Industriarbetarnas realinkomster sjudubblade

av Håkan Nylund Forum 1982-04, sida 14-15, 03.03.1982

Taggar: Personer: Matti Korhonen Teman: inkomster

Lönsamm f samhällets välstån 9 Den nominella ökningen av industriarbetarnas förtjänster har givetvis varit ännu kraftigare, och indexsiffrorna visar tal som i sin storlek är närmast meningslösa. Från indextalet 100 år 1900 har index stigit till 630943 år 1981, ett vältaligt exempel på det försämrade penningvärdet!

Realförtjänstutvecklingens index, där de nominella inkomsterna korrigerats med konsumentprisindex (levnadskostnadsindex) förutom under de 15 första åren då partiprisindex använts, ger en betydligt mer lättolkad bild av utvecklingen. Från nivån 100 vid seklets början har realförtjänstindex för industriarbetarna stigit till 672,4 år 1981. På grund av att lönestatistiken i början av perioden var bristfällig har medelförtjänsten fram till år 1935 beräknats genom att den årliga lönesumman delats med antalet arbetstagare.

Viktiga naturaförmåner

Den äldre statistikberäkningen försvårades också av att industriarbetarna länge stod med en fot i naturahushållningen och att förhållandena oc 1 välstånd”.

ta lönenivån varierade rätt starkt mellan olika delar av landet och mellan företagen, eftersom kollