Gökungen Yle - tidningsdräparen?
av Henry Clay Ericsson Forum 2015-05, sida 27, 21.05.2015
Skicka dina kommentarer tilladressen: feedback&forum.A
Gökungen Yle - tidningsdräparen?
HENRY CLAY ERICSSON Finlands Rundradio, Yle, har i kommersi ARIRSNKrVERET ella medier utmålat som en amöba som breder ut sig okontrollerat och drar mattan under privata medieaktörer. Är Yle medskyldig till den grasserande koleran bland våra dagstidningar? Eller ska sökarljuset främst riktas mot globala webbjättar? Detta debatterades aktivt inom Forums affärsnätverk på Linkedin.
Hur konkurrerar Yle med dagstidningarna? Det är knappast Yles fel att kostnaderna för tryckning och distribution av pappersbuntar stigit, samtidigt som regeringen höjt tidningsmomsen och infört en digital straffmoms. Yle har inte sjanghajat tidningarnas annonsörer, de har på eget initiativ flytt till internet i jakt på gillande ögonpar och klickande köparfingrar. Yle ger inte själv ut papperstidningar, men hårdsatsar däremot på textbaserade lokalnyheter på webben. Är problemet att snåljåpar envisas med att läsa nyhetsreferat på text-TV eller på Yles webb i stället för att köpa tidningar?
Vad menas med Public Service? I Storbritannien har mycken tankemöda ägnats åt att definiera BBC:s uppdrag och dra upp gränserna mellan ”the Beeb” och de expansiva privata imperierna inom eteroch pappersmedia. Gränsdragningen i vår Yle-lag borde revideras, anser de stora finska kommersiella mediehusen, och ett flertal av våra debattörer instämmer i att bolaget främst ska skapa innehåll för publik som är svår eller dyr att nå.
Vad skall Yle då syssla med? Objektiv information om angelägna ärenden på riksnivå, tycker några. Till det hör… hmm … tolvslaget, skjutövningar, presidentens nyårstal, riksdagens öppning? Med den snålsoppan blir det nog svårt att hålla lyssnare och tittare på kanalen. Låt oss lägga till riksnyheter, väsentliga utrikesnyheter och centrala inhemska kulturbegivenheter, typ nya operor och teaterpjäser. Med den menyn bli det dock knepigt att hålla kvar de ambitiösa redaktörer som bevisligen finns på Yle.
Vad skall Yle då inte syssla med? Allt det som kommersiella aktörer gör bättre och billigare, tycker somliga. ”Lättsmält skit” var ett träffsäkert uttryck. Filmer från Hollywood och Bollywood. Serier med poliser och deckare. Såpoperor med läkare och sjuksköter skor. Populär sport som fotboll och Formel 1. Hitlistor, dansband och tangomarknader. Det fångar garanterat tittarnas ögon och annonsörernas pengar. Men önskar vi en tudelning av mediamarknaden?
Vilka nya konkurrenter tävlar om läsarens gunst, tid och pengar? Det finns bara 24 timmar i dygnet och 7 dagar i veckan. Dagens unga alexanderstubbar har inte tid att i e timme bläddra igenom Hufvudstads- eller Vasabladet. De läser gratisnyheter i smartmobilen på tåget, kollar in det senaste på Facebook och Youtube på surfplattan, avfyrar några tweets och Instagrams under lunchpausen. På hemvägen strömmas musiken i lurarna via Spotify. Väl hemma slår man sig ner framför sin böjda 50-tums skärm för kolla in den senaste filmen på Netflix. Inga nyhetsmedier, med några få undantag, har lyckas bryta igenom denna moderna medievall. Nyheter är ingen affär, deras marknadsvärde är nära noll.
Har dagstidningarna sig själva att skylla? En av våra debattörer påpekar att dagens medietrender har kunnat utläsas redanitio år. Nya webbtidningar som Huffington Post verkar ha klarat sig bäst, då de saknar betungande barlast från papperstidningens tidevarv. Att dagstidningarna inte har kunnat eller velat transformera sig itid är beklagligt men självförvållat. Visst är det svårt att omskapa sigitider av fallande upplagor och sviktande annonsintäkter. Samtidigt mättar Yle det lokala nyhetsbehovet, gratis. Men som helhet är mediekrisen knappast ensamt Yles fel, även om bolaget via webbsatsningar försöker kompensera bortfallet då allt fler lämnar traditionella former av broadcast-TV och radio.
Borde finansieringsautomaten avlivas? Flera av våra debattörer påpekar att de helt frivilligt betalar för sina Welho-abonnemang för kabel-TV och sina Netflix-rättigheter, och att dessa kan sägas upp om innehållet inte motsvarar förväntningarna. Medan Yle-skatten på i medeltal 130 euro per tvångskund däremot drabbar alla, och inte kan sägas upp. I dagens läge är Yle en skyddad verkstad med en garanterad grundplåt på en halv miljard euro årligen. Något slags pay-per-view för det Yle-program man önskar avnjuta kunde vara en rättvisare modell, tycker man denna gång inom Forums affärsnätverk på Linkedin. a
Sammanställt den 7 maj 2015.
FÖRUM FÖR EKONOMI OCH TEKNIK NR 5 2015