Grälet glömt - stålmännen ”förtjusta”

av Rolf Ekman Forum 1976-16, sida 33-34, 20.10.1976

FORUM 16 : 76

Torneås ädelstål spar minst 150 Mmk i åre 33

Grälet glömt — stålmännen ”förtjusta ”Den här fabriken kör igång i ett lyckligt ögonblick. Efterfrågan på rostfritt stål håller på att öka och många konkurrentfabriker står inför omfattande moderniseringsarbeten med tyåtföljande produktionsnedskärningar.”

Så här lät det en av de sista dagarna i september, när de stolt ingenjörerna vid Outokumpu Oy:s nya ädelstålverk i Torneå visade sitt verk. Provdriften av anläggningen hade pågått sedan den 3 maj i år och nu var man färdig att köra igång den kommersiella driften. Produktionen ökas succesivt. Före utgången av det här året skall man nå fullt kapacitetsutnyttjande. Den nuvarande årskapaciteten är 50 000 ton rostfri plåt eller plåtband — 0.5—8 mm tjock.

my” När Outokumpu Oy:s ädelstålverk tas i kommersiell drift innebär det att vi börjar tillverka rostfritt stål i Finland för första gången i industriell skala. Hittills har vi varit helt beroende av import, främst från Sverige, EG-området och Japan. Valutainbesparingen blir minst 150 miljoner mark i året — men kan bli ännu mer,

Förutom att ädelstålverket skall täcka den inhemska industrins behov, skal man också ge sig in på exportmarknaderna. Skulle det gå riktigt bra, kan man med relativt små investeringar — i klassen 150 miljoner mark — tillochmed fördubbla kapaciteten.

Tidtabellen hölls

Enligt den ursprungliga tidtabellen skulle produktionen vid Torneåverket inledas före utgången av år 1976. För att tid tabellen skulle hålla, måste provkörningen vid stålsmältverket inledas redan senaste maj och vid kallvalsverket under sommarens lopp. Detta har man alltså yckats med.

Budgeten lyckades man inte riktigt lika bra med. År 1970, när planerna lades upp, var det omöjligt att helt och hållet örutse hur stora de kostnadsökningar som inflationen förde med sig skulle bli. Men rätt så nära kom man i alla fall. 670 miljoner mark har verket kostat hittills, och några miljoner mark skall väl ännu rulla ut innan verket står helt ärdigt. 70 procent i fabriken är tillverkat i Finand, men en del av maskineriet kommer naturligtvis från stora industriländer som Tyska förbundsrepubliken, Österrike och USA. Det är helt naturligt. Maskinerier för stålverk tillverkas ingenstans på löpande band. Det behövs enorma mängder av know-how för att bygga världens modernaste ädelstålfabrik.

Vänd 34

FORUM 16 : 76

RR [Art

Det stora grälet

Mot slutet av 1960-talet började man på allvar tala om att bygga en ädelstålfabrik i Finland. Outokumpu Oy hade kommit fram till att de flesta råämnen fanns i landet och efter noggranna undersökningar kom man fram till ett beslut inom det statsägda företaget år 1970. Då hade man redan inlett tillverkningen av både krom och nickel — vardera viktiga beståndsdelar.

Men då kom regionalpolitiken med i bilden. Det var många som ville bygga fabriken i Björneborg — där fanns från förut flera stora metallurgiska fabriker och Björneborg låg närmare kunderna, ansåg man.

Ferrokromfabriken låg emellertid i Torneå, nära gruvorna. Det argumenterades hit och dit, såsom alltid när stora summor av skattebetalarnas pengar skall investeras.

Opinionerna lutade redan mot en lokalisering i Björneborg, när det regionalpolitiska samvetet vaknade i Lappland. Man satte igång en enorm kampanj för en placering i Torneå. Man åkte busslastvis ned till Helsingfors för att för riksdagen förklara varför fabriken måste placeras i Torneå. Man hade två huvudsakliga argument: råvarorna — allt utom stålskrotet — fanns i norr och där fanns också arbetskraft. Man var rädd för att hela norra Finlands arbetskraft skulle ta sig över till Sverige om man inte placerade en större statlig industri i norr, hette det. Flyttningsvågen till Sverige var som värst just de här åren.

Torneåanhängarna vann! Den 8 februari 1973 beslöt regeringen att fabriken skulle lokaliseras till Torneå och den 15 juni samma år stadfästes den av riksdagen antagna lagen i saken.

Förtjusta ingenjöre — Numera är vi enbart förtjusta att verket kom att förläggas hit, säger DI Håkan Hakulin, som av företagets tekniska — projekteringsgrupp utlånats som konsult till företagets ståldivision, som byggt ädelstålverket.

— Vi har arbetskraften här, och vi har råvarorna här, fortsätter han.

Håkan Hakulin ser fabrikens möjligheter främst i att man på det här sättet kan spara in en massa utländsk valuta och dessutom i att man numera för kunderna kan garantera en jämn tillgång på rostfri plåt.

