Hur svårt ska det vara?
av Nils Torvalds Forum 2016-11, sida 25, 22.12.2016
I nästan varenda en av de många rapporter som hela tiden produceras i Europaparlamentet ser man till att få med åtminstone en skrivning om små och medelstora företag. Det är kanske inte så konstigt. De flesta har gjort sin hemläxa och tagit reda på att det är just dessa små och medelstora företag (SME) som är nyckeln till nya jobb inom EU – jobb som EU så desperat behöver. Det är alltså både lovvärt och förnuftigt att man nämner SME så ofta som möjligt.
[caption id=“attachment_8416” align=“alignright” width=“200”]
Nils Torvalds är medlem
av Europaparlamentet (SFP). Foto: EP[/caption]
Äpplen och päron. Samtidigt kan jag inte hjälpa att fundera på om mina kollegor faktiskt vet vad de talar om när de refererar till små och medelstora företag. Det är tyvärr så att många av de fina orden i Europaparlamentets korridorer och rapporter inte alltid leder till konkreta resultat.
En tydlig tankeställare kring det här fick jag när jag för några veckor sedan besökte Ålands Näringsliv i Mariehamn. Det är en takorganisation som representerar en stor del av det åländska näringslivet. När man talar med dem är det tydligt att definitionen av ett litet företag på till exempel Åland, eller för all del i princip överallt annanstans här i norr, är något helt annat än vad det kan vara i de centrala delarna av Europa.
När det åländska medianföretaget har en till två anställda, talar man samtidigt i Tyskland om bolag med hundratals anställda. Och båda går då under kategorin små eller kanske medelstora företag. Man tänker sig alltså att det är samma regler och program som ska gälla för dessa företag. Det krävs inte en kärnfysiker för att förstå att verkligheten för dessa företag ser olika ut. Att då få dem att passa i samma par strumpbyxor är inte speciellt klokt.
Tröga pengar. Ett synnerligen ironiskt exempel på vad som händer när vi inte tar dessa skillnader i beaktande fick jag också med mig från Åland. Små företags styrka är ofta att kunna förändra sig snabbt och vara agila, alltså lättrörliga. Därför har det föredömligt nog funnits EU-medel för att finansiera projekt för att hjälpa småföretag att utveckla just nya idéer och koncept.
För att få ta del av dessa medel krävdes en detaljerad projektplan som också flera företag, till EU-kommissionens stora belåtenhet, lyckades producera. Det intressanta var dock att under processens gång hann de små företagens verklighet förändras och man ville, såklart, även förändra sina strategier och planer för att möta de nya utmaningarna. Här kan man tänka sig att EU-pengarna som fanns till för att just hjälpa småföretag att vara agila skulle kunna komma till nytta. Men där gick man bet. De nya planerna fanns nämligen inte omnämnda i projektplanen och därmed kunde stöden inte användas för dem. Ibland överträffar verkligheten dikten.
Subsidiaritet. Vi ser de här samma problemen på många områden. Jag har tidigare talat mycket om att en av EU:s största utmaningar handlar om asymmetri. Med det menar jag att vi, och då talar jag om beslutsfattarna i EU, ofta har Unionens centrum som utgångspunkt för beslutsfattandet, utan att ta i beaktande att något som har en viss effekt där ofta får helt andra konsekvenser i periferin. Vi ser det här i allt från miljölagstiftning om skördetröskor till banklagstiftning rörande kapitalkrav.
Lösningen är naturligtvis inte att sluta tänka på små och medelstora företag utan vi måste klara av att ha flera tankar i huvudet samtidigt. I en tid då Europa, och för all del resten av världen, behöver samarbete mer än på mycket länge är det viktigt att vi tar tag i dessa problem på allvar och börjar tänka om. EU är den bästa arenan vi har för samarbete över gränserna och därför måste EU fungera, också för oss i periferin. Med subsidiaritetsprincipen menas att makten ska ligga på en ändamålsenlig nivå med tanke på beslutens konsekvenser. Inte sällan är den lägsta möjliga nivån den mest praktiska.