”Från Moskva till Bryssel”: Penttiläs bok - var blev analysen?

av Janne Salonen Forum 1992-08, sida 25, 27.05.1992

Taggar: Personer: E.J. Penttilä

Risto EJ. Penttilä påpekar i sin färska debattbok att neutralitet av många setts som ett självändamål — och att neutralitet också skördat offer.

”FRÅN MOSKVA TILL BRYSSEL”:

Penttiläs bok — var blev analysen?

Text: Janne Salone örsvarsministeriet verkar i da vara en skojig arbetsplats fö personer med intresse för sä kerhetspolitisk analys: dagens ministerium inrymmer nämligen två av våra främsta yngre analytiker, dr. Risto E.J. Penttilä och överstelöjtnant Erkki Nordberg. Den tredje framstående yngre analytikern är inte ens finländare, det är norrmannen Thomas Ries.

Försvarsminister Elisabeth Rehn verkar egentligen ha ett mycket intressantare ministerium än kollegan, utrikesminister Väyrynen, vars ministerium närmast ger intrycket att vara hjärndött, förutom vad handelspolitiken beträffar. Utrikesministeriets förlamning är desto olyckligare som Finlands säkerhetspolitik idag inte är lika fast förankrad som tidigare, och därför är det nödvändigt med en livlig debatt för att vi skall veta vart vi vill vara på väg.

Det är skäl att dra till minnes att förre utrikesministern Pertti Paasio ville lägga munkavle på försvarsministeriets mera livliga debattörer: förmodligen har sådana undertryckts

FRUN, 8/199 inom utrikesministeriet. Lyckligtvis delade inte presidenten denna åsikt, utan har rentav uppmuntrat till mera debatt, vilket är helt riktigt i dagens osäkra läge.

Den obarmhärtiga realiteten är att utrikesministeriet, med undantag för handelspolitiska avdelningen, befinner sig i djupt intellektuellt förfall. vilket börjar bli en nationell skandal. Orsaken är att socialdemokraterna försökte monopolisera utrikesförvaltningen, och bemannade ministeriet med politrucker vilka är oförmögna att tillåta en meningsfull debatt eller dra någon nytta av dem. Utrikesministeriet av idag börjar närmast vara i behov av terminalvård, så att något nytt och livskraftigare kunde konstrueras i stället.

Risto E.J. Penttilä har producerat en debattbok som belyser neutralitetsbegreppets användning och utveckling inom finländsk utrikespolitik. Det är således fråga om en doktrinhistoria, och utifrån denna premiss ger Penttilä en god översikt över sitt ämne.

Problemet är bara att det inte ä den mest relevanta synvinkeln för säkerhetspolitisk analys i dagens läge, och till denna del tillfredsställer boken inte dagens krav på säkerhetspolitisk debatt. För briljanta unga analytiker av Penttiläs slag är det ett problem att det med hjälp av mikrodatorer och ordbehandlingsprogram är alltför lätt att producera en skenbart aktuell debattbok. Risken är dock stor att ämnet inte väljs och behandlas tillräckligt rigoröst. Detta verkar vara den stora bristen i Penttiläs bok. Faktum är nämligen att Penttilä trots sin boks synvinkel egentligen slår huvudet på spiken: många, inte minst politiker med utrikespolitiska ambitioner, har sett neutraliteten som något av ett självändamål. Det är det givetvis inte: Penttilä påpekar helt riktigt, citerande general Aksel F. Airo, att Finland ju försökte vara neutralt före andra världskriget, vilket inte hindrade att Finland blev föremål för en aggression som syftade på att reannektera landet med Sovjet-Ryssland. Finlands upplevelse delades av Norge, Danmark, Holland, Belgien och Luxemburg, vilka samtliga föll offer för aggression trots sin neutralitet, och som efter andra världskriget övergav denna.

Hur bör då Finlands säkerhetspolitiska linje utvecklas? Det vet vi inte, och det är denna fråga som Penttilä borde ha analyserat i första hand.

I sin bok gör han en ansats att analysera den, och antyder att Finlands säkerhetspolitik i framtiden kommer att definieras inom ramen för EGsamarbetet (eller kanske man skall tala om Europeiska Unionen EU). Det är möjligt, om och när Finland blir medlem i EG, även om krisen i Jugoslavien, där EG har försökt spela en aktiv roll och i stort sett helt misslyckats, visar att det inte är så enkelt att utveckla en trovärdig europeisk säkerhetspolitik. ESSK, som Finland i dag officiellt anger som sin referensram, är ännu mindre trovärdigt när det gäller säkerhetspolitiken (till skillnad från utvecklandet av det europeiska samarbetet generellt), och börjar oroväckande påminna om Nationernas Förbund, en organisation som totalt misslyckades med den säkerhetspolitiska uppgift t.ex. Finland ville tillge den.

Men kanske Penttilä i sin nästa bok mera utförligt skriver om dessa frågeställningar. LJ

Risto E.J. Penttilä: Moskovasta Brysseliin, VAPK-Kustannus Helsingfors 199 25