General Adolf Ehrnrooth: Folket vill se sina ledare

av Peter Ehrström Forum 1998-06, sida 26-30, 16.06.1998

Taggar: Personer: Adolf Ehrnrooth

MÖT MYTEN, MÄNNISKAN, OFFICEREN OCH GENTLEMANNEN ADOLF EHRNROOTH. MANNEN SOM TRÄFFAT ALLA FINLANDS PRESIDENTER.

ändan av Generalens väg, vi stranden av en insjö på ön Kaks kerta utanför Åbo tar Generalen av infanteriet Adolf Ehrorooth och hans maka, grevinnan Karin, emot Forum i sitt hem. Det som mest slår mig under de tre timmar besöket varar är Ehrnrooths suveräna röst- och tonkontroll. Hans variationer i tonläge i förhåltande till ordens innehåll är mästerligt, han skulle närsomhelst kunna ge föreläsningar i praktisk pedagogik eller talkonst. Den viljestarke, orädde officeren är en sida av Adolf Ehrorooth, men lika framträdande är hans humoristiska och genuint vänliga civila sida. Om någon uppfyller myten om en officer och gentleman så är det han, Finlands sista nu levande högre krigstida befälhavare.

Innan jag kom hit såg jag för andra gången Pekka Parikkas Vinterkriget. Vad anser ni om filmatiseringar av krigsåren som Vinterkriget och Rauni Mollbergs och Edvin Laines versioner av Okänd soldat. Ger de en rättvis bild av Finlands krig ”Jag svarar både och. Jag måste säga att när ni nämnde Mollbergs så tyckte jag att den ger en fullkomligt felaktig bild. Jag var bjuden till båda versionerna av Okänd soldat och när jag hade sett Mollbergs film blev jag ganska arg. Den var gjord med en tydlig biavsikt och det tycker jag var fult”

Dessa filmer skapar långt den bild av krigen som den yngre generationen får. De som är 20 år i dag har inte nödvändigtris en farfar eller morfar som deltog i krigen vid liv.

”Någon kan säga att filmatiseringar av handlingar och skeden i mänskliga historien alltid är väldigt svåra, men den som har upplevat så mycket krig som jag ställer sig lite skeptisk till dem som vill förverkliga kriget så som det verkligen var. Ibland skjuter d över målet, ibland är det rent propagandistiskt och det är egentligen väldigt svårt att få fram den verkliga sanningen ”Jag förstår att när det sker filmatisering vill man komma med någonting väldigt braskande, annars går den inte hem. Men verkligheten var lite annorlunda”

Vad utmärker en god ledare ”Att han framförallt inte skall tänka på sig själv - som så mången nuförtiden - utan att han skall se på helheten. Det kan vara ett land, ett rike eller ett län, en stad, ett stort industriföretag. Och det kan vara en familj.”

Finns det några speciella drag som ni anser en ledare bör ha ”Man skall själv gå i bräschen, ma 0990 General Adolf Ehrnrooth:

Folket vill se sina ledar skall själv visa i sin gärning och handling hurudant det ledarskapet är som man prioriterar. Och baserat på det som varit min absoluta huvudpunkt, d.v.s. ledandet av människor i strid, så fordras det av ledaren att han avsäger sig alla krav på att bli utmärkt och befordrad. Man går in för uppgiften och om man lyckas med den skall man leda dessa människor bland dem, inte långt ifrån dem. ”Jag anser att den som bara sitter i kabinett och rum och aldrig går ut till folket, han är inte den gode ledaren. Den storindustriman som bara sitter med sina styrelser i välbonade rum och inte ser hur det ser ut i fabrikerna och i skogarna, han gör sig skyldig till samma fel som den som tror att han

FORUM NR 6/9 kan leda medmänniskor i strid långt bakom fronten i en säker ledarbunker. De skall nog vara där. för vårt finska folk tycker om att se sina ledare. Och det är ju dem vi skall leda. Vi skall vara det finska folket och vi skall vara stolta och glada över att vi under de sista storkrigen har en huvudstad som är en av de tre som aldrig blev erövrad av fienden”

