Glas och aluminium

av Claus Laurén Forum 1984-09, sida 18-20, 16.05.1984

Taggar: Teman: materialer

F RUN 9/84 9/84 F RUN

GLAS. OCH ALUMINIU 1 N | — framtidens byggnadsmateria

Ljus, luft och tropisk grönskw tt behagligt tempererat året-runt- é —klimat, syremättad luft, fri från avgaser och annat otäckt, stän- ; vindstilla, kommunikationsvänliga omgivningar och låga ” energiräkningar — kan det vara någonting att satsa på för frus- na och inbundna nordbor? Det här är i alla fall vad glasets entuSEsjaster inom arkitekturen erbjuder oss. 18

EH Ått bygga i glas är strängt taget ingen riktig nyhet. Drivhus byggdes redan under antiken, och skall vi flytta oss närmare vår egen tid så kan man peka på Crystal Palace utanför London och många fina, gamla orangeribyggnader. Den avgörande skillnaden mellan dessa gamla byggnader och den moderna glasarkitekturen ligger på materialplanet. De gamla glashusen var tunga kolosser, byggda på järnstomme, medan man i dag utnyttjar aluminiumramar som bärs upp av relativt lätta stålkonstruktioner. Även glasmaterialen är av helt annat slag i dag än för t.ex. femtio år sedan.

En viktig fråga för glasbyggaren är vilken typ av klimat man eftersträvar under glastaket. Vill man bara förlänga sommaren med någon månad ken ganska enkla konstruktioner användas. Vill man ha mer genomgripande klimatstyrning mellan vissa garanterade temperaturparametrar (ex. Gårdsåkra/Nya Esle utanför Eslöv i Skåne) blir det strax mer komplicerat. Och önskar man slutligen ett konstant klimat (ex. nyss öppnade Royal Garden Hotel i Trondheim) krävs en hel del finesser, både på byggsidan och styrningssidan.

Efter mörkningen glittrar och gnistrar Royal Garden Hotel som en jättelik kristall. De upplysta galskropparna mellan husen bryter ljuset och reflekerar det ner i Nidälvens svarta vatten, och det hela ser festligt och fantastiskt ut. Sett ur ren designsynpunkt är hotellet ett mycket lyckat bygge, men det handlar om betydligt mer än bara formgivning. Den här byggtekniken är intressant ur många aspekter — energi, ekonomi och social miljö, för att nämna några.

Hotellet invigdes den 18 februari detta år, och bakom bygget finner man en arkitektgrupp bestående av Sverre Clausen, Lars Fasting, Per Knudsen och Per Kalmar Lund. Projektledare var svenske Åke Lars son Byggare, vilket väckte en del rabalder i norks press — man tyckte att hela bygget hade fått alltför mycket svensk slagsida. Utvärderingsarbetet av = glaskonstruktionerna sköttes av Karsten Dreier vid Norsk Byggforskningsinstitutt i Trondheim, och VVS-biten togs om hand av Gjettum A/S, ett företag med breda kundskaper på området.

Glashuset mottogs positivt

Initiativet till storhotellet togs ursprungligen av Trondheims kommun. Vad man hade att erbjuda var en tomt (med dålig grund), som från början hade planerats som parkeringshus, samt ett skriande behov av hotellrum, Det var alltså bäddat för god lönsamhet redan från början, Det första förslaget som kom in förkastades. Det rörde sig om en byggnad som p g a sin höjd skulle ha gjort våld på stadens sky-line. Kommunen gick ut med önskemål om ändringar, och tre veckor senare inkom arkitektgruppen med sin helt nya ide!

Gruppens förslag togs emot med entusiasm och fem månader senare startade bygget. Ritningarna var vid det laget inte på långt när färdiga, utan man arbetade utifrån skisser och idéer. Arkitekterna hamnade på så sätt i den intressanta situationen att de kunde röra sig på byggplatsen, påverka bygget under arbetets lopp och detaljutforma ritningarna efter de behov som uppstod meden bygget fortskred. Ett idealiskt arbetssätt, anser Sverre Clausen.

