Gränshandeln som inte är någon gränshandel
av Christian Sundgren Forum 1980-11, sida 08-09, 18.06.1980
Gränshandeln som inte är någon gränshandel
Gränshandeln mellan Sovjetunionen och Finland är betydande, men ingen gränshandel i egentlig mening. I den deltar över 300 företag från hela Finland. På den sovjetiska sidan omfattar handeln en marknad på 35 miljoner konsumenter från Murmansk i norr, republiken Kom i öst och de baltiska rådsrepublikerna i väst.
Ö I det totala handelsutbytet länderna emellan är gränshandelns andel bara 3 procent. Men — den är lika omfattande som hela handelsutbytet med Ungern.
I gränshandeln antyds nya riktlinjer för samarbetet. Gränshandeln är visserligen spikad i ramavatalen, men den är en flexiblare byteshandel. Den sker direkt mellan finländska företag och Lenfintorg i Leningrad, som sköter kontakterna till de ryska företagen.
Textiler byts mot stockar Gränshandeln har öppnat portarna för den finländska konsumtionsindust rin på den ryska marknaden. Textilerna var det man startade med och fortfarande står de för 50 procent av den finländska gränshandelsexporten. På andra plats kommer metallprodukterna. På importsidan har de finländska företagen utnyttjat gränshandeln för att täcka träförädlingsindustrins behov av råvara, stock. I dag har sovjetiska textiler och livsmedel samt spannmål blivit allt viktigare på importsidan.
1975 toppår som kommer igen Virkesdominansen på importsidan har gjort gränshandeln konjunkturkänslig. När träförädlingsindustrins exportmöjligheter västerut avstannade och lagren fylldes, minskade importbehovet från Sovjetunionen. Och samtidigt minskade exportmöjligheterna i samma mån, eftersom det är fråga om byteshandel. Svårigheterna att komma ifrån denna importensidighet har fått hela gränshandeln att stampa på stället. Tillsvidare har man inte nått rekordåret 1975, då gränshandeln slutade på 400 miljoner mark eller 67 miljoner rubel. I dag är situationen den, att träförädlingsindustrin gärna skulle öka sin trälmport på nytt, men nu är inte den sovjetiska parten längre intresserad av att sälja stock. Man behöver råvaran det egna landet. Snart är Svetogorskanläggningen helt utbyggd och tar hand om all virkesråvara i gränshandelsområdet.
300 finländska företag med i gränshandeln
I de femåriga ramavtalen omnämns gränshandeln. Rubriken lyder: Suomen ja SNTL:n raja-alueiden välinen kauppa.
Några närmare preciseringar om vad som skall säljas och köpas under detta moment uppges inte i ramavtalen. Det skall båda parter komma överens om separat. Och de båda parterna i detta fall är utrikeshandelsföretaget Lenfintorg i Leningrad och de finländska företag som vill exportera eller importera från Sovjetunionen inom de ramar som gränshandeln ger.
Den flexibilitet, som karakteriserar gränshandeln jämfört med den övriga byteshandeln, har gjort den populär. Över 300 företag har gjort upp om intressanta affärer med Lenfintorg i Leningrad. Affärerna kan gälla en träförädlingsindustri i sydväst likaväl som en minktruckspecialist i Närpes.
Gränshandelns experter Gränshandeln är som sagt också byteshandel. Vill man exportera, går det
På importsidan har de finländska företagen utnyttjat gränshandeln för att täcka träförädlingsindustrins behov av råvara, stock.
8
FORUM 11/80
Gränshandelns utveckling åren 1972-—197 År Gränshandeln i mrd SU bäst om man kan visa på ett importbehov i samma storleksklass. Men gränshandeln är ändå flexiblare. Det gäller bara att vid exportöverenskommelsen kunna uppge vilka företag som importerar vad och till vilket belopp, ifall exportföretaget inte självt står för motsvarande import.
Denna koppling av export- och importfunktionen kräver en fungerande administration och omfattande kontakter inom det finländska näringslivet. Med tiden har verkliga specialistföretag vuxit fram, Fexima Oy, Kaukomarkkinat Oy, Suneva Oy och Thomesto Oy är alla företag som redan länge arbetat inom gränshandeln. De har alla specialiserat sig på att förmedla och bistå i export/importaffärer inom ramen för gränshandeln med Sovjetunionen.
