Gräsliga köttpriser
av Bo Ingves Forum 1988-20, sida 18, 15.12.1988
”Vegetarianer inte
Text: Bo Ingve de enda som avstår från kött i Finland .. — Ett kilo inre filé och ett kilo holländsk gouda ost, tack. ”Blir det kontant?” —Nej, på avbetalning. ”Tre rater ä 75 mk. Underteckna här. et är dyrt att äta I Finland. Hur dyrt det verkligen är märkte to m redaktören då han på Kanarieöarna til turistpris köpte ovanstående varor med råga på i en enda rat om 75 mark
Dyra, dåliga råvaror?
Orsaken är ju givetvis den erkänt höga finländska kvaliteten på råvarorna. Det vill åtminstone producenterna, industrin och handeln framhäva.
— Hur skall man kunna laga god mat i det här landet med dess miserabla råvaror, undrar däremot Helsingforsrestaurangen Lyons franske köksmästare Pierre Möller.
Om smak och tycke kan man dock tvista, men priser är en sak som människor uppfattar på relativt liknande sätt. Om man konstaterar att kilopriset på nötkött på världsmarknaden är ca 3 mark kg medan det i Finland är drygt 25 mark, torde de flesta förvånat skrapa sig i huvudet. (Källa: Tullen)
De dyra köttpriserna återspeglar sig givetvis också på restaurangbranschen. Restaurangföretagarna är förbittrade över de skyhöga priserna på kött och är allmänt av den åsikten att man kunde få bättre och bi 18
Illigare kött utornlands och att det är möjligt med en egen köttimport utan mellanhänder. Det enda som fattas är statens tillstånd.
800 procent dyrar än på världsmarknaden
Hur kan man förklara att de finska köttpriserna överstiger världsmarknadspriset med över 800 procent?
Som en allmän förklaring till de höga råvarupriserna i Finland framförs ofta klimatet. Största delen av de kontinuerliga prispåslagen har dock under detta decennium gått i industrins och handelns ficka, medan producenterna fått nöja sig med en procentuellt sett mindre del av prisökningarna.
Detta framgår ur Näringsstyrelsens forskningsavdelnings utredning (3/88), som utförts av specialforskare Aulikki Pohjonen. Det var för övrigt avdelningens sista utredning, verksamheten upphörde nämligen då konkurrenslagen trädde i kraft i början av oktober.
— Om man skulle följa världsmarknadspriset på råvaror också I Finland skule konsumentpriserna allmänt sett sjunka med över hälften, konstaterade konkurrensverkets överdirektör Matti Purasjoki vid Livsmedelsdagarna 1988.
Detta är dock i praktiken en utopi, primärnäringarna är ju trots allt klimatologiskt sett I ett sämre läge i Finland än i varmare länder. Men även om man i Finland följde den europeiska prisnivån, som ligger betydligt över världsmarknadspriserna, skulle konsumentpriserna på kött sjunka med åtminstone en tredjedel.
Eftersom ungefär en fjärdedel av finländarnas matutgifter går till inköp av köttprodukter skulle dylika sänkningar öka levnadsstandarden. Givetvis skulle det också innebära att någon vore tvungen att göra avkall på sin profit.
Profit är visserligen en term som näringslivet, och därigenom givetvis också alla medborgare, är beroende av för att överleva. Vissa näringsgrenar är dock mera profitabla än andra och detta gäller i främsta hand branscher där det råder en kraftig koncentration.
Större enheter, lägre priser?
Och inom köttbranschen råder i allra högsta grad en kraftig koncentration. Sedan mitten av 7O-talet har köttindustrins grundstruktur genomgripande förändrats | form av sammanslagningar. Nu står andelsslakteriorganisationen PKC (Producenternas kött centrallag) för ungefär tre fjärdedelar av köt tanskaffningarna och drygt 67 procent av köttförädlingen, medan den s k privata sektorn står för resten.
Sammanslagningarna har bla motiverats med att man genom större enheter kan få till stånd en effektivare verksamhet och därmed fördelaktigare priser.
Teori och praktik är dock två olika saker. Tvärtemot alla löften om lägre konsumentpriser har de enligt näringsstyrelsens utredning ökat kraftigt under hela ”koncentrationstiden”.
Köttbranschen är en lönande bransch. Trots de fagra talen om storproduktionsfördelar beror lönsamheten inte i närmelsevis lika hög grad på en ökad effektivitet som på att köttpriserna har höjts friskt under 80-talet.
Pohjonen konstaterar tex i undersökningen att andelsslakteriorganisationen genom företagsköpen enbart har siktat mot att höja sin marknadsandel, eftersom de uppköpta företagens anläggningstillgångar ti stor del har tagits ur bruk. Man har alltså sysslat med strategiska företagssköp I stället för att satsa på att effektivera verksamheten. stället är det närmast den privata sek torn som har investerat i ny produktionskapacitet. Då nyinvesteringarna till råga på allt till en del har skett inom andelsslakteriernas revir, har det givetvis lett till en skarp kritik från andelsslakteriernas håll. Speciellt som de har outnyttjad produktionskapacitet i en del av sina slakterier.
Pohjonen däremot applåderar nybyggena, eftersom det är viktigt att den privata köttindustrin kan täcka sitt eget köttbehov så att konkurrensläget inom köttbranschen inte helt torkar ut.
Suspekta statsstöd
Konsumenterna stöder inte kött och handelsbranschen enbart genom att betala höga priser. Också indirekt överförs en hel del pengar till köttoranschen genom olika subventioner. Enligt Pohjonens åsikt borde man tänka helt om rörande de statliga exportoch omsättningsskattesubventionerna.
I år har det t ex importerats kött till Finland för första gången sedan 1977. Det intressanta är att importpriset på det importerade köttet var drygt 15 mk/kg medan det subventionerade exportpriset var drygt 22 mark/kg. Här får alta dra sina egna slutsatser om vad det i det här fallet lönar sig at! göra. Avsikten med omsättningsskattestödet är att sänka konsumentpriserna. I fjol delades det för detta ändamål ut ca 1,25 miljarder mark. Eftersom dock ingen har övervaka vad dessa pengar användas till efter det at priskontrollen på köttprodukter upphörde 1986, kan de i princip förbrukas hur som helst.
Som ett sammandrag kan sägas att de vore hög tid att lägga om köttkursen. I al synnerhet i dessa tider av fri konkurrens och integration. 20/1988 FORUN,