I er bok, Generalens testamente, framgår det att ni faktiskt har träffat alla landets presidenter…

”Det har jag gjort. Jag har träffat dem allesammans och, vet ni, det är ju en lång rad och de är väldigt olika”

Kan ni berätta lite om hur ni upplevt dem ”Ståhlberg utnämnde mig till aktiv officer efter genomgången kadettskola 1922-24. När han utnämnde mig med den tidens befogenheter så var jag ännu inte fullvuxen. Jag var nämligen 19 år och man blev fullvuxen vid 21. så juris professorn gjorde fel och utnämnde en omyndig att bestraffa och belöna beväringar. Det är egentligt ganska skämtsamt ”Med Relander hade jag egentligen väldigt lite att göra, såg honom någon gång kanske, men har inte några verkliga minnen. Men Ukko-Pekka, allas vår Svinhufvud, så ska jag aldrig glömma när jag var attacherad Sveriges arvfurste, prins Gustav Adolf. som sedan så sorgligt omkom vid flygolyckan i Kastrup. Då jag var uppe på slottet för att få direktiv sa han på sitt gemytliga sätt: “Nå, ryttmästaren ser nu till att den här unga pojken har det trevligt. Det var Sveriges blivande konung, som tyvärr inte blev det.

”Och så var det Kyösti Kallio. Jag har ingenting annat än gott att säga om Kallio, mest därför att han helt litade på dåvarande fältmarskalken, sedermera Marskalken av Finland. Carl Gustaf Mannerheim. Att han dessutom gav honom politiskt stöd i många svåra frågor gentemot politikerna är en sak som bara får oss militärer att tycka att han var en bra president. Dessutom kan man ju inte undgå att fästa sig vid att hans bortgång var mer än dramatisk. Det är inte alla som får en sådan bortgång. Det är en jätteskillnad att dö i sotsängen, som det heter på gammal svenska, eller att falla i armarna på sin marskalk och så vara borta från allting “Och sedan kom Risto Ryti. Jag såg

FORUM NR 6/9 honom ytterst få gånger trots att han besökte truppen också under krigen. Mången har ju talat om hans ungdom och hans oerfarenhet, men han gjorde en gärning som var ett civilt hjältedåd då han satte sitt namn ensam under den s.k. Ribbentrop-pakten, vetandes vad det betydde. En lång och mycket upprivande fångenskap. Och, måste man ju säga, en för tidig bortgång. ”Sedan kom Marskalken och jag hade den turen att Marskalken ansåg att jag var en person som han gärna talade med, så under hans presidentskap var jag minst en 10-11 gånger på tu man hand kallad upp för att besöka honom. Och när man kom honom så nära så nog såg man storheten i människan. Han var en mycket ovanlig människa, jag skulle säga en absolut solitär som jag inte har träffat tillnärmelsevis bland någon annan. ”

