolikt högre än Kinas – och till skillnad från Kina är Indien en demokrati.
Sedan år 2000 har Indien i snitt presterat en årlig real BNP-tillväxt per capita på 5,5 procent. Landets reala BNP per capita utgör i dagsläget enbart 12 procent av USA:s nivåer och 40 procent av Kinas. Men ifall takten håller i sig så kan Indiens springa ikapp Kinas nuvarande nivåer senast i mitten av 2030-talet. Därmed skulle Indien bli en äkta supermakt. Utvecklingen i Indien formar alltså världens framtid, i betydligt större grad än relativa parenteser som brexit och Trump. Med tanke på denna enorma potential befinner sig landet i medieskugga.
Tummar på siffrorna. Samtidigt som Indien senare i år går till val upplever makthavarna ett trovärdighetsproblem: ungdomsarbetslösheten beräknas ligga på 16 procent, och regeringen har anklagats för att förvrida och mörka statistik gällande BNP och arbetslöshet.
Premiärminister Modi, som suttit vid makten sedan 2014, utlovade tidigare miljontals nya arbetstillfällen per år. Dessvärre har antalet jobb minskat med 11 miljoner under det gångna året. I ett desperat populistiskt försök har regeringen nyligen börjat erbjuda eftertraktade statliga anställningar åt de övre kasterna – dock inte åt muslimer.
Vardaglig korruption. Ett ord som inte går att undvika då man talar om Indien är korruption. I slutet av 2016 tog regeringen ett drastiskt beslut för att komma åt delar av den svarta ekonomin, och drog hux flux in alla 500- och 1000-rupie-sedlar. Syftet var att komma åt skattesmitare, Indien förblir i högsta grad ett kontantsamhälle. Men tyvärr är problemet mer utbrett än så. Det förekommer miljonmutor, nepotism, samt skumma allianser mellan politiker, näringsliv och medier.
Torsten Fagerholm