Hur få världs-ekonomin att rulla igen?

av Tom Berglund Forum 2009-04, sida 26-29, 30.04.2009

Taggar: Teman: finans

FORUM FÖR EKONOMI OCH TEKNIK NR 4 2089

Hur få världsekonomin att rulla igen?

EH Finans, Det finns inga garantier för att stimulansåtgärder har den önskade effekten på ekonomin. I en recession väljer företag och konsumenter ofta att betala gamla lån i stället för att konsumera och investera. På sikt måste också den globala balansen återställas. Länder som översparat måste öka sin konsumtion.

TOM BERGLUND TEXT

X Ett stort problem för samhällsvetenskaper är att det inte går att laboratorietesta slutsatserna av en teori. Det här gäller i allra högsta grad makroekonomisk teori. En heldelhar skrivits om vad som kan göras för att få eko nomin ut ur en djup konjunktursvacka, men konkreta test i vilka förslagen skulle utsättas för genuin oberoende prövning har uteblivit.

Sedan andra världskriget har kriser kom ”De som förespråkar ökade offenthga utgifter pekar på att ingen vet hur effektiv expansiv penningpolitik är i en nedgång av den kalibe som den vi nu upplever.”

LEHTIKUVA/AP PHOTO/SHIZUO KAMBAYASH mit och gått men ingen av dem har varit fullt global till sin omfattning. Det är inte uteslutet att en relativt snabb återhämtning därmed kan förklaras av draghjälp från den del av världsekonomin som undgått krisen. Så är det inte i den nuvarande krisen. Vad i stort sett alla bedömare är överens om är att vi nu står inför ett gigantiskt test av de teorier som makroekonomer världen runt har snickrat ihop alltsedan JOHN MAYNARD KEYNES dagar.

Alla ingrepp illa? Grovt taget kan man säga att det finns tre olika synsätt på vad som bor de göras i den nu rådande situationen som ju karakteriseras av ett drastiskt fall i efterfrågan världen runt.

Det första synsättet går helt enkelt ut på att den offentliga sektorn inte borde engagera sig alls. Det här synsättet företräds i USA närmast av extremkonservativa kretsar. Enligt deras sätt att se är krisen ett berättigat straff för tidigare excesser. Den snabbaste vägen ut ur krisen är att låta dem som missskött sig gå under.

Alla ingrepp från den offentliga sektorns sida leder bara till att återhämtningen för Väs fina dröjs och framtida kriser blir mera sannolika, när skrupelfria spekulatörer lärt sig att skattebetalarna kommer till deras undsättning om de lyckas trassla in sig i tillräckligt stor skala.

Marknadsmisslyckande, Enligt de två andra synsätten är den nu rådande situationen ett typexempel på det som nationalekonomerna kallar ett marknadsmisslyckande. I en situation där osäkerheten blir tillräckligt stor är det knappast någon som vågar satsa på att investera. Betydligt bättre, om man råkar ha

CONTAINRAR I TOKYO.

Världens näststörsta ekonomi Japan har drabbats hårt av den minskade globala efterfrågan på bilar och prylar.

pengar, är att se tiden an och vänta på ännu bättre köptillfällen.

Befinner man sig däremot i den beklagliga situationen att man saknar likvida medel blir läget snabbt ohållbart. Lånekranarna förblir stängda. Vem vill låna åt någon som står inför en konkurs? Att låntagaren försöker erbjuda säkerheter gör inte saken mycket bättre om ingen vet vad säkerheterna är värda om några månader.

I stort sett alla utbildade samhällsekonomer är ense om att den offentliga sektorn måste ingripa inför den här formen av mark- EEE

EB FfÖRUM FÖR EKONOMI OCH TEKNIK

NR 4 206 ”Den som ansvarar för ekonomin tenderar i den typens depression att använda alla penningtillskott till att betala tillbaka lånen och inte till att investera, medan ekonomin i sin helhet är i skriande behov av investeringar. > HÅRDA TIDER

Världen

Utvecklade ekonomier USA

Euroområdet

Japan

Utvecklingsekonomier

EB nadsmisslyckanden. Huringreppen ska ske ä däremot en mera kontroversiell fråga. Samhällsekonomerna är förmodligen ändå rätt långt överens om att en expansiv penningpolitik behövs.