Royal Garden består av tre huskroppar med inglasade gårdar emellan. Kongressdelen har 700 m? glasfasad, och de utanpåliggande trapphusen är inglasade. Trapphusen är kallutrymmen, och deras glaskapslar består av vanligt fönsterglas,

I de tempererade delarna av Royal Garden har man använt Kappa-Energiglas tillverkat av Pilkington i Halmstad. Energiglaset är s.k. ”floatglas” som utrustats med ett mycket tunt [1/10 000 mm) skikt av koppar och tenn. Det här glaset släpper igenom kaortvågigt solljus men stoppar den långvågiga värmestrålningen inifrån byggnaderna. Glaset har därför 30 procent bättre k-värde än vanligt obehandlat förnsterglas. Man har därför kunnat använda dubbelglas i stället för trippelglas och ändå uppnått k-värdet 2,0. Hade man önskat ännu bättre energivärden hade man kunnat använda dubbelt energiglas med argon mellan rutorna, men det ansågs inte nödvändigt i det här fallet.

Intressant glastyp

Floatglaset har fått sitt namn genom tillverkningsprocessen. Glasmassan flyter på en bädd av smält tenn, och genom detta uppnår man absolut, optisk släthet på glasets ena sida. För att också den andra sidan skall bli helt slät bestrålas den med värmekanoner så att ytskiktet behåller sin låga viskositet och aldrig får en chans att utveckla ojämnheter. Metallskiktet påförs med hjälp av jonbestrålning.

Klimatet i hotellet är helt datastyrt. Det system som här har kommit till användning kallas DDK (direkt digital kontroll) och är baserat på lokala styr- och kontrollenheter som sammanstrålar i en operationscentral. Ännu är ingenting slutgiltigt intrimmat och programmerat — i stället har man valt att vänta och se vad som händer. Luft- och värmerörelser studeras noggrant, och hela systemet finslipas gradvis. Tormod Solem från Gjettum försäkra tryggt småleende att man inte förväntar

Noiseless nybrutala kontorsbyggnad tilltalade inte författaren, men är ett typiskt exempel på tekniken.

19

F

En rik, djungelartad grönska sätter sin prägel på glashusens interiörer.

sig några alltför våldsamma överraskningar. Blir det för varmt, öppnar man takluckorna och släpper ut litet varmluft, och blir det för kallt eldar man på med litet extra elvärme.

Värmepumpar sköter uppvärmningen

Värmeförsörjningen sker huvudsakligast med hjälp av värmepumpar, och råvaran är Nidälvens vatten, som man har ut anför husknuten. Beslutet om den här uppvärmningsmodellen var fattat redan innan arkitekter kopplades in på projektet, Pumpeffekten är avpassad för att klara 50 procent av byggnadens maximala behov, vilket innebär att ca 90 procent av årsvärmeförbrukningen täcks in genom värmepumparna. Kompletterande värme under kalla vinterdagar får man genom eluppvärmning.

Sommartid ger glasgårdarna stora värmeöverskott, och kylning blir nödvändig. Genom att satsa 1,2 extra miljoner har man fått ett energisystem som fungerar i båda riktningarna: värmepumparna sköter uppvärmningen på vintern och kylningen på sommaren. Vår och höst tas instrålat värme tillvara och transporteras till sådana delar av byggnaden som behöver ett extra tillskott.

De överglasade gårdarna fungerar alltså delvis som energikollektorer. Därutöver har de, givetvis, en social funktion som träffpunkter och ”strövområden”. Genom att husens långsidor är placerade mot glasgårdarna har man vidare uppnått en dubbelt positiv effekt: dels har man fått en otroligt effektiv ljudisolering mot gatubuller (jag har aldrig sovit så ostört på ett innerstadshotell tidigare) och dels har man kunnat nedbringa byggkostnaderna avsevärt genom förenklade väggkonstruktioner.

= — — — HK K- — —-""”"(:X—W—Xn]=YI= JFpt,t/ga a a-———-—-—-ÄA.qn=—"-1"N/“O(—“nummwm— 20

Universitet pionjär

Det kan kanske synas litet egendomligt att arkitektgruppen inte stötte på något allvarligare motstånd när den lade fram sitt förslag, Det rörde ju sig i all fall om ganska okonventionella lösningar på många punkter. Men man måste ta i betraktande att Royal Garden faktiskt har en föregångare som har fått fungera som spjutspets och testobjekt, nämligen Trondheims Universitet, ritat av dansken Henning Larsen och utrustat med glasövertäckta, vintergröna gångstråk. Erfarenheterna från det bygget blev så positiva att de nybyggen, som i dag är aktuella för universitetets räkning också kommer att utföras på basen av de här idéerna. Själva grundkonceptet var således inte någon chockerande nyhet för de goda trondheimarna,

Arkitekterna arbetade alltså inte med helt ny och oprövad teknik. För att ytterliBare försäkra sig om ett gott resultat kopplades danska Victoria Facader in på projektet, eftersom de hade färdiga och utprovade system för glasbyggen av den här typen, Köldbryggor, kallras och ”köldstrålning” var problemområden där det fanns färdiga lösningar. Kondensvatten och ”takdropp” inuti byggnaderna eliminerades, Hållfasthetsfrågor och materialval orsakade inte heller något huvudbry, utan sköttes som rutinärenden.

En intressant detalj är de olika krav som ställs på å ena sidan takkonstruktionen och å andra sidan fasaderna, då man bygger i glas. Då det gäller fasaderna kan man tillåta sig en del enklare lösningar. Taken däremot kräver yttersta precision och noggrann kontroll av de minsta detaljer. Följaktligen är det glastaken som drar de stora kostnaderna — på den punkten är funktionen viktigare än priset. Då det gäller fasaderna är det tvärtom. Kostnads kalkylerna får avgöra hur sofistikerat man vill bygga och funktionen får underordna sig priset.

Inte märkbart dyrare

Priset, ja . . . Royal Garden lär ha kostat 250 norska miljoner att bygga och summan bedöms inte som särskilt hög. Det är helt enkelt vad det kostar att bygga ett förstklassigt hotell med 300 rum och stora service- och konferensenheter. Att man valde att bygga i glas i den här utsträckningen har inte fördyrat bygget. Däremot fick man betydande utgifter p.g.a. den dåliga grund som ställdes till förfogande. Omfattande pålnings- och grundförstärkningsarbeten slukade 2—3 miljoner redan innan man hade hunnit börja bygga.

Under mina irrfärder i Norge stötte jag också på andra glasbyggnader av intresse. Noiseless’ kontorshus ett par mil utanför Oslo var såtillvida intressant stt det var byggt delvis i finskt gias, s.k. Low-E(lågemissions-jelas från Glasson Oy. Det här glaset skiljer sig en liten smula från Pilkington’s Kappa-glas. I stället för att jonbestråla glaset med koppar och tennjoner använder Glasson silver i sitt glas. Glasets färg skiljer sig därför obetydligt från Kappa-glasets. I övrigt torde t.ex. energivärdena vara ungefär de samma.

Sjäva byggtekniken är också intressant i fallet Noiseless. Byggnaden är hopskruvad av ”meccanoelement” -— dx.s. balkarna var förborrade, så att man bara behövde sticka bulten i hålet och gänga på en mutter när en fog var av nöden.

Arkitekten, Nils Torp, tilldelades Oslo stads konstpris för Noiseless-bygget, men på mig personligen gjorde byggnaden ett ganska hårt och frånstötande intryck med sina tvära diagonaler och sin uttalade high-technology-estetik. Den råa färgsättningen i blått och rött förbättrade inte intrycket.

När man är inne på temat glas inställer sig kanske frågan: varför inte platsmaterial? Plast har kommit till användning i viss utsträckning som ljusgenomsläppligt men ogenomskinligt takmaterial. Effekten blir en helt annan än om glas hade använts. Rymdkänslan försvinner, ljuset blir diffust och skugglöst och man känner sig o hjälpligt inomhus under plasttaket.

Klarplast, då? Det är ett förnämligt material, som faktiskt har använts i begränsad utsträckning, men det är fruktansvärt dyrt jämfört med glas. Dessutom är plast ett organiskt material, det förändras på ett helt annat sätt än glas, och det påverkas dels av temperatur och dels av färtande ämnen som t.ex. surt regn och någonting så trivialt som fågelskit.