Grälsjuk vänster i Frankrike

av Francois Coudurier Forum 1984-11, sida 12, 13.06.1984

Taggar: Orter: Frankrike Teman: politik

FCRUN 11/84

Av Francois Coudrier

Grälsjuk vänster i Franrike

EH “Inga uppsägningar, inte en enda arbetslös till” mullrar generalsekreteraren för Frankrikes kommunistiska parti, George Marchais, när han sätter in sitt grova artilleri mot planerna att få fason på den franska industrin. På det här sättet bidrar han till att trappa upp vänsterfolkets inbördeskrig, som i synnerhet på fackföreningshåll har gett upphov till en djup oenighet mellan de i saken engagerade förbunden: CGT, som står kommunisterna nära och CFDT, socialistkontrollerat.

Sammanstötningarna får så mycket mera hetta då man samtidigt förbereder sig för Europavalen, vars resultat kan gälla för ett slags popularitetstest. Den aktuella ekonomiska jordmånen är just nu dessutom speciellt lämplig för en sammanstötning mellan socialister och kommunister, för moderniseringen av den industriella apparaten har blivit synnerligen obekväm för en vänster som ideologiskt är mycket illa förberedd på att utnyttja metoder som traditionellt ansetts höra samman med högern.

Frankrikes ledning är dock nödd och tvungen att ofördröjligen sätta igång med en sanering som redan försenats katastrofalt i förhållande till landets närmaste konkurrenter, Stor-Britannien och Förbundsrepubliken Tyskland. Det går inte längre att stöda haltande sektorer med offentliga subventioner.

Exporten måste fås igång

Under åren och 1982 tillät president Mitterand en vidlyftig socialpolitik som blev mycket tung för landet. Detta medan Frankrikes handelspartners redan hade slagit in på den ekonomiska saneringens väg. Den hårda verkligheten har dock numera fått honom att se sanningen i vitögat och försöka väja för de faror som lurar: förlusten av marknadsandelar i utlandet på grund av avsaknaden av industriell konkurrenskraft, outvecklade produkter och för höga produktionskostnader. Medicinen är besk: eftersom det vore helt illusoriskt att räkna med stark uppgång på den franska hemmamarknaden under de närmaste månaderna måste man i stället försöka återerövra förlorade marknader utanför landets gränser. Detta är orsaken till att man vill rationalisera, automatisera och omsätta löntagarna. Det skulle också inbegripa de nationaliserade företagen.

Ögonblicket när allt det här skall göras är till yttermera visso oerhört känsligt, fö 1 två ”varningslampor” blinkar redan rött. Den ena gäller sysselsättningen, som varit stabil i sexton månader ända fram till oktober i fjol, tack vare att man tillämpat en sk social behandling av arbetslösheten, dvs man har inrättat ett stort antal omskolningsplatser. Den har nu försämrats avsevärt: + 2200 arbetslösa i december 1983, +1700 i januari 1984 och + 5700 i februari: den magiska linjen har överskridits och vissa experter tvekar inte att förutspå en arbetslöshet om 2,9 miljoner i slutet av året. Parallellt tar inflationen ny fart, och inte ens till priset av oerhörda ansträngingar torde regeringen få den att gå under 7—7,5 procent efter att den passerat 2 procent i slutet av första kvartalet.

Svår social situation

Lägger man samman alla missnöjesyttringar skulle man stå inför en svår situation i socialt hänseende. Den kunde bli mycket explosiv om inte regeringen fås övertygad om nödvändigheten av en modifiering av dess ekonomiska politik. Tyvärr är den bara insnärjd i en alltomspännande byråkrati (det är en orm den närt vid sin barm då den verksamt bidragit till 200 000 nya tjänstemän). Byråkratin lider dessutom av en vilja att blanda sig i allt och denna förmyndarmentalitet är minsann inte ägnad att ge någon mirakellösning. För att hjulen igen skall börja rulla i de hårt ansatta ståldistrikten i Lothringen och i norr måste man låta den privata sektorn komma med i bilden och på så sätt få igång viktiga investeringar inom nyckelsektorerna. För att kunna räkna med det privata näringslivets tillskyndan måste man utgå från en stabil regering med stark sammanhållning och målmedveten politik.

Förgäves försöker Mitterand ge vinstbegreppet ny smak. Hur han sedan skall lyckas övertyga partiideologerna och i synnerhet kommunisterna är sedan en annan sak, i all synnerhet som dessa suveränt fört en regeringspolitik som gått ut på att delta i arbetat utan att lägga två strån i kors för dess välgång, Och så kommer det väl att fortgå ända till den dag de lämnar en regering som inte iakttar vare sig andan eller bokstaven i de avtal som ingåtts 1981. De saneringsåtgärder man vidtagit — visserligen i senaste laget — för att hjälpa upp den lothringska stålindustrin visar tveklöst att Frankrike ämnar följa sina europeiska kolleger (landet har accepterat planen utarbetad av Davignon), men

Man kan fråga sig om de aktuella saneringarna inom den franska industrin och i synnerhet de ingrepp som gjorts i metallindustrin i Lothringen bär senast kommer att äventyra finansminister Jaques Delors planerrade återhämtningspolitik. Man kan t o m fråga sig om den inte helt enkelt kommer att förorsaka, på mycket kort tid, en upplösning av den Vänsterunion som varit vid makten sedan presidentskiftet i maj 1981.

planerna får samtidigt löpa gatlopp mellan de socialistiska väljare från 1981 vilka fortfarande anser att vänstern sitter vid makten, för att göra sig av med krisen och inte för att bemästra den.

Sjunkande popularitet — men ohotad ställning

Därav detta envetna motstånd mot finansministerns saneringsprogram. Ingenting tyder idag på att den regerande sosseklassen inte skulle ge efter för trycket nedifrån, från en bas av missräknade väljare. Man måste säga att det nu aktuella läget är det sämsta tänkbara och det återspeglas med önskvärd tydlighet också i galluparna där Mitterand och hans statsminister Mauroy noteras mycket lågt. För tillfället har finansministern stöd hos de högsta myndigheterna och han kan hoppas att ha dem bakom ryggen också när han går in för att sänka kostnaderna och längre fram — 1987 eller 1988 — till slut uppnå det efterlängtade målet, en minskning av arbetslösheten. Det finns förövrigt ingen orsak att tro att Frankrike inte skulle kunna följa den väg de andra industrimakterna har slagit in på, ofta dessutom med stor svårighet. A priori finns det ingenting som direkt hotar vänstern vid makten, men kommunistpartiet idkar starka påtryckningar på den genom de företag som infiltrerats av CCT.

Den interna uppgörelsen inom den politiska vänstern kommer dock vid en för Frankrike synnerligen olämplig tidpunkt eftersom den avleder folkets uppmärksamhet och gör atmosfären inom företagen osäker. Dessutom bär svårigheterna vittne om den allmänna opinionens litet ”latinska tålamod”: det är så svårt att dra åt svångremmen. Vänsterns misslyckande kommer att resultera i att de sterila turerna i det politiska spelet kommer att fortsätta allt under det att landet skulle behöva varje insats till fromma för den verkliga kampen, den industriella, som utspelas över hela vår planet.