Räntenivån måste tvingas ner så att sparandet av pengar på bankkonton och i statsobligationer blir mindre attraktivt i jämförelse med att använda pengarna till produktiva investeringar.

En lägre räntenivå förbättrar också överlevnadsmöjligheterna för dem som tidigare vågat satsa med lånade medel. Att alla som satsat skulle slås ut skulle förorsaka stora inkomstbortfall under många år framåt i tiden.

Så långt likheterna i de två synsätt som förespråkar offentliga ingrepp. Skillnaden mellan dem ligger i inställningen till ökning i de offentliga utgifterna. De som förespråkar ökade offentliga utgifter pekar på att ingen vet hur effektiv expansiv penningpolitik är i en nedgång av den kaliber som den vi nu upplever.

Lärdomarna från trettiotalets stora depression är i den här frågan fortfarande omtvistade. USA:s nuvarande centralbankschef BEN BERNANKE har själv forskat i frågan och kommit till slutsatsen att en aggressiv penningpolitik markant hade lindrat djupdykningen i den amerikanska ekonomin på 1930-talet.

ten komit 2009 -1,0 till -0,5 -3,5 till -3, 1,5 till 2,5 0,0 till o,5 0, 3 01 -5, 1,5 till 2,5

Mera pengar hjälper inte. RICHARD C.KOO, Som nyligen givit ut den synnerligen intressanta boken: ”The Holy Grail of Macroeconomics’ om den utdragna japanska krisen som pågått sedan början av 1990-talet, är av helt annan åsikt. Enligt honom berodde den minskning i penningmängden som observerades i USA på 1930-talet på att efterfrågan på pengar inte fanns där, inte på att investeringsviljan skulle ha hållits tillbaka på grund av brist på krediter.

När trängda företag fick in mera pengar användes de här pengarna till att amortera tidigare lån, inte till att göra nyinvesteringar. Rädslan för att utomstående långivare skulle upptäcka att företagets tillgångar krympt så drastiskt i värde att de inte längre täckte tagnalån, var den viktigaste drivkraften för företagsledningen i de företag som lyckades hålla sig undan konkurs.

Den här sortens depression kallar Richard C. Koo för en balansräkningsdepression. Grundproblemet är det gap som uppstått mellan tillgångar och förpliktelser i företagens, men också i hushållens, balansräkningar. Vad den som ansvarar för enhetens ekonomi tenderar göra i den typens depression är att använda alla penningtillskott till attreducera förpliktelserna, det vill säga betala tillbaka lånen och inte till att investera. Detta i en situation där det som ekonomin i sin helhet är i skriande behov av är investe ringar som skulle få hjulen att rulla på nytt.

Större offentliga satsningar. Om det inte går att locka den privata sektorn att öka sin efterfrågan med billigare pengar, det vill säga en lägre räntenivå, finns det ingen annan möjlighet att stimulera ekonomin än att den offentliga sektorn går in och använder skattebetalarnas pengar till att öka efterfrågan på sådana nyttigheter som ekonomin har kapacitet att framställa.

Enligt Koo är det här förklaringen till det rekordstora underskott som denjapanska offentliga sektorn ackumulerat över snart två årtionden. Det här underskottet kunde ha varit mindre, enligt Koo, om inte Japans regering mot slutet av 1990-talet försökt gå in för en alltför tidig balansering av den offentliga budgeten, med en katastrofal inverkan på totalefterfrågan, och därmed på den japanska ekonomins tillväxt, som följd.

De makroekonomer som motsätter sig en ökning i de offentliga utgifterna som stimulansåtgärd pekar i stället på att det offentliga beslutsfattandet vanligen framskrider alltför långsamt. Tidsförskjutningen mellan initiativets uppkomst och dess förverkligande räknas ofta i år. Vad det innebär är att besluten om vettiga offentliga satsningar med en stimulerande effekt på ekonomin mycket väl kan få en konkret inverkan först när den privata ekonomin redan åter OIOHdAIOLSI

FORUM FÖR EKONOMI OCH TEKNIK NR 4 208 hämtat sig. Projektet tvingas då konkurrera om resurser som hade behövts för att förvekliga vettiga privata projekt.

