Funktionärerna i blickpunkten
av Mats Kockberg Forum 1980-03, sida 05, 20.02.1980
Taggar: Teman: funktionärer
ledaren
DEBATTEN OM FUNKTIONÄRERNAS STÄLLNING i arbetsmarknadsfältet blir allt intensivare. Sex fackliga tjänstemannaledare aktualiserar nu i pamfletten ”Toimihenkilöliike” (Funktionärsrörelsen) problematiken om hur funktionärskårens intressen bäst skall bevakas under åttiotalet — ett årtionde som sannolikt kommer att kännetecknas av ännu större förändringar än sjuttiotalet, som redan det kraftigt ruskade om den finländska samhällsstrukturen.
Enligt sysselsättningsstatistiken fanns det år 1961 ca 500 000 funktionärer i arbetslivet. Idag överstiger antalet 930 000. Och enligt prognoserna fortsätter funktionärerna att öka både relativt och absolut sett. År 1985 skulle vi redan ha 1150 000 funktionärer på arbetsmarknaden, varigenom gruppen skulle omfatta över hälften av den samlade arbetskraften. Samtidigt har vi kunnat lägga märke till att antalet arbetare stabiliserats kring en nivå om ca 900 000 — här kan tom en liten minskning inträffa i ett femårsperspektiv. Kraftig har tillbakagången varit för kategorin företagare. Det är främst lantbruksnäringen som sysselsätter ett allt mindre antal personer.
Men trots att funktionärskåren har vuxit, har man haft svårigheter att i tillräcklig grad göra sig gällande i arbetsmarknadspolitiken. Det ger uppgifterna om inkomstutvecklingen för olika grupper av löntagare en klar vink om. Under perioden 1970—75 utgjorde tex de avtalsenliga förhöjningarna och löneglidningen för funktionärerna i genomsnitt drygt 13 procent, medan motsvarande siffra för arbetarna var över 17. Ännu under 1960-talet steg arbetstagarnas och tjänstemännens inkomster i samma takt, medan kurvorna from 1969 — året för FFC:s enande — börjar peka i olika riktning.
I debattskriften påpekas, att splittringen av funktionärerna på flera centralorganisationer är ägna att försvåra intressebevakningen. Däri har ”Funktionärsrörelsens” upphovsmän säkert rätt. Vår fackliga organisationsstruktur motsvarar inte längre
Funktionärerna I blickpunkte dagsläget. Kampen om funktionärernas själar är emellertid hård, och det är mot den bakgrunden man bör se de fackliga centralorganisationernas återhållsamma attityd till den aktuella pamfletten. Såväl TOC och Akava som FFC vill slå vakt om sina revir, och det är endast den minsta centralorganisationer FTFC som aktivt driver på samarbetsdiskussionerna.
De första reaktionerna på de sex funktionärsförbundsordförandenas utspel tyder på att vi står inför en lång debatt om hur intressena bäst kan drivas. Pamflettförfattarna presenterar den redan tidigare framkastade TAK-modellen som en lösning (funktionärsorganisationerna grupperar sig i karteller enligt arbetsgivare, och sluter sig samtidigt samman i Funktionärsorganisationernas fackliga centralorganisation — TAK — varvid de nuvarande centralorganisationerna läggs ned). Det finns säkert andra tänkbara modeller. På det hela taget är det emellertid viktigt att få till stånd en debatt i frågan Funktionärskåren har en rad vitala krav i samhällsdebatten. I pamfletten rekapituleras en del av dem: krav på en skattereform i riktning mot ökad skatt på konsumtion och lägre skatt på inkomst, omvärdering av den ”solidariska lönepolitiken”, samt ökade satsningar då det gäller kultur- och utbildningspolitik. För att funktionärskåren skall få sin röst hörd krävs samarbete — annars löper man risk för att någon annan för ens talan.
Då man nu efterlyser ökad diskussion om funktionärskårens ställning i arbetsmarknadspolitiken, bör man också aktualisera ett större spörsmål: var skall gränserna dras för arbetsmarknadsparternas samhälleliga inflytande? Slutet av 1970-talet kännetecknades av en viss politikerfrustration och maktlöshet inför t ex de kollektiva uppgörelserna, med vittgående konsekvenser för också den lagstiftande församlingen. En principdebatt också om maktfördelningen i det finländska samhället kunde därför vara på sin plats!
FORUM 3/80