Och därefter tog Paasikivi vid…

”När man nu läser Paasikivi och ser vad han ändå kunde göra med sin politik så får man nog lite revidera tanken man hade då om alltför stor undfallenhet. Jag kommer mycket bra ihåg 1948, när de fruktade ett kommunistiskt uppror. Jag var chef för stridsskolan då. Vi hade övningar i Niinisalo och fick omedelbar order att återvända till stridsskolan och där fick vi order men inga skriftliga order man kan hänvisa till - om att vara på alerten. Övningstruppen som bildades i Hyryli kommer jag också mycket bra ihåg, för vi hade order om att från stridsskolan sända befäl till den i fall det skulle behövas. Jag tror inte att det finns mycket skriftliga detaljer, för man var väldigt rädd för att lämna sådant som kan hamna i fel händer. Där är en sak som man gör honnör för Paasikivi, han var inte den som ville ge upp ”Så kommer den mångomtalade presidenten Kekkonen med sin oerhört långa regeringstid Jag hör inte till dem som sparkar en som ligger och därför är jag inte riktigt glad över att sådana som tidigare kanske hållit på honom nu tycker det hör till saken att man skall huta åt honom och hunsa till honom ”Jag kan bara själv konstatera - läsarna får själva dra sina konklusioner av det - att jag skulle vilja se den som säger att jag hört till dem som bytt åsikter. Jag har från krigets avslutning till denna dag som är inte en enda gån bytt åsikter när det gäller I Finlands upp- | trädande. Inget ryggsimmande eller absolut underkastelsementalitet utan försöka stå på sig så mycket man vill. Detta vet jag att Kekkonen visste om mig, men trots det besökte han mig här tre gånger på inbjudan Jag fick trots mina uttalanden och allt dethär aldrig det som kallades ett kvarnbrev. Han kom hit. Jag tror helt enkelt att han på sätt och vis honorerade rakrygghet i dei andra riktningen. ”Att han skulle ha varit en förrädare, det motsätter jag mig absolut. I valet av medel kan man gå olika vägar och han valde medel som jag inte alltid kunde godkänna, men att han skulle ha varit en fosterlandsförrädare, det tycker jag är otillständigt att säga. Han gjorde så bra han kunde med Finlands bästa för ögonen ”Så har vi hans efterträdare Koivisto. Ja, han har ju den sällsynta ställningen att han är den president som är emeritus, f.d. president. Han har också besökt oss här och jag tror att hans presidentskap kan avverkas med en mycket kort verklighetsgärning. Han sade upp vänskaps- och biståndspakten i god tid. Det var en fin gärning av honom. Och sedan det andra som jag vill nämna, som den sista i livet varande äldre veteranledaren. Han kallade oss hedersmedborgare. Det var fint, det var vackert. Det har nog gått hem bland veteranerna, hoppas också bland den yngre befolkningen. Hedersmedborgare-Kunniakansalaiset. Det är väldigt fint sagt”

Det kändes säkert delvis som ett plåster på såren för de decennier när veteransaken inte hölls särskilt högt i Finland ”Precis det. Och det var en lapp på såret från den tiden när mången politiker slängde emot en, att vad gnäller ni, det var ju ert eget krig. Det har jag fått i ansiktet av en i hög ledning varande politiker på 70-talet då jag kom och anhöll om lite understöd för veteraner och invalider. “Vad skriker ni nu, vad gnäller ni nu, det var ju ert eget krig. Ni skulle inte ha gått med i det där kriget ”Det är fruktansvärt. En sådan cynism och någonting så oförskämt egentligen. Det är häpnadsväckande. Där kan man säga som på pojkspråk att det enda de borde ha fått var på käften”

WOS14Z 118 010 (27)

Efter Koivisto är vi framme vid nutiden och president Martti Ahtisaari…

”Jag tycker inte att det är riktigt rätt med vitsar som: ‘Har ni hört att det har hänt någonting i den högsta ledningen? Jo, Ahtisaari har varit några dagar i Finland “Jag tycker det är fräckt. Alla ledare är olika, man kan inte gå efter samma mall eller schema. Endel, som Ståhlberg, satt på sin svans hela presidentperioden ut och var ingenstans. Var det rätt? Jag tycker att man kan säga nej. Relander kallades för Reslander för att han reste så mycket och sedan kom hela den långa raden ”Nu gör man sig lustig och förargar sig över att vår president är så mycket utomlands. Jag tror att han avser och lyckas med att göra Finland känt. han kan prata för vår sak. Jag tycker att han ska få sköta sitt presidentskap såsom han vill och jag tycker han har gjort det bra”

