Frankrikes deflations politik kräver tung tribut
av Francois Coudurier Forum 1984-19, sida 25, 28.11.1984
Av FRANCOIS COUDURIER
Frankrikes deflationspoliti kräver tung tribut
Det franska kabinettet har godkänt budgetförslaget för 1985. De offentliga utgifterna skall stiga 5,94 procent till 995,2 miljarder francs medan inkomsterna skall öka 4,86 procent till 856,7 miljarder. Därmed kommer budgetunderskottet att stiga till 139,7 miljarder francs eller 3,1 procent av bruttonationalprodukten. Utgifterna har kännbart skurits ner eftersom skuldbördan ökar 20 procent, från 69,9 miljarder 1984 till ungefär 83,9 miljarden 1985. Alla ministerier förlorar arbetsplatser nästa år, värst åtgångna blir post- och telegrafverket, stadsministeriet och finans ministeriet.
EH På inkomstsidan lägger man märke till det mest typiska för den här budgeten: den sänkta förskottsinnehållningen som president Mitterand gjorde sig till förespråkare för ett år sedan. Det här betyder igen att staten förlorar ungefär 10 miljarder i inkomstskatt och 10 miljarder i företagsskatt.
För att sedan finansiera statens frikostighet måste skattmasen i stället ta ett stort steg framåt. Sålunda stiger skatten på den 99 oktaniga bensinen ”le super” till 59 procent i stället för nuvarande 57,4 procent, en stegring liktydig med 40 centimes fram till april nästa år, På samma sätt har myndigheterna också meddelat att de avser att höja priset på telefonsamtalen, postavgifterna och liknande. Finansminister Beregovoy anser att det rör sig om en budget avsedd ”att sanera, modernisera samt lära människorna”. Det är naturligtvis onödigt att tillägga att myndigheternas optimism bemöts med skepsis i ekonomiska och politiska kretsar.
Stark kritik från oppositionen
Redan när statsförslaget för nästa år offentliggjordes reagerade arbetsgivarkretsarna genom sin ordförande Yvon Gattaz. Denne meddelade att budgeten ”utgör en besvikelse för företagarna då regeringen inte har gjort något för sin modernisationspolitik. De valmöjligheter som föreligger ger inte någon anledning att hoppas på en reell förbättring av den ekonomiska situationen av utrikeshandeln eller sysselsättningen”. Vad gäller det mäktiga förbundet för små och medelstora företag (CGPME) är tongångarna de samma: ”Budgeten är glanslös och oförenlig men de aktuella ekonomiska svårigheterna”.
Oppositionen igen säger att de beräknade inkomsterna är övervärderade och bygger på alltför optimistiska kalkyler för prishöjningar, nationalprodukt och export. Generellt kan man säga att RPR (gaullisterna) och UDF [mitten-liberalerna, Giscards parti) förebrår Fabius för att ha gjort en budget som skall stöda valrörelsen och som uppoffrar investeringarna, det mest centrala när det gäller finslipningen av den internationella konkurrenskraften. Kommunistpartiet igen tar öppet avstånd genom att utpeka budgeten som ett förslag, “där sysselsättningen och köpkraften fullständigt lämnas åt sitt öde”. Allvarligare är sedan kritik som uttalats av flera socialistiska deputerade. Dessa anser texten stå i fullständig motsättning till parties officiellt antagna skattedoktrin. Traditionellt har de socialistiska ekonomisterna emotsatt sig de indirekta skatterna då dessa, som de anser, urskiljningslöst drabbar såväl låg- som höginkomsttagare.
Uppbromsad konsumtion och låg tillväxt
Budgeten har än mindre applåderats då åtstramningspolitiken från 1982 redan börjar kännas mycket starkt, bla när det gäller att bromsa upp hushållens konsumtion. De sista statistiska utredningar statistikcentralen INSEE har kommit ut med visar på en nedgång i detaljhandeln med 8,4 procent i juli (korrigerade uppgifter). Handelskammarens i Paris ekonomiska institution har igen för sin del konstaterat att “fastän försäljningen under augusti månad har nått upp till samma nivå som under det första halvåret har utvecklingen nog i princip avstannat”.
19/84 FCRUN
Fransmännen har nu börjat tulla på sina besparingar då de bestraffats med sänkt köpkraft och högre skatter och man märker det alldeles tydligt när man betraktar spargradens utveckling: 14,7 procent 1983 och 13,4 procent under förra hälften av 1984. Detta har fransmännen gjort för att kunna täcka sina nödvändigaste utgifter. Dessutom stiger antalet arbetslösa oupphörligen, och OECD:s experter räknar med att ungefär 11 procent av Frankrikes aktiva befolkning kommer att vara utan jobb i slutet av nästa år mot 8,4 procent 1983. Motsvarande siffror i StorBritannien är 11 procent och 11,5 procent, i Förbundsrepubliken Tyskland 7,75 procent och 8,2 procent och i USA där siffrorna är 7.25 procent och 9,6 procent. Dessa statistiska uppgifter föranleder vissa ekonomister att fastställa att den franska vänstern i stället för att leda landet ur krisen, i själva verket för det till avgrundens brant. Det stöder sina teser på att den reella tillväxten för BNP i år borde stiga till 12 procent och 134 1985 efter 0,7 procent 1983. Under den förra presidentens sjuårsperiod var medeltillväxten praktiskt taget 2,7 procent.
Ekonomiska och sociala riske Är deflationspolitiken i Frankrike sist och slutligen farlig?
Varje objektiv bedömning kan bara basera sig på en utvärdering av fördelarna och kostnaderna för en dylik politik, d v s vilket förhållandet blir mellan den yttre balansen återställandet av och den ökade arbetslösheten. Det här kallar ekonomisterna förhållandet mellan det yttre tvångets elasticitet och det socialas måste. I detta avseende är Frankrikes ställning inte gynnsam i Europa. Det yttre trycket är mycket starkt. Regeringen har inte lyckats inrätta sig och kampen mot inflationen framkallar en latent stagnation av de ekonomiska aktiviteterna.
Den sociala risken är också mycket oroande då kommunistpartiet och fackföreningen CGT (som är helt kontrollerat av FKP) kommer att dra nytta av det de kallar en ”gir åt höger” som regeringen gort gjort sig skyldig till, när den tagit initiativet till vissa livgivande åtgärder i företagsvärlden. För att Frankrike skall kunna komma ut ur krisen och finna vägen till en sund tillväxt måste landet faktiskt modernisera sin industriapparat och detta förutsätter en national samling kring problemet.
Kombinationen av den aktuella deflatoriska politiken och vänsterpolitikernas upprepade avståndstagande riskerar att köra ner landet ännu djupare. Den allmänna opinionen som är misstänksam och ett mycket lätt byte för förvirring, har inte konstaterat andra resultat av det hela just nu än högre skatter och ökad arbetslöshet, i synnerhet bland ungdomarna. l 25