Från malmletning till metallframställning

Taggar: Teman: gruvindustrin

Från malmletning till metallframställnin e Våra gruvor förser den finländska industrin med flera viktiga metaller (zink, nickel, koppar, ferrokrom mm) och produktionen överstiger i många fall den egna förbrukningen: vi har en betydande metallexport. Bristen på järnmalm är dock e stor belastning.

Ö Det finns också andra viktiga metaller där vi helt måste ty oss till import: aluminium, bly, wolfram och det ur energiförsörjningssynvinkel allt viktigare uranet. I någon mån framställs aluminium och bly ur skrot.

e Överinspektör Urpo S a I o från handels- och industriministeriet ger en aktuell översikt av gruvdriften i vårt land, malmletning och forskning, storgruvor och ”konjunkturgruvor”, självförsörjningsgrad och framtidsutsikter.

Metallproduktionen 197 + Outokumpu Oy:s fabriker i Harjavalta: råkoppar och elekrolytnickel, Råkopparn förädlas vidare till elekrolytkoppar vid företagets fabriker i Björneborg. Ur kopparelektrolysens anodslam fås som biprodukt silver och guld samt en liten mängd platina.

e Outokumpus fabriker i Gamlakarleby;: kobolt, zink, som biprodukt kadmium och kvicksilver. Dessutom uppkommer järnoxid som säljs vidare för järnframställning.

e Outokumpus fabrik i Torneå: ferrokrom. Ovannämnda Outokumpu Oy:s metallfabrikers produktion motsvarar samtidigt hela produktionen för dessa metallers del. Se tabell 1.

e Rautaruukki Oy:s järnbruk i Brahestad: 736 000 ton råjärn, som vidareförädlades till råstål och plåt.

• Rautaruukkis vanadinfabrik i Otanmäki: vanadinpentoxid, som till 99,5 ?/o går på export och av vilket man huvudsakligen tillverkar ett legeringsämne till stål, ferrovanadin.

e Järnverken i Koverhar och Åbo (hör till Ovakogruppen): 447 000 ton råjärn, som användes för stålframställning varav en del exporterades i form av tackor.

e År 1972 framställdes inalles 1,45 milj ton stål, till vilket förutom råjärn användes 527000 ton skrot. Stålframställning av enbart skrot utförs huvudsakligen av stålverken i Imatra, Åminnefors och Dalsbruk.

Forum 17/1973

En effektiv och systematisk malmletning utgör grunden för gruvdrift och metallframställning. Gruvdriften har också i Finland en lång historia och det är sannolikt, att de malmer som varit lättast att finna redan blivit utnyttjade. Att hitta nya malmer kommer således att kräva allt mer kunskap och skicklighet, arbete och pengar.

För tio år sedan var de malmfyndigheter som ledde till gruvdrift nästan enbart s k ”folkfynd”. Nu uppdagas många malmfyndigheter på geovetenskaplig väg. ”Folkfynden?” kommer visserligen alltid att vara viktiga men de vetenskapliga malmletningsmetoderna håller på att få allt större betydelse. Skolad forskarkraft och pengar behövs. Andlig kapacitet finns för närvarande tillräckligt, även för att utvidga den nuvarande forskningsverksamheten.

Under de senaste åren har framför allt staten satsat allt mera på geologisk forskning och i synnerhet på malmletningsverksamhet. U-områdespolitiken har inverkat positivt.

e Forskning, malmletning får 40: milj mark Geologiska forskningsanstalten är ett centralt ämbetsverk som är underställt handels- och industriministeriet. Forskningsanstalet sysslar förutom med egentlig geologisk forskning av berggrund och jordmån dessutom med geofysisk och geokemisk forskning.

För tio år sedan var forskningsanstaltens årsbudget omkring 4,0 milj mark, Detta år är den 17,1 milj mark. Dessutom har 3,6 milj mark av statens sysselsättningsmedel anslagits för geokemisk forskning i norra Finland. För nästa år har ma föreslagit 20,1 milj mark, en ökning med 22 procent. I statens budget för detta år får dessutom malmforskningsverksamheten sammanlagt 3,5 milj mark. Av dessa medel har nästan Vänd!

L 1 milj mark använts till uranforskning, aktuell i samband med atomkraftverken. För att befrämja den geologiska forskningen i Nordfinland har 1,7 milj mark använts till åtta olika forskningsprojekt som utförs vid universitet eller geologiska forskningsantalter.

För geologisk forskning och malmletning torde år 1973 sammanlagt användas närmare 40 milj mark. Av denhär summan är som tidigare nämnts de geologiska forskningsanstalternas andel 17 milj mark, övrig statlig finansiering genom handelsoch industriministeriet samt arbetskraftsministeriet 7,0 milj märk. Resten, ca 15 milj mark, delas av företag inom branschen. Utanför har lämnats anslagen för universitetens egen forskningsverksamhet, som närmast tjänar undervisningen.

9 Malmforskning sker på lång sikt

I dag har vi 14 malmgruvor i drift och två är under byggnad. Alla anrikningsprodukter förädlas numera i hemlandet, med undantag av bly som finns i för små mängder för att förädling skall vara möjlig.

Malmforskning sker på lång sikt. Från det ögonblick då malmfyndigheten hittats till dess området är lokaliserat, malmens kvantitet och kvalitet inventerad och utvinningsplanerna uppgjorda går i allmänhet minst 4—5 år, ibland t 0 m över tio år. De malmgruvor som fungerar eller byggs i dag bygger på fynd som gjorts för många år sedan.