Lenfintorg — den sovjetiska parten
På den sovjetiska sidan är det Lenfintorg i Leningrad som har ensamrätt till gränshandel. Enligt den ursprungliga förordningen hette det att Lenfintorg skulle sköta handelsförbindelserna med konsumtionsvaror mellan Leningrad och Finland. Men som sagt omfattar gränshandeln ett mycket större område på den sovjetiska sidan med omkring 35 miljoner invånare. Också begreppet konsumtionsvara har ju tolkats mycket allmänt.
Lenfintorg producerar inte själv någonting, utan fungerar som en export/importfirma. Lenfintorg gör upp med de sovjetiska produktionsenheterna, och skriver sedan kontrakt med den finska företagsparten. Ibland kan Lenfintorg också få i uppdrag från utrikeshandelsministeriet i Moskva att sköta uppföljandet av någon av ramavtalens importkvoter. I den situationen kan de finländska företagen exportera direkt via Lenfintorg utan motsvarande importtvång.
Nytt i gränshandeln
Basen för gränshandeln har från den finländska sidan varit alltför snäv. Efterfrågan på virke gör importsidan mycket konjunkturbunden. Därmed har hela gränshandeln blivit konjunkturbun FORUM 11/80
Dess andel I 4 av tot handelsutbytet
Förändring från föreg å den, vilket byteshandeln på avtalsbas inte brukar vara. För att bredda basen och för att se till att gränshandeln inte avtar, har ett flertal initiativ tagits.
Mean har tillsatt en permanent gränshandelskommitté. Och i det unika 15årsavtalet mellan Finland och Sovjetunionen betonas vilken betydelse gränshandeln har, och vikten av av att denna handelsform utvecklas.
Från sovjetisk sida har man gett Lenfintorg en högre juridisk status. Lenfintorg är nu ett utrikeshandelsföretag liksom de viktiga handelsföretagen i Moskva. På det sättet kan Lenfintorg ännu effektivare sköta sina uppgifter i gränshandeln. Lenfintorg har numera också ett eget dotterföretag, Koperatsija, genom vilket samarbetet kan ytterligare fördjupas på företags- och industrinivå.
Nu är det alltså finländska initiativ som behövs.
Sovjetisk äppelmos med finska maskiner
De nya formerna för gränshandeln har knappt börjat. Senaste nytt är sovjetisk äppelmos som görs i Sovjet med finländska maskiner och som sedan importeras till Finland inom ramen för gränshandeln. Planer på att på samma sätt göra träskor i Sovjet är aktuella och här planeras också vidareexport från Finland till tredje land. Projekt finns också inom konserybranschen och textilbranschen på att i ett fördjupat industriellt samarbete producera på den sovjetiska sidan med hjälp av finländska maskiner och finländsk know-how.
Med ett utvidgat företagssamarbete kommer också gränshandeln att få ny fart. Gränshandeln är inte bara en naturlig del av det finsk-sovjetiska samarbetet. Också nya samarbetsformer kan provas och utvecklas i den mer flexibla gränshandeln, för att sedan institutionaliseras i de långsiktiga samarbetsprogrammen. I dag ser det ut att vara det direkta företagssamarbetet som attraherar. Men t ex möjligheter för finländska företag att samla upp spillolja i gränshandelsområdet talas det också om, med tanke på återanvändning på den finländska sidan.
SEVv
Nå; ra närmare preciseringar om vad söm skall säljas och köpas under gränshandelsmomentet i ramavtalen uppges inte.
Gränshandeln ger erfarenhet Gränshandeln har för små- och medelstora företag blivit en viktig inkörsport på den sovjetiska marknaden. Gränshandeln har visat att de har stora möjligheter på denna jättemarknad där konkurrensen ökar dag för dag i synnerhet på konsumtionsvarusidan. Intresserade västföretag och allt effektivare sovjetiska — produktionsenheter = gör kampen hård. För att de finländska företagen, isynnerhet de mindre, skall kunna hålla sig kvar, gäller det att ta vara på alla möjligheter som finns. Gränshandeln är kanske den viktigaste. Christian Sundgren 4
Ollka produktgruppers relallva andel av gränshandelsexporten 1979