Hur skydda investeringar i utvecklingsländerna?

av Matthew Verghese Forum 1973-04, sida 23-24, 07.03.1973

Taggar: Teman: investeringar

Hur skydda investeringar i utvecklingsländerna?

Av Matthew Verghes e I nästan två decennier har internationella organisationer såsom OECD, International Financial Corporation som är en dotterorganlisation till Världsbanken och Internationella handelskammaren intresserat sig för de problem som kan uppstå i samband med att privat utländskt kapltal dirigeras till utvecklingsländerna. Världsbanken har nu skisserat upp en plan avsedd att skydda såväl de investerande ländernas som mottagarländernas Intressen. Detta utkast har kraftigt kritiserats av de latinamerikanska länderna. Dessa länder anser att de utländska Investerarna så småningom borde avveckla sina Intressen eller åtminstone borde lokala Investerare få ett kontrollerande inflytande I utländska företag. Uppenbarligen skulle sådana förslag bara skära av strömmen av utländskt kapital till u-länderna. Världsbanken och andra Instanser hoppas kunna undvika en sådan uiveckling genom en kompromiss som beaktar båda parternas legitima intressen.

Redan nu är intressemotsättningarna tydliga. De flesta utvecklingsländer är angelägna om att dra till sig sådana utländska företag som förväntas kunna exportera sina varor. Detta skulle medföra valutainkomster för landet. Eller också är de intresserade av företag som producerar för landet nödvändiga varor såsom textilier och papper och på så sätt minskar importbehovet och inbesparar valuta. Men privata utländska företag är ofta lockade att i u-länderna investera i produktion som kan avsättas lokalt och ger en hög vinst. Det är varor som glass, läskedrycker, radioapparater och till och med bilar och kylskåp. U-länderna klagar över att dylika aktiviteter suger upp landets sparkapital och utländsk valuta utan att bidra till den ekonomiska utvecklingen. I sin argumentering glömmer de att sådana industrier ger sysselsättning åt den lokala arbetskraften, i viss mån ersätter importbehov och även betalar skatt till regeringen.

Risker för nationalisering

Det finns en mångfald andra olösta frågor som motverkat alla försök att uppnå en internationell överenskommelse. Den kanske mest avgörande faktorn är rädslan för att utländsk egendom i u-länderna skall exproprieras utan ersättning eller att dividendöverföringarna skall blockeras av stater som är i desperat behov utländsk valuta. Peru, Chile, Algeriet och Libyen är exempel på stater som nationaliserat stora industrioch gruvföretag utan att betala tillräcklig ersättning.

Inte desto mindre är de politiska riskerna med att investera i länderna i tredje världen ofta överdrivna. Antalet nationaliseringar är en dålig måttstock för att bedöma det nuvarande och framtida klimatet för utländska investeringar i dessa länder, De flesta av de nationaliserade industrierna har varit sådana som sökt åtnjuta monopolprivilegier från kolonialismens tid. Gruvföretag, banker och försäkringsbolag har varit mest ömtåliga för nationaliseringar. Vidare har de flesta av de nationaliserade företagen varit helt ägda av utlänningar med praktiskt taget ingen lokal andel i vare sig kapital eller ledning. Många av dem visade otäcka koloniala drag från imperialismens tidevarv.

Forum 4/1973

Försäkra och var trygg

Utländska investeringar i u-länderna kan tryggas genom olika slag av försäkringsåtgärder. Förenta staterna har haft ett försäkringssystem för att skydda investeringar utomlands i kraft allt sedan 1948, I dag tillämpar praktiskt taget alla OECD-länder någon form av försäkring. Dessa försäkringssystem täcker sådana risker som vanligen inte omfattas av normala försäkringar, som tex krig, expropriation eller förbud mot hemtagning av dividender och kapital. Försäkringar kan i allmänhet tecknas enbart för investeringar i tredje världens länder och dessutom måste investeringarna bidra till utvecklingen i det mottagande landet.

I allmänhet förutsätts att de investerande företagen har en självrisk om minst 10 procent av den uppkomna förlusten. Försäkringarna beviljas för en tid om 10—20 år och premierna varierar från 0,5 procent i Förenta staterna till 1,5 procent i Västtyskland.

Problemet med alla dessa former av försäkringar är att de kan uppmuntra till orättvisa nationaliseringar. Det ligger nära till hands att ett u-land får för sig att ingen i större utsträckning blir lidande om utländska tillgångar övertas, förutsatt att de är vederbörligen försäkrade.

Multilaterala investeringsförsäkringar kan vara en logisk lösning på detta problem. Ett antal världsorganisationer som Internationella handelskammaren, Världsbanken, OECD och UNCTAD är sysselsätta med att utarbeta ett förslag, enligt vilket man väntar sig ‘att u-länderna tillsammans med de utvecklade länderna skall dela riskerna för privata utländska investeringar. Att inbegripa också u-länderna i denna plan kommer, hoppas man, att få dem att inta en förnuftig inställning till utländska investeringar.

Den kraftigaste oppositionen har kommit från de latinamerikanska länderna och från Västtyskland som ingår bilaterala överenskommelser med mottagarländerna. I själva verket har Västtyskland hittills ingått över fyrtio investeringsavtal för att skydda och främja sina investeringar. I fördragen betonas speciellt att ingen tysk egendom får exproprieras annat än mot full ersättning som erläggs punktligt och fritt får föras ut.

Det är onödigt att påpeka att dylika avtal effektivt verkat avskräckande mot alla nationaliseringstankar. Ett antal andra stater har följt det tyska exemplet och ingått individuella investeringsfördrag. Eventuella konflikter handläggs av ett särskilt internationellt medlingsorgan (International Centre for Settlement of Investment Disputes) som grundades av Världsbanken år 1966.

Investeringsklimatet

Försäkrings- och arbitrageavtal är trumfkort som bidrar till att skydda utländska företag som råkar i nödläge. Men få länder är villiga att investera i utlandet om de förr eller senare tvingas att uppbära försäkringsavgifter. Det finns ett stort behov av att förbättra investeringsklimatet i de fattiga län Vänd 2 derna samtidigt som det bör tillses att det utländska kapitalet investeras i projekt som är ömsesidigt fördelaktiga för de båda länderna. Naturligtvis har många utländska investeringar av det negativa och exploaterande slaget upphört då tredje världens länder uppnått politisk självständighet. Först och främst blir de utländska investerarnas politiska inflytande på de självständiga staternas regeringar tämligen svagt, då det ju alltid finns konkurrerande makter av vilka dessa kan erhålla stöd. Tillgången till lokala resurser på fördelaktiga villkor har stadigt sjunkit i och med att u-länderna kunnat stärka sina förhandlingspositioner. De har kunnat utnyttja konkurrensen mellan i-länderna och när det gäller olja har man skapat en mäktig producentorganisation, OPEC (Organization of Petroleum Exporting Countries).

Det bör dock konstateras att utländska investerare får en högre avkastning på kapital som placerats i u-länderna. Den har i genomsnitt uppgått till inte mindre än 10 procent på kapitalet, vilket är betydligt högre än avkastningen på amerikanska investeringar i Europa. Den nettoavkastning som strömmar från u-länderna till i-länderna utgör mer än 4 miljarder dollar per år. Investeringsutsikterna har storligen förbättrats i tredje världen. Med bättre ekonomiska villkor ökar efterfrågan på individuella produkter och förnödenheter, som kan tillfredsställas av utländska företag. Ömsesidiga handelsmöjligheter stimuleras ytterligare i den mån investeringarna skjuter fart. I många länder kommer utländska investerare i åtnjutande av olika former av skatteprivilegier. De relativt låga lönerna i u-länderna kan vara ett ytterligare incitament för utländska företag. När sedan u-länderna beviljas tullpreferenser för sina varor kommer kapital- och investeringsströmmen att stiga väsentligt.

De förmåner som det investerande landet erhåller uppvägs av de förmåner som tillfaller mottagarlandet. Nästan alla fattiga länder är ”kapitaltörstande”. Den officiella u-landshjälpen har stagnerat eller rentav gått tillbaka. Av det totala penningflödet till u-länderna, ca 14 miljarder dollar per år, är ungefär 5,8 miljarder dollar privata investeringar på strikt kommersiell basis. Resten är till största delen bilaterala och multilaterala bidrag och lån. I motsats till den officiella hjälpen håller det privata kapitalflödet på att öka.

Utom att behovet av kapital är stort i u-länderna är samarbete med i-länderna ett av de viktigaste sätten att förvärva modern teknologi och yrkesutbildning. För att citera professor Angus Maddison från Harvard: ”Inom många industribranscher kan inhemska firmor inte tänka sig att framgångsrikt få igång produktionen enbart genom att anskaffa maskiner. De behöver råd om hur de skall driva anläggningarna, råd visavi marknadsföring på exportmarknader, råd om fabrikslokalisering och -konstruktioner, råd om service, yrkesutbildning, kvalitetsoch kostnadskontroll m m”. Tekniskt kunnande och knowhow kan ofta förvärvas genom att erbjuda utländska företag telaktighet i nya projekt på en rättvis grund.

