Herrelösa transfereringar
Forum 1983-11, sida 05, 08.06.1983Herrelösa transfereringar
NÄRINGSLIVETS DELEGATION, EVA, har till sin huvudsakliga verksamhetsform tagit publicerandet av olika rapporter och debattinlägg om den finländska ekonomins utveckling. Några av de senaste har varit polemiska och politiska till sin natur, och därför rönt en hel del kritik. Den färskaste rapporten, Isännätön raha - Herrelösa pengar, är mindre polemisk och bygger till stor del på statliga utredningar och betänkanden, men är för den skull inte mindre angelägen än de tidigare, tvärtom. Rapporte behandlar probleme med den penningmängd som rör si inom den offentliga sektorn i form av statsunderstöden till kommuner och kommunförbund. Systemet, vars rötter gär tillbaka till 1800-talet, har vuxit enormt i takt med att kommunerna fått fler uppgifter, framförallt inom socialoch hälsovård samt undervisningsväsendet. För att sporra kommunerna att sköta dessa uppgifter har understödssystemet gett ett starkt pådrivande element genom att staten åtagit sig att svara för en på förhand bestämd procentandel av kostnaderna.
Ett av fröna till den stora ansvällningen av transfereringarna har legat just i denna princip. Då statsstödets andel av kostnaderna i vissa fall kunnat stiga till 80-90 procent av totalsumman har det inte funnits någon orsak för kommunsektorn att hålla igen, tvärtom. Nya åtaganden och uppgifter har blivit en lönsam affär för kommunerna redan i form av ökade skatteintäkter.
Enligt EVA-rapporten täcks nästan en femtedel av kommunernas utgifter med statsunderstöd och -andelar, och hälften av kommunförbundens. Omkring två tredjedelar av kommunerna utgifter innehåller en statlig del och nästan alla av kommunförbundens. Statsunderstöden och -andelarna slukar enligt beräkningarna 21,5 procent av årets statsbudet, omkring 15,5 miljarder mark. Systemet regleras av ca 130 olika lagar och förordningar, upptar ungefär lika många momert i budgeten och för med sig ett enormt papperskrig. Alla ingredienser för slöseri och byråkrati finns alltså på plats.
Systemet innehåller också principiella nackdelar. Kommunerna fattar ekonomiska beslut som de själva i ringa grad behöver stå för, men som påverkar statsbudgeten på ett sätt som riksdagen varken kan styra eller ens på allvar kontrollera. Därav rapportens namn, Herrelösa pengar. Å andra sidan ger den ymniga floran av statsunderstöd de statliga myndigheterna anledning att på nästan alla områden blanda sig i den kommunala förvaltningen. Ett klassiskt exempel på hur systemet styr beslutsfattarna och inte tvärtom.
Beslutsfattarna är inte omedvetna om problemen, utan har låtit flere kommittéer utreda dem och ge förbättringsförslag, som rapporten återger. Förbättringsförslagen går ut på att avskaffa mängden av små understöd och bidrag och ersätta dem med några få, dels allmänna understöd, dels uppgiftsbundna för undervisningsväsendet och social- och hälsovården. Förslagen verkar genomförbara, men den politiska viljan har tills vidare saknats. EVA försöker nu genom rapporten bidra till att en sådan uppstår.
Ämnesvalet för rapporten är riktigt också 1 ett större perspektiv. Behovet att minska eller åtminstone bromsa tillväxten i statsutgifterna är uppenbar och erkänt av de flesta. Då transfereringsutgifterna till enskilda, kommunsektorn, näringslivet, jordbruket m fl tar över hälften av statsbudgetens utgifter, ca 38 mrd mk, är det klart att en stor del av besparingarna måste göras här.
Givetvis finns det sparutrymme också bland de ”egentliga” statsutgifterna, men detta är inte särskilt stort, och dessutom trögt att skapa då det mycket långt handlar om löner och personal, vars anställningstrygghet är stor. Inbesparingar i konsumtionsutgifterna fungerar ofta i motsatt riktning genom att beröva de inrättningar och förvaltningsorgan som grundats de nödvändiga verksamhetsförutsättningarna, eller stora investeringar den tilläggsutrustning som behövs för att de skall fungera.
Nej, stöten måste i första hand sättas in mot transfereringarna. Givetvis är det varken möjligt eller ens önskevärt att avskaffa dem alla, och alla har säkert införts med goda motiveringar. Men som EVA-rapporten visar har penningflödet mellan staten och kommunsektorn börjat leva ett eget liv, som måste kontrolleras och krympas.
Också andra inkomstöverföringar, exempelvis till näringslivet och jordbruket, visar liknande drag och fall där staten tar med den ena handen för att sedan efter behovsprövning, ansökan och utredning igen ge med den andra,