Vad anser ni, som upplevt Finlands alla freds- och krigstida ledare, om de politiska ledarna i dag. Står de för ett gott ledarskap ”I början av detta samarbete mellan Lipponens socialdemokrater och Niinistös samlingspartister och vårt svenska folkparti så var jag kanske en aning mera optimistisk. Det är som om de skulle frukta vad kommer härefter. Det har man ju sett i denna dispyt eller debatt mellan den regerande Lipponen och oppositionens Aho. Det är ett sorts politiskt munhuggeri som jag egentligen inte sätter så förfärligt högt”

Ni som kände Marskalken. hur upplevde ni honom som person ”Man brukar säga att den som behärskar formen behärskar sina medmänniskor, Han var ju den 100-procentiga behärskaren av formen och gjorde tack vare det ett mycket stort intryck på sin åhörarskara, sina medmänniskor. Och hela hans sätt att föra sig och uppträda. Han talade aldrig med mig om det, men det var naturligt. Han spelade inte, det var en naturlig sak hos honom att uppträda sådär stort, charmant. målmedvetet. Redan hans sätt att hälsa med marskalkstaven. Nog har jag sett andra marskalker. men jag ha inte sett någon som så oerhört elegant gör dendär marskalkstavshälsningen? ”Och sedan en sak som jag ofta har nämnt, för det är av ett sådant värde för mig. När jag var på min första efterkrigsresa i Sverige, bjuden av goda vänner som hade varit frivilliga i vårt vinterkrig, låg Marskalken som patient på Karolinska sjukhuset. Han hade på något sätt fått veta att jag var i Sverige så jag fick ett meddelande om att han önskade träffa mig i sitt sjukrum. Han låg i sin sjukbädd och vi talade mycket om kriget och efterkrigstiden och också om andra saker. En läkare åtföljd av en sjuksköterska kom in och sa: Jag tror det är bäst att avsluta besöket nu’. Marskalken bara tittade på dem och sa: ‘$Ser ni inte att jag talar med min överste”. Och när de gick sa han: “Nu vill jag veta, hur slutade våra krig”. Jag behövde inte tänka en sekund över det, jag svarade direkt: ‘I två och en halv månader blodiga strider avvärjde finska försvarsmakten Sovjetunionens storanfall vars enbara avsikt var Finlands militära krossande och landets besättande”. Han tittade sådär fjärrskådande i sin bädd och sa: “Det var mycket bra sagt. Bara man också senare skulle komma ihåg detta’ ”Och då kommer jag in på hela efterkrigstiden. Det var en mycket svår tid, det kallades farans år och har andra beteckningar också, men nog hade man enligt mitt förmenande mycket mera kunnat gå på den linjen som jag här säger till Marskalken och som han säger var bra sagt. Man talade om de förlorade krigen, vilket är en historisk osanning. Man talade om att Sovjetunionen inte alls hade tänkt erövra oss. Hur är man så naiv eller barnslig, att man tror att de sätter igång med en strategisk offensiv i vilken de använder trupper på dåtida 45 divisioner med allt vad de hade i flyg, i pansar, i icke till dem hörande arméartilleri, för att ge en näsknäpp åt ett land? ”Man går för att besegra dem, stryka ut dem från det här kriget så att de inte mera är till besvär. Jag förstår inte varför man så länge har velat gå förbi det där. ‘Jo, inte var det ju deras mening..; Det var just det det var, 100procentigt, att eliminera Finland ”Men vårt motstånd var någonting helt annat än de hade tänkt sig och av alla dessa som nu skriver om de förlorade krigen och kapplöpningen på