Två gruvor är under byggnad, Routuvaara järngruva i Polari och Mustovaara vanadingruva i Taivalkoski kommun, som antagligen båda kan börja produktionen i slutet av år 1975. Båda får räntesubvention av staten som ett led i regional- och sysselsättningspolitiken. De. senaste åren har Leväselkä järngruva i Kemijärvi och Hitura nickelgruva i Nivala på samma grunder erhållit statsstöd.

I början detta år startade Hammaslahti koppargruva i Pyhäselkä kommun sin produktion och år 1972 Vuonos nickelkoppargruva i Outokumpu köping. År 1971 startades Kylmäkoski nickel-koppargruva vars produktion på grund av små malmtillgångar snart upphör.

Det höga priset på vissa metaller — det gäller speciellt nickel — gav i början av 1970-talet upphov till små ”konjunkturgruvor” som var verksamma ett halvt till två år och redan nu har brutit slut all sin malm. Dessa gruvors betydelse för hela gruvverksamheten har varit liten.

Tabell 1. Produktion, export och import av metaller i Finland.

Metaller (1000 ton Produktion Export Import om annat .ej anges) 1970 1972 1972 1972 Zink 55,8 81,1 67,8 2,4 Elektrolytkoppar 34,0 38,4 22,9 17,7 Ferrokrom 33,0 24,3 25,6 — Elektrolytnickel 4,0 5,5 5,0 0,1 Vanadinpentoxid 2,3 21 21 — Kobolt 1,0 0,8 1,1 — Kadmium (tn) 89,0 175,0 128,0 — Silver (tn) 23,0 19,4 -— 64,5 Kvicksilver (tn) — 73 74 17,7 Guld (tn) 0,6 0,5 — 1,9 Råjärn 1029,3 1183,5 804,0 . 15850 Rästål 1458,0

Bly — — -— 12,2 Aluminium — — -— 41,5

Export- och importsiffrorna innefattar förutom råmetaller halvfabrika och alla förädlade produkter. 1 9 Gruvornas livslängd i allmänhet 10—20 år

Malmtillgångarna i våra gruvor kommer i stort sett att räcka 10—20 år. Kromgruvan i Kemi är den enda vars malmtillgångar torde räcka åtminstone 50 år — naturligtvis beroende på hur mycket som bryts i framtiden. Vissa gruvor kan ännu verka i 30—40 år, och då Outokumpu-gruvans malmfyndigheter om tio år tar slut har den verkat i över 60 år. Internationellt är den inte ens då någon åldring. Gruvornas livslängd på olika delar av jordklotet är i allmänhet mycket längre än hos oss, ibland hundratals år. '

Anrikningsprodukterna förädlas till metaller (primär metallframställning) på sju olika platser. Dessutom utförs skrotsmältning eller sekundär metallframställning av stål och bly. Också vid den primära metallframställningen nersmälts ofta i någon mån skrot.

e Nya metaller kom på 1960-talet

Jäto- och koppartillverkningen har gamla anor i vårt land. Tillverkningen av nickel startade 1960, av kobolt 1967, ferrokrom 1968, zink 1969 och kadmium jämte kvicksilver år 1970. I framställningen av nya metaller var 1960-talet ett verkligt genombrottsårtionde. Här gick närmast Outokumpu Oy itäten.

För framställningen av de metaller som nämns i tabell 1 har huvudsakligen ’ inhemska anrikningsprodukter använts. Vid zink- och nickelframställningen används i någon mån utländska produkter. Vid produktion av råjärn är de utländska anrikningsprodukternas andel avsevärd, år 1972 ungefär 30 procent, Zink och nickel är till största delen exportmetaller, medan stål och järn till stor del importeras. Bristen på järnmalm är verkligen något att fästa uppmärksamhet vid. Aluminium är nuförtiden en rätt viktig metall, men här måste vi helt och hållet ty oss till import i brist på egna förädlingslämpliga malmer.

Vår förädlingskapacitet skulle i någon mån tillåta ökad produktion av koppar och zink, Nickel- och ferrokromproduktionen kunde höjas med det dubbla tack vare utvecklad förädling. Produktionen av nickel och ferrokrom torde också de närmaste åren öka kännbart, redan tack vare att Outokumpus fabrik för rostfritt stål blir färdig om några år.

De utvidgningar som för närvarande görs, kommer att öka tillverkningskapaciteten av zink med 70 procent, vanadinpentoxid med 125 pröcent, av råjärn med ungefär 70 procent och av råstål med ca 50 procent. För vandinpentoxidens del beror detta på att man börjar använda inhemsk malm (Mustovaara), och för zinkets och järnets del på en ökad förädling av de importerade anrikningsprodukterna.

9 Nefelinfyndigheterna det senaste nya

Med tanke på landets behov vore det viktigt att effektivare utreda våra tillgångar på järn- och uranmalm. Delvis har de - redan skett. Alltför optimistisk kan man dock inte vara då de gäller möjligheterna att finna nya funktionsdugliga fyndigheter. För båda metallernas del har vi dåliga malmreserver, och det torde knappast vara förnuftigt att ta dem i användning ens med statligt stöd. Inte ens i u-områdespolitikens namn kan man förutsätta statens stöd ”till vilket pris som helst”, Importen av aluminium är en utgift på närmare 150 milj mark. Även om vi inte kvalitetsmässigt sett har konkurrenskraftiga råvaror får vi hoppas att den tekniska utvecklingen i en nära framtid möjliggör utnyttjande av våra nefelinfyndigheter.

Av hela världens produktion var Finlands andel år 1972 av vanadin 7,5 procent, kobolt 3,7 procent, zink 1,5 procent, nickel och kadmium bägge 1 procent, koppar 0,5 procent och stål. 0,2 procent. Finlands befolkning är något över 0,1 procent av hela världens folkmängd.

Forum 17/1973