”Joint venture” mellan utländska företag och lokala företag kan vara den idealiska lösningen på många problem som hänger samman med privata investeringar. Mexico är ett av de få u-länder som har utvecklat ett utmärkt system för utländska investeringar, som väl kunde stå som modell för andra länder. De utländska investeringarna fördelar sig på många olika industribranscher och har i hög grad befrämiat utvecklingen. Utlänningar drar nytta av den mexikanska marknaden som är skyddad av tullmurar och importbestämmelser, även om regeringen i många fall utöver priskontroll för att förhindra att alltför höga vinster tas ut. Om man på internationell basis kan få till stånd ett tillfredsställande arrangemang som beaktar både det investerande och det mottagande landets legitima intressen, så kan det leda till en avsevärd höjning av levnadsstandarden i tredje världen, Det är utan tvekan en av 1970-talets stora utmaningar. 24

Aktuell juridik

Oförändrade skatteskalor och bolagsskatt 1973

Lagen ang. temporär ändring av lagen om inkomst- och förmögenhetsskatt 29. 12. 1972/916 bestämmer att inkomstskattens progressiva beräkningsgrunder skall vara desamma för 1973 som för närmast föregående fem år, trots fortlöpande inflation. Resultatet är en kontinuerlig skärpning av progressiviteten i statsbeskattningen av fysiska personers inkomst eller m a o ökad skattebörda för oförändrad realinkomst.

Aktiebolag och andra proportionellt beskattade subjekt skall liksom tidigare betala 43 procent på grund av inkomst.

Utlännings skattskyldighet till Finland

Syftet med lagen om stats- och kommunalskatt för begränsat skattskyldig (29. 12. 1972/917) är att effektivera och trygga skatteindrivningen hos i utlandet bosatta personer samt utländska sammanslutningar som har skattepliktig inkomst eller förmögenhet i Finland. Enligt lagen skall källskatt uppbäras av dylika utlänningar, som lyft lön, pertision, arvode, ränta, royalty mm i Finland. För inkomster för vilka källskatt ej uppburits beskattas dylik person enligt beskattningslagen. Beträffande förmögenhetsbeskattningen gäller att aktier i finländskt bolag, fordran som utgör grund för räntebetalning, samt rätt till royalties, licensavgifter mm inte skall anses som särskild skattepliktig förmögenhet, utan den för dessa utgående förmögenhetsskatten skall anses ingå i källskatten för motsvarande inkomst. Dividender, räntor och royalties samt motsvarande aktier och rättigheter, som räknas såsom inkomst från fast driftställe för sådan begränsat skattskyldig, som har sådant driftsställe här, skall likväl beskattas i vanlig ordning (enligt beskattningslagen).

Lagen trädde i kraft 1. 1. 1973. Genom lagen upphäves givetvis icke avvikande bestämmelser, som ingår i Finlands folkrättsligt bindande överenskommelser med andra stater och beskattning av utlänning.

Folkpensionspremierna och sjukförsäkringspremien Arbetsgivares folkpenslons- och socialsjukförsäkringsavgift höjda

Genom lagen 29. 12. 1972/956 har försäkrads folkpensionspremie höjts från 1,75 till 2 penni per skattöre och arbetsgivares folkpensionsavgift från 4 till 4,25 procent av det förskottsinnehållning underkastade lönebeloppet. En 5,25 procents folkpensionsavgift för arbetsgivare är dock föreskriven för det fall, att beloppet av de regelmässiga avskrivningarna på anläggningstillgångar är relativt högt i jämförelse med de löner han utbetalar. Arbetsgivaren är själv tvungen att på grund av sin skattedeklaration avgöra, om han skall erlägga normal eller förhöjd folkpensionsavgift. I oklara fall är dock möjligt för honom att på förhand i saken få skattedirektörens avgörande. Social- och hälsovårdsministeriet skall utfärda närmare bestämmelser om fastställandet av folkpensionsavgiften. Försäkrads sjukförsäkringspremie har höjts till 1,45—1,50 penni per skattöre och arbetsgivarens sjukförsäkringsavgift till 2 procent av erlagda förskottsinnehållning underkastade löner. UM Tore Modeen

Forum 4/1973