Karelska näset är ju mången militärt omedveten. Det råkar vara på det sättet att när sådana strategiska offensiver utförs av en sådan övermakt har en initialframgång aldrig uteblivit. Den ini tialframgången var mer eller mindre nödvändig att ske på Karelska näset där vi då stod, 3 divisioner mot 45. Det är ju något så vansinnigt att tänka sig. Hur skulle vi ha kunnat avvärja det anfallet? Naturligtvis ledde det till initialframgång. Men det var en strategisk reträtt, inte en kapplöpning på Karelska näset ”Att Viborg förlorades lite för tidigt går jag gärna med på. Det var en olycka som jag egentligen inte kan fatta hur det gick så fort, men alla ryssarnas försök, först över Viborgska viken, sedan Tali-Ihantala-riktningen och också riktningen västerut mot Tienhara och sedan Vuosalmi, det är ju en 100-procentig avvärjningsseger. Stora delar av den ryska anfallsarmén låg, såsom soldaterna sa, på munnen, stupad, sårad. Jag tar bara som exempel där jag råkade föra den sista storstriden iVuosalmi. Där har ryssarna själva nu rest på den av oss rövade marken ett typiskt österländskt minnesmärke och där säger de att de i striderna förlorade 17 500 man i stupade. Den som har varit med i krig vet, att om man då vill ta total förlusterna så får du ta det dubbla till i sårade, försvunna. Det betyder 34 000 till. Man behöver inte räknesticka för att konstatera att där är styrkan av över en rysk armékår, nästan två ryska armékårer under den tiden. Det var vad de hade satt in för att krossa vårt försvar då”

T.o.m. Jeltsin har erkänt att Vinterkriget var ett sovjetiskt anfallskrig…

”Jo, men då kan jag inte annat än ge den elogen åt mina trupper. Jag hade mot slutet sex bataljoner i stridsgruppen. När ryska storanfallet började den 9.6.1944 och berörde också delar av mina ställningar i Ingermanland så var mig underställda styrkor sådär 4 0004 500 man. När striderna avslutades i Vuosalmi var det kvar utav dessa ursprungliga knappa 1000. Det fordras nog mycket av en trupp, att ännu hålla ut när den smälter ihop på det sättet. Vi var ju fler än 1000, för jag fick förstärkning av gamla och purunga, men av de ursprungliga var dessa kvar. Det gick på 5 veckor. Mitt regemente var egentligen från östra Finland, Savolax,

FORUM NR 6/98

Karelen, Nordkarelen, men sedan, när förlusterna var så stora, fick jag bland annat i två repriser sydösterbottningar, över 300-400 man. Jag har haft ganska många sydösterbottningar under mitt befäl och jag har tyckt väldigt bra om dem. De har ännu den där gamla hederliga andan ”Utav truppen foråras det, som jag ofta sagt att är viktigare än vapnen och som bör ihågkommas i den dag som är, nämligen andan. I fall ett folk, en trupp, ‘pojkarna’. inte vill försvara, så är ingenting lättare än att kasta vapnen och springa till skogs. Men det gjorde de inte. Någon kan säga att det var många som sprang och, ja tyvärr fanns det sådana, men huvuddelen av trupperna stannade kvar. Det finns något som heter nerver och hållfasthet hos människor. Endel håller inte ut. Men huvuddelen höll ut. till Finlands lycka i dag”

Finland satsade undermåligt på försvaret före Vinterkriget och utrustningen vid krigsutbrottet var oerhört bristfällig. Hur ser ni på situationen inom försvaret i dag, i belysning av den debatt som förts om t.ex. helikopterinköpen och den heta diskussionen kring jaktplanen för några år sedan ”Jag ser på den rätt så bekymrat. För den yngre generationen är det ju så länge sedan krigen och sedan det var slut och lätt att tänka att inte blir det ju några nya krig och varför skall man då offra mycket pengar på materiel och teknisk utrustning som bara föråldras. Jag var för kanske ett år sedan i diskussion med vissa människor på utrikesministeriet där en av de yngre sa. ‘Jo men inte blir det krig’.Jag sa: Hur vet ni det?” Han blev svarslös ”Och där kommer vi till det: Hur vet vi hur världen ser ut nästa år, om fem år, om tio år? Vi måste förbereda oss för det möjliga och även för det oväntade, för det viktigaste är väl trots allt bevarandet av självständigheten, frihet och självbestämmanderätt. Om vi förlorar dessa så betyder allt annat som riksdagar och regering sysslar med ingenting ”Vad har vi för nytta av alla dessa flygplan och nya tekniska utrustningsdetaljer och helheten ifall vi inte kan behärska den. Och, gode läsare, det tar fem år för att få en personal som säger: “Det här behärskar jag. Men man måste tänka på att det också finns en fiende.

FORUM NR 6/98

Vi med vårt lilla människomaterial har väl inte råd att utsätta det för onödiga förluster. Vi får inte tänka att “månne inte de klarar sig och sätta de där pojkarna i transporthelikoptrar oskyddade, Tänk, riksdagsmän och beslutsfattare, att där. i de där oskyddade helikoptrarna, sitter era egna pojkar oc egna yngre släktingar. Och det är ni som har låtit dem fara dit utan stridshelikoptrar som håller fienden på avstånd. Jag ber er, tänk ibland vad som är följden av era beslut. I detta beslut bara transporthelikoptrar, inga stridshelikoptrar - gör ni er skyldiga till mycket stora fel.”

O

I er bok nämner ni en viss kritik mot hur historieundervisningen har varit upplagd i Finland. Yad behöver vi i Finlands historieundervisning ”I Finlands historieundervisning behöver vi absolut saklig undervisning i vad som verkligen hände under epoken 1938-45 och den andra från 1948 till Sovjetunionens sammanbrott”

Tycker ni att åren 1938-1945 fortfarande behandlas för dåligt ”Dess bättre är det ju inte samma tigande som det var en tid så att man överhuvudtaget inte visste någonting om vad som hade hänt under krigstiden, Det var saker som förbigicks mer eller mindre med tystnad och det har ju kimnat efter sig ett tomrum hos den just då i skolan varande finska ungdomen. Antingen har den förblivit i sin ovetskap eller också har den senare skaffat sig propagandistisk uppfattning om vad som hände under den tiden, Det är för ett land och landets befolkning av allra största värde att få folket att känna och veta vad gångna generationer har gjort. Och i detta fall är det ju en så tacksam uppgift, för den kan ju visa på en mycket stolt och fin och uppoffrande forntid ”I boken Generalens testamente har jag försökt få fram att vi här i Finland har orsak att vara stolta över att vi är finländare, finnar, och stolta över fädrens gärningar. Jag förstår väldigt väl att man ute i världen börjar säga att nationalstatens tid är förbi. Samtidigt läser vi i aviserna hur det har gått där man har gått hårt åt, alldeles nyligen var det om hur judeförföljelserna även förekom i Estland. Vi kan vara stolta över att det tack vare Marskalkens ingripande inte var så många som försvann eller blev utlämnade av våra judar, israeler. Det betyder nog väldigt mycket när han satt som rabbinens gäst i synagogan i Helsingfors. Det är inte alla statsöverhuvuden som har gjort det. Honnör för en sådan gärning ”Jag måste faktiskt säga att jag inte skulle vilja se Finlands befolkning ändrad på det sättet att den ursprungliga finsk-svenska befolkningen skulle gå till ett mindretal eller vara 50 procent av landets befolkning. Men, som jag alltid har framhållit, vi har ingen orsak att köra mörkhyade på porten och tala ett språk som är ovärdigt ett bildat

Finland “Döm ej strax den vilseförde, stolt broder med förakt. Icke väge du den börda ödet på bans skuldror lagt”.

”Så säger skalden. Och jag tycker att där är väldigt mycket vackert och för nutid saker som man kan påminna sig om. Inte vet man ju alla dessa människors motiv för att de har kommit.Att gå och säga att de bara är ekonomiska flyktingar och sådant där. Jag tror man ofta är ute på fel väg”

Ert engagemang är enastående och den respekt ni möter är därefter. Ni ses ofta som en landsfader för dagens Finland. Hur ser ni själv på rollen som levande legend och landsfader? Det är förstås en hel del ansvar knutet till en sådan ställning ”Det år givetvis ett stort ansvar och jag är tacksam, ödmjukt tacksam, över att mina landsmän har tyckt om den gärning jag utfört och att jag ännu på gamla dagar talar för Finlands sak såsom jag ser det och är övertygad om. Finland är ett gott land. Det är det bästa landet för oss och det är värt att försvara. Det är en oerhört lång levnad, 93 år är en lång tid. Och när man har kunnat bevara tanken, minnena, så väl som jag vågar tro att jag har kunnat göra så har jag ju ett och varje som jag vill bibringa mina medmänniskor av i dag när jag ser att nu är det saker som jag inte riktigt kan skriva under”

I er bok talade ni om att ekonomi och pengar inte alltid är det viktigaste, det hantlar om en själ också och om fosterlandskärlek. Hur ser ni på att samhället av i dag handlar väldigt mycket om ekonomi på alla områden ”Det är naturligt. Mänskligheten har genom tiderna arbetat för att få ett bättre liv för sig, sin familj, sina anhöriga. Men det får inte bli det enda som man anser vara viktigt. Jag tycker det är farligt för landets karaktär, fosterlandskärleken och bibehållandet av landet om man bara stirrar sig blind på ekonomiska värden ”Och sedan är det trots allt så att vi är av ödet placerade där vi ligger, med den vidsträckta världsmakten, tsarernas Ryssland, kommunisternas Sovjetunionen och dagens Ryssland, som vår närmaste granne. Ingenting är dummare än att provocera, men ingenting är farligare än att krypa på knäna och ligga på magen. Ett värdigt uppträdande som helt baserar sig på Finlands bästa och Finlands försvar är enligt min åsikt det absoluta målet för hur vi skall uppträda och vara. Och tyvärr, vi vet ju att historisk tid har faran kommit från öster. Hur vi än svänger på saken så kan ju ingen säga att faran av i dag skulle komma från väster eller sydväst. Med detta avser jag inte ett dåligt förhållande till Ryssland av i dag, men jag tror att det är bäst att förbereda sig för det möjliga och även det omöjliga i allt som gäller grannskapet till den stora oberäkneliga grannen i öster ”Man är mer eller mindre barnslig om man tror att Ryssland i dag är ett land med en säker politisk framtid. Se bara på detta spel med Jeltsin, Kirijenko och Duman Vi kommer historiskt mycket nära den tid som var i början av 1600-talet och som kännaren av historien vet att omfattar namnen de falska Dimitrij, Vasilij Sjujskij, Boris Godunov och som slutpunkt, Michail Romanov. Hur ser betraktaren av i dag på detta Ryssland? Jeltsin, Kirijenko, Duman, hur ser deras Romanov ut när detta spel är avslutat?”

Som 13-åring fungerade ni som tolk åt en tysk officer under Frihetskriget. Var det då som officersbanan utkristalliserade sig för er eller fanns det med redan tidigare p.g.a. släkttraditioner ”Det fanns det nog. Jag har alltid varit mycket intresserad av historia och vår släkt, som man kanske nu ser som en industriledarsläkt. Det är ju sant, men det är osant att inte säga att det varit en militärsläkt tidigare. Redan under svenska tiden och under ryska tiden var det mången Ehrnrooth som valde den militära banan”

Jag har förstått att släkten Ehrnrooth har det största antalet generaler av alla släkter i Finland, så det var alltså en utstakad väg…

”Ja, det var det. Och historiskt intresserad som jag alltid har varit så fördjupade jag mig i släktens historia. Där fanns bland annat den kände diktatorn i Bulgarien, generallöjtnant Ehrnrooth, som dog först 1913. Jag har råkat honom många gånger och han var en ohyggligt intressant person att tala med.Och så fanns det släktforskning och böcker och släktannaler att tillgå och se att nog har de varit där man frös och svalt och segrade tillika.”

Har ni någon gång tvivlat på er officersbana ”Nej. Aldrig. Och jag har tyckt att huvudsaken är att man skall kunna sköta den plats som man sitter på nu. = forts. på s. 43

FORUM NR 6/98