Vad de makroekonomer som är kritiska till offentlig expansion också pekar på är att även om inga rent tekniska hinder skulle föreligga för en nedbantning så har den offentliga sektorn i praktiken sällan visat sig speciellt intresserad av att banta ner sin verksamhet. Allvarligt avsedda försök iden riktningen har sällan kunnat observeras ens isituationer där den privata efterfrågan växer så att en överhettning av ekonomin uppenbart hotar.

Global återbalansering. Ett drag som, tyvärr, gör den nuvarande krisen något mindre lämplig som “laboratorietest” av traditionell makroekonomisk teori, är det unikt globala obalanstillstånd som krisen åtminstone delvis återspeglar. Den obalans det handlar om är att framförallt USA, Storbritannien och Spanien under ett antal år konsumerat mer än de förtjänat och därmed dragit på sig en växande skuld. Detta medan framförallt Kina, Japan och vissa oljeproducerande änder förtjänat avsevärt mera än de konsumerat och därmed samlat på sig ett växande överskott i form av fordringar på underskottsländerna. En hållbar lösning förutsäter att det här obalanstillståndet minskas i framtiden.

En nedmontering av den obalansen skule förutsätta att överskottsländerna krafigt ökar sin efterfrågan medan underskottsänderna på sikt måste skära ner sin andel. Vad som gör det här så svårt är att ‘ryggmärgsreaktionen”’ i de länder som är i nyckelposition när det gäller att hitta vägen ut ur risen tenderar att gå åt motsatt håll.

Att överskottet fått växa iländer som Kina handlar åtminstone delvis om ledningens rädsla för att hamna i en situation där landet vingas be om hjälp från utomstående finansiärer. Det öde som Indonesien råkade ut för iden sydostasiatiska krisen i slutet av 1990alet avskräcker.

Att mot bakgrund av det skräckscenariot göra en tvärvändning och börja köra ner reserven just när osäkerheten håller på att torna upp sig och exportinkomsterna drastiskt

Kommentera artiklarna i Foru genom att skicka mejl till adressen: feedbackOforum. minskar är, helt säkert, inte lätt för den kinesiska ledningen.

USA och Kina i samma båt. Vad som ändå inger ett visst hopp om kursändring i riktning mot global balans är att alternativet att försöka vänta ut krisen inte är attraktivt ur överskottsländernas synvinkel. Om överskottsländerna inte ökar sin efterfrågan kommer nämligen USA att tvingas gå in för en allt expansivare penningpolitik. Få bedömare betvivlar att det här med tiden leder till en kraftig inflation.

När penningvärdet i USA faller minskar den amerikanska dollarn i värde mätt i andra valutor. För Kinas del skulle ett sådant händelseförlopp innebära att värdet av den reserv man med hårt arbete genom åren byggt upp skulle minska - nästan som när lufte ”Att överskottet fått växa i Kina handlar åtminstone delvis om ledningens rädsla för att hamna i en situation där landet tvingas be om hjälp från utomståend finansiärer gårurenballong.Denkinesiskacentralbankschefens färska inlägg om behovet av en internationell reservvaluta visar att den kinesiska ledningen är synnerligen medveten om problematiken.

Kina har emellertid inga andra möjligheter att befrämja återhållsamhet i USA, för att på så sätt trygga värdet på sina fordringar, än att för egen del möjligast aktivt bidra till en stimulans av den globala ekonomin. Att gå in för att ordentligt stimulera den inhemska efterfrågan är det enda politiskt acceptabla alternativ som den kinesiska ledningen erbjuds i nuläget. Sedan får resten av världen hoppas att övriga överskottsländer följer Kinas exempel.

Skribenten Tom Berglund är professor vid nationalekonomiska institutionen på Hanken.

Annons

Arcada