Go West, Old Man
av Stefan Björkman Forum 2014-03, sida 06, 27.03.2014
Robert D Kaplan inleder sin färskaste bok, The Revenge of Geography, med en observation. Framtiden finns redan, det gäller bara att iaktta och färdas tillräckligt långsamt.
Att sänka på rytmen är ett råd jag fått i ett antal sammanhang den senaste tiden. Det tänker jag ta till mig.
Den första resan går västerut. Större delen av min livstid har USA representerat framtiden. Vad lär man sig på en långsam upptäcktsfärd i den amerikanska drömmens smutsiga hjärta, Las Vegas?
Om någonting är über, är det Las Vegas med 150 000 hotellrum, 50 golfbanor och 14 restauranger med mer än en Michelin-stjärna – mitt i öknen.
Finns det en bra idé finns också resurserna att förverkliga den. All ny teknologi anammas om man bara kan göra pengar på den. Las Vegas har inget val utan måste ständigt förnya sig.
Kulisser. Det gamla Las Vegas är slitet. De nya storkasinona ligger närmare flygfältet och neonljusen har bytts ut mot storskärmar. De nyaste hotellen har övergivit de enarmade banditerna och blackjack-borden.
Staden erbjuder i stället glamorösa kulisser för shopping av lyxvaror, och upplevelser. Äkta Louis Vuitton-väska, Madame Tussauds vaxdockor och Gordon Ramsays biff på kasinot Paris, Paris.
Satsningen på turister från Asiens storstäder är uppenbar. Las Vegas dukar upp det bästa västvärlden kan erbjuda. Allt på en och samma gata. New York, Monte Carlo, Paris, Venedig, de italienska sjöarna och Rio, femtiotalets Havanna, karibiska sjörövarnästen på köpet. Man försöker inte erbjuda realism, snarare letar man efter stämningar från de olika platsernas guldåldrar. En Hollywoodkuliss av de olika ställena.
Las Vegas har på sätt och vis själv förvandlats till en mytisk ort som förtjänar sin plats i kavalkaden. Det skulle inte alls förvåna mig om man anställer spelare till de enarmade banditerna bara för att upprätthålla illusionen.
En del av kopiorna är grovhuggna och fungerar bara i mörker och efter några drinkar, men det är omöjligt att se skillnaden på hologrammet av Michael Jackson och de övriga dansarna på Cirque du Soleils scen.
Det hela påminner mig om en koreansk bekants första intryck av Helsingfors för tio år sedan. ”Småsött men ganska fattigt.” Jag förstod ingenting. ”Ni verkar ju inte ha råd med neonljus.” Då tyckte jag han inte förstod någonting. Autentiska miljöer och kultur är ju självklara värden. Tyvärr har han fått mer rätt än jag. De flesta med köpkraft i dagens värld tänker som han.
Antikt. En oldtimer som jag försöker få tag i en pocketbok bland överflödet av allt. Det är inte lätt. Efter att ha fått bottennapp några gånger på basen av adresser från Google-sökningar ber jag conciergen på lyxkasinot The Venetian om råd. ’Ah, ni menar en normal bok. För att läsa. Vi har ju en affär med antika böcker. Låt mig tänka efter.’
En halvtimmes taxifärd till ett shoppingcenter, bottennapp igen. Varken Google eller conciergen hänger med i takten med vilken bokhandlarna verkar stänga då en hel bransch snabbt digitaliseras. I morgon har vi hyrbil, då kan jag utforska den sista adressen i en förort längre bort.
Framtiden? Låt mig sammanfatta mina iakttagelser à la Kaplan gällande teknologi.
Logistik. Digitalisering. Film. Digitalisering. Underhållning. Digitalisering. Handel. Digitalisering.
På rubriknivå är det något vi alla vet. En vardag som allt mer påminner om en vandring genom kulisser som är helt eller delvis virtuella. Jag tror ändå att de flesta inte fattat hur omvälvande och snabb förändringen är.
Ett land som är bra på dator- och mobilspel borde ha det väl förspänt i denna framtid. Det gäller att fånga upp den kompetens våra unga redan har, också på styrelsenivå bredvid de erfarna finans-, fastighets- och industriproffsen.
En ung finsk nörd som numera jobbar med 3D-kartor på Google vann i år en teknisk Oscar för tidigare jobb med digital animation. Han har knappast ännu fått en propå av nomineringskommittén vid något handels- eller industribolag.
Stefan Björkman är en nyfiken femtioåring som reser in i framtiden, denna gång inom temat teknologi.