Högskolorna och samhället

Taggar: Teman: samhälle

LEDAREN

Forum 4/19738

Högskolorna och

DIREKTDEMOKRATI, NÄRDEMOKRATI, GRÄSDEMOKRATI.

Alla har vi hört begreppen användas för olika yttringar av aktuella demokratiska strävanden. Det är begrepp som säger något om vår tids försök att häva individens främlingsskap inför beslut som fattas ovanför hans huvud, beslut som han trots vårt demokratiska samhälsskick har en känsla av att inte kunna påverka. Det är former av demokrati som försöker återställa hans känsla av att delta i en demokratisk process. Och det är sant att direktdemokratiska aktioner ofta effektivt kunnat gå förbi ordinarie beslutsvägar och lett till resultat.

Direktdemokratin har dock liksom alla former av demokrati sina avigsidor. När den stora massan tappar intresset eller saknar tillräcklig inkommenhet blir det lätt en minoritet som gör sig hörd, ett nytt slag av fåvälde. Kampen om hur våra högskolor skall styras ger många exempel på «hur man genom direktdemokrati försöker uppnå gräsrotsdemokrati. Högskolelagförslaget behandlas nu första gången i riksdagen i sin nuvarande form, dvs med de ändringar som gjordes i kulturutskottet. En man en röst har bibehållits vid val av högskolornas högsta beslutande organ, fullmäktige.

I OCH FÖR SIG finns det väl inget verkligt starkt argument mot att varje student, lärare och anställd får lika rösträtt vid val av fullmäktige i högskolsamfundet. Det som förskräcker är fullmäktiges befogenheter, dess möjlighet att fungera helt diktatoriskt. Den tendensen stärktes ytterligare vid behandlingen i kulturutskottet.

Fullmäktige har inte bara rätt att besluta om högskolans ekonomi och budget på lång sikt och kort sikt. De kan också välja rektor, prorektor och styrelsemedlemmar (de sistnämnda får de avsätta också mitt under deras tvååriga mandatperiod), vilka i sin tur besätter tjänster och befattningar vid högskolan. Men sist och icke minst: Kulturutskottet gav fullmäktige ytterligare en hisnande befogenhet. Fullmäktige fick möjlighe 7. 3. 197 samhälle att själv bestämma vilka ärenden de tar upp till behandling och beslut, oberoende av vad som härom stadgas i den av riksdagen fastställda grundstadgan.

HÄR AVKLIPPTES DEN SISTA NAVELSTRÄNGEN till samhället. Högskolorna blir enligt detta förslag helt autonoma enheter som inte längre står till svars inför ”hela folket” (dvs av praktiska skäl inför riksdagen), utan endast inför den grupp av personer som för tillfället råkar befinna sig innanför dess murar och därför har rösträtt. Högskolorna skall alltså inte tjäna samhället, som det så vackert propagerats för av en man en röst-förespråkarna. De faller helt i händerna på fullmäktige valda av studerande, en liten privilegierad grupp i samhället (de öppna universitetens idé faller : för en oöverskådlig tid framåt på platsoch lärarbrist).

EFFEKTEN AV FULLMÄKTIGES BESLUT, tex resursallokeringar för tjänster och forskningsprojekt, syns först långt fram i tiden. När besluten förverkligats och nått full effekt finns inte längre de personer kvar i högskolan som fattade besluten.

I en demokrati brukar makt och ansvar kopplas ihop. Väljarnas beslut påverkar dem själva under den tid de fungerar i ett samhälle. Men vem tar ansvaret i ett samfund där beslutens verkningar inte längre behöver bäras av beslutstattarna?

EN KOMPROMISS som åstadkommer ändring i fullmäktiges befogenheter framstår därför som mycket önskvärd i den lag som ändå kommer I en eller annan form. Mycket få är emot en reform. Det finns mycket att förbättra i högskolevärlden. Det finns plats för mycket mera medinflytande från studenternas sida, för större samhällstillvändhet, för delegering av beslutsfattandet, för begränsning av professorsväldet. Men de som understöder dessa i och för sig berättigade krav stöts lätt bort av den våldsamma, svåröverskådliga reformfanatism som bygger på helt oprövade idéer. MÅLET BORDE VARA ATT UTVECKLA, inte omstörta. O 5