— Finlands verkstadsindustri bygger mycket av rostfri plåt, säger han. Både den kemiska industrin och träförädlingsindustrin behöver en massa stora behållare och röranläggningar av rost- oc syrabeständigt stål. Detsamma gäller också livsmedelsindustrin.

— Verket använder nästan uteslutande inhemska råvaror. Det som behövs är stålskrot, ferrokrom, nickel och en del mindre mängder tillsatsämnen. Det är bara molybden som vi behöver importera.

— En annan fördel med placeringen i Torneå är den, att en fas av tillverkningen, nämligen varmvalsningen, måste ske utanför Outokumpu Oy:s egna anläggningar. Det sker vid ett annat statsbolag, Rautaruukki Oy i Brahestad, dit avståndet från Torneå inte alls är långt och dit transporterna lämpligen kan ske med järnväg.

— Det har inte alls varit svårt att få arbetskraft till de mest krävande faserna av tillverkningen. Vi har faktiskt fått folk som på eget initiativ sökt sig hit från andra stålverk i landet. Det har förstås varit folk som ursprungligen kommit från norra Finland, och nu sett sin chans att få flytta hem.

Skolningen

Personalens skolningsfråga hade man tagit upp i projektplaneringen redan från första början. Den omfattade bla ett kursprogram i Torneå, som totalt innehöll omkring 11000 sammanlagda arbetsdagar med tonvikten lagd vid den teoretiska utbildningen. Specialskolning som krävde studier utomlands gavs åt över 100 personer, bland dem ingenjörer, arbetsledare och specialarbetare. Utbildningen skedde i perioder som i längd varierade från 2 veckor till 3 månader.

Processen

Tillverkningen av rostfri plåt går till så, att man uppväger först stålskrotet som sedan förs till ljusbågsungnen. Där blandas den med smält ferrokrom — som för övrigt tillverkas av företaget självt — och smälts i en temperatur på 1550—1 700 ”C. Legeringsämnena matas likaså i ljusbågsugnen. Man smälter ca 50 ton åt gången.

Den smälta massan flyttas med en enorm gjuthink till syre-argon konvertern, där den egentliga stålframställningen sker. Här regleras temperaturen så att stålet lämpar sig för gjutning. Den sker i en sk stränggjutmaskin, där stålet skärs i lämpliga längder för valsning. Sedan avkyls plåtämnena och renslipas.

Varmvalsningen sker i Brahestad hos Rautaruukki Oy. Efter valsningen spolas plåten upp på bredbandsrullor som återbördas till Torneå.

Här svetsas de varmvalsade bandrullerna ihop, glödgas för att stabilisera den inre strukturen samt ytbehandlas. Sedan förtunnas plåten i en Sendimir vals med 20 rullar. Under valsningens gång löper bandet flera gånger av och an genom valsen från den ena spolen till den andra med en hastighet av ända upp till 500 meter per minut.

Sedan glödgas och ytbehandlas plåten ännu en gång före slutvalsningen. Därpå återstår endast att skära och kapa produkten i 8 meter långa och 1550 mm breda plåtar, eller långa band, allt i en tjocklek som kan variera från 0,5 mm till 8 mm.

Marknaderna

Vid planeringen av marknadsföringen beaktade man behovet av en nära kontakt mellan det nya verket och stålets slutliga konsumenter. Därför gick man in för ett system, där Outokumpu Oy själv säljer produkterna till sk storkunder, det vill säga större konsumenter av rostfritt stål. Dessutom har företaget fyra återförsäljare, villka har till uppgift att hålla ett så fullständigt lager av Outokumpu Oy:s rostfria stål (med marknadsnamnet Polarit) som möjligt. Dessa fyra återförsäljare är Aspo Oy, Kesko Oy, Oy Renlund Ab och Oy Julius Tallberg Ab vilka står för leveranserna till den medelstora och småindustrin, åtminstone under de tre första marknadsföringsåren. Uppskattningsvis skall omkring hälften av försäljningen till hemlandet gå via dessa återförsäljare. Säljarna skolas vid ädelstålverket i Torneå.

På exportmarknaden har man för Engands del beslutat att upprätta ett marknadsföringsföretag. För övrigt sköts exporten genom agenter, som för varje enskilt marknadsområde har försökt hitta den kontakt som bäst lämpar sig ör ett sådant specialområde som rostfritt stål innebär. Till en början kommer exportens tyngdpunkt att läggas på de skandinaviska länderna och England. Men agentavtal har slutits för Belgien, Holland, Frankrike, Italien och Schweiz. I de socialistiska länderna är det Andelslaget Metex som har agenturen.

Hur länge? Direktör för verket är Olavi Siltari. Enligt den tv-intervju han gav dagen före den stora visningen för offentligheten, har man i dag kromfynd för minst några årtionden framöver. Kromet finns i gruvan nära Kemi, och råvaran kommer förmodligen också att räcka till för en eventuell utvidgning av fabriken. När fabriken når sin fulla nuvarande kapacitet, behöver man något över 800 arbetare — i dag har man ca 550. 95 procent av personalen kommer från norra Finland.

Så något har gjorts för sysselsättningen i norra Finland. (Rolf Ekman)