”Individen i kläm”
av Ragnhild Artimo Forum 1994-04, sida 12-13, 24.03.1994
IE Pfnggsjöf i Vd IE I “Individen i
Ragnhild Artim ångvårdsavdelningens överdirektör K.J.Lång är betänksam inför de hårdare värden han uppfat tar att alltmer vinner insteg i samhällsdebatten och människosynen.
— Nyliberalismen — dagens marknadsekonomi — deklarerar gärna mål som större valfrihet för individen, mindre “påtvingade” standardiserade modeller och större pluralism, vilka mål man menar skall uppnås genom att marknadskrafterna får spelrum. Jag är mycket tveksam gällande den faktiska konsekvensen av marknadskrafternas dynamik. Som jag ser nuläget, med en enorm kvot medborgare som verkligen ekonomiskt är hårt pressade, finns här alla ingredienser till en ny, massiv klasskonflikt. Nyckelfrågan för att undvika farliga konflikter är: hur kan man i dagens läge trygga den sociala utvecklingen, skapa ett samhälle med rum för alla?
De nöjdas kultur
Lång hänvisar till Galbraiths The Culture of Contentment. och menar att vi också här lever i de nöjdas kultur, på de nöjdas villkor, och att medborgarna alltmer i praktiken delas upp i två huvudkategorier: de nöjda och välsituerade, och de ekonomiskt och till faktiska valmöjligheter utklassade.
— Jag finner det speciellt betänkligt att de som idag ä 1 ekonomiskt svagast är de som är de faktiska betalarna. Skattetrycket drabbar extra hårt den lägre medelklassen. Tillspetsat kan man säga att här finns just de människor som är samhällets viktigaste byggstenar och sammanhållande kraft: familjen där hon är sjuksköterska, han är byggmästare, och de fostrar två barn, framtida skattebetalare.
Vem betalar för lite?
Om Långs typfamilj är betalarna, vilka är det då som nu betalar för lite — Kapitalbeskattningen, som hos oss är 25 procent, är internationellt sett påfallande låg — i andra länder är t.ex. 45 procent inte ovanligt. Här kunde betalningstrycket överföras från svaga till starkare. Dessutom känns det inte rättvist att skattetrycket på löntagarna hela tiden vuxit i samma takt som de tjänster man ”får” för skatterna — som ju kan ses som ett slags medlemsavgift i samhället — stadigt decimeras. Det finns talrika exempel på dubbeldebitering: först betalar man skatter och får i utbyte vissa tjänster, sedan har samma tjänster separat — dessutom =<:avgiftbelagts, utan att skatterna i motsvarande grad lättat. Den thatcherska samhällssynen, each for himself, slår hårt mot de minsta i samhället, då barndagvården och sjukvården drabbas av nedskärningar och många an Överdirektör K.J.Lång anser det viktigare än någonsin att idagens läge yes den sociala utvecklingen och skapa et samhälle med O all rum fö « Risken för en samhällsexplosion växer.
dra serviceformer gallras ut som “onödig gratisservice”. K.J.Lång menar att en viktig fråga också är resursfördelningen — till vilka adresser — skattepengarna går. Enligt honom kanaliseras alltför rikliga skattemedel som olika stöd till näringslivet, till företag. Bankstödet är naturligtvis det mest spektakulära exemplet — men bara en bit av helhetsproblemet.
Konsultbeskattning?
I liten skala, säger Lång, kan man notera ett i sig osunt skattesmitarproblem i form av den urskog “konsultbolag” som växer upp d framgångsrika yrkesutövare bolagiserar sig för att komma undan beskattningen av lönen och i åtnjutande av den förmånliga företagsbeskattningen. Det bäddar för en förvriden, konstgjord skattebas. I stället för det massiva stödet till företag borde skaltemedlen primärt användas på ett sätt som alla medborgare drar nylla av — att bygga vägar och förbättra infrastrukturen och utbudet av samhällstjänster.
Skrota inte välfärd!
Lång finner nedmonterandet av välfärdssamhället oroande, och dessutom soci alt farligt, med avseende på samhällsfreden. Föga eller ingen uppmärksamhet har ägnats frågan hur man i recessionen, med en jättearbetslöshet och därav följande lägre skatteintäkter och högre sociala utgifter, skall kunna garantera individen — alla individer, inte bara de gynnade som “har något att sälja”, materiellt eller som = intellektuella kapaciteter — grundtrygghet, tjänster för de erlagda skattepengarna, och reell valfrihet, reella alternativ.
Den nyliberala tesen att välfärdsstaten betyder för långt driven standardisering, och den vägen minskar valfriheten, tycker Lång är litet ihålig —Vad marknadskrafternas förespråkare vill är att ersätta välfärdsstatens “standardisering” med den marknadsekonomiska korporatistiska statens lika alternativlösa centralisering till stora ekonomiska gytter. Hur mycket valmöjligheter har individen då all ekonomisk makt koncentreras till några megaenheter i takt med att stora ekonomiska korporationer ersätter en socialdemokrati av svensk modell?
Glöm inte miljön!
Av samma anledning ställer sig överdirektör Lång skeptisk till okritiskt pådrivande av integrationen för att integrationen “ger större möjligheter att förverkliga oss själva”. Det är inte säkert att det blir så.
En dimension som i sammanhanget ägnats för lite uppmärksamhet är miljöoch resursfrågor.
— Jag har svårt att blint tro på att just privata instanser är bäst skickade att slå vakt om individens rätt till en acceptabel miljö och till en resursanvändning som beaktar det allmänna bästa, inte enbart enskilda företags bästa.
Lång konstaterar att samhällstänkande i många situationer står mot profittänkande.
I en miljökris av någon skala blir det i alla fall samhället som måste ingripa, åtgärda situationen,
Hur beaktas individens intressen i ett läge då man måste tillgripa hård samhällsstyrning?
Curt Lindbom på IF -94 “Bidragsekonomin har nått smärtgränsen!”
Ragnhild Artim rbetslösheten måste halveras, säger Curt Lindbom, — Hack mans koncernchef och ordförande för Centralhandelskammaren, kategoriskt. Inte bara av humanitära och sociala skäl, utan också och i synnerhet av nationalekonomiska skäl.
— Folk måste fås att komma ini eller återvända till arbetslivet, och det måste vara mer lönande att arbeta än att lyfta bidrag. Det finns ett samband mellan det inkomstbundna = arbetslöshetsunderstödet och den runt 23-procentiga arbetslösheten. Det är en första rangens fråga för natione att få ner arbetslösheten till åtminstone 10-11 procent på några få års sikt. Att skylla på att den teknologiska utvecklingen oåterkalleligt decimerat jobben håller inte— vi har dubbelt så stor arbetslöshet som våra teknologiskt lika långt eller längre hunna = konkurrentländer. Felet hos oss är att det gjorts ekonomiskt lockande att förbli arbetslös och hanka sig fram på en lämplig mix av bidrag hellre än att ta ett jobb som kan tyckas tråkigt eller för illa betalt.
En annan central katastroffaktor är enligt Lindbom den nationella skuldsättningen.
— Frejdigare företagaranda, både som anställd och som företagsgrundare, skulle generera det uppsving som inte kommer genom at “vänta ut” recessionen, säger Cur indbom, Hackmans koncernchef oc ordförande för Centralhandelskammaren.
— Finlands statsskuld ökade senaste år med 90 miljarder mark. För de flesta är summan så stor att den med nödvändighet förblir abstrakt, vilket är farligt. Utslaget per capita blir det 1 alla fall en skuldökning det året på nära 20 000 mark per person. Lånupptagningen fortsätter i nästan samma takt i år. För att hålla dethär för ögonen borde man hålla medborgarna väl informerade om skuldökningen i realtid genom exempelvis ljustexttavlor av samma typ som nu på många byggnader visar tid och temperatur…För vi kan bara inte år efter år leva på krita som nation. Det kan ju inte individer och familjer heller. Låneupptagningen är nu [—1,5 miljarder i veckan, och med annalkande riksdagsval och behovet av valfläsk mattas takten knappast!
Kartellerna krossas
Finland står i alla händelser inför omvälvande förändringar, påpekar Curt Lindbom — alldeles oavsett hur EU-frågan löses för vår del. Med ett avreglerat Europa är deten ny sits också för oss, medlem eller inte.
— Från att ha varit en extremt sluten och skyddad marknad, med ekonomin dominerad av karteller, monopol och en bilateral sovjethandel — och med regleringar som artificiellt upprätthållit en hög prisnivå i hemlandet — tvingas vi nu ut på en öppen, allt hårdare konkurrerad exportmarknad, samtidigt som också hemmamarknaden blir öppen för konkurrens. Att finska företag reellt blir tvungna att verkligen konkurrera ser jag som något positivt. fortsättning på sid 1 13
