Genial galenskap med (ex-)general Mike Patton på Tuska 2018

Senast jag besökte Nordens största metallfestival Tuska var 2008. En man med ikonstatus som Mike Patton lockar till återbesök 10 år senare, med spasmodisk och krampaktig hc-punkmetall.

[caption id=“attachment_10237” align=“aligncenter” width=“440”] Mike Patton från supergruppen Dead Cross bjuder upp två finska metallfans på scenen vid metallfestivalen Tuska 2018.[/caption]

Inom rock’n’roll låter den så kallade supergruppen, vars medlemmar sedan tidigare är berömda från ett annat band eller som soloartister, ofta bättre i teorin än i praktiken. Det är som med ’drömlag’ inom idrotten. Trots högt uppskruvade förväntningar så tenderar ett stort antal stjärnkockar i samma kök att resultera i halvhjärtade eller kompromissbeströdda slutresultat. Alternativt spretiga, komiska kombinationer (vem minns Metallica och Lou Reed?). Men med Mike Patton involverad kan man lita på friskt risktagande och tydlig vision.

Undantaget som bekräftar regeln. Det stjärnbeströdda projektet Dead Cross är ett sällsynt och imponerande undantag. Gruppen förenar trummisen Dave Lombardo (Slayer, Fantômas, Testament, Suicidal Tendencies, Misfits, med flera) och sångaren Mike Patton (Faith No More, Mr. Bungle, Fantômas, Tomahawk samt dussintals övriga projekt). Övriga, yngre medlemmar är Mike Crain, gitarr (Retox) Justin Pearson, bas (The Locust, Head Wound City, Retox).

Den nästan alltid lika geniala multikonstnären Patton har på senare år närmast sysslat med soundtracks och experimentella ljudlandskap, och allt oftare lirat med keyboards, sampling och orkestrering.

Därför är det befriande att återigen höra Patton använda (nästan) hela sitt röstregister i ett metallorienterat sammanhang – där han dessutom för en gångs skull varken fungerar som ’general’ eller låtskrivare. Pattons signum är hans experimentella natur och närmast obegränsade sångteknik. Och tillsammans med Dead Cross släpper han sannerligen loss med brutalt och kompromisslöst bruk av stämbanden.

Farbröder visar kidsen. Bandets deubtskiva från i fjol var en mycket trevlig överraskning som varade i 27 minuter fördelade på 10 spår. Ännu mer imponerande är faktumet två av medlemmarna är över 50 fyllda, farbröderna visar kidsen hur man rockar loss. Live erbjuder Dead Cross, trots en rätt så smal repetorar, på uppfinningsrika låtar som inte mal på en sekund för länge eller blir ett dugg förutsägbara.

Dead Cross är i grunden en hc-punkdriven galenskap av thrashriff i 80-talsstil samt mathcore (tänk: Dillinger Escape Plan). Visst finns en del ytliga likheter med Fantômas, speciellt då trummandet sköts av Lomardo.

Men trots allt ös och dissonans så är musiken väldigt teknisk och rytmiskt komplex. I mindre kapabla händer kunde detta utmynna i ett rätt så enformigt sömnpiller. Men veteranerna Lombardo och Patton häller givetvis många slevar dynamik med i soppan.

Trippelespresso. Live är Dead Cross exakt som på skiva: man blandar friskt mellan hardcore och metall samt en dos galenskap i tvättäkta Patton-anda. Live utvidgar bandet (av nödtvång) sitt sound en aning och väver ihop en fin balans av influenser. Det syns speciellt i valet av covers: protopunkiga Dirt av Stooges, Bela Lugosi is Dead (Bauhaus), samt klassiska Nazi Punks f*** Off (Dead Kennedys).

I en klubbmiljö som t.ex. Tavastia vore detta mördande effektivt. Klockan halv sju en ljus sommarkväll på före detta industriområdet i Sörnäs fungerar det som en trippelespresso, en fin inledning på kvällen – som samtidigt är svår att överträffa.

Håll alltså tummarna för att Patton & co ska bemöda sig till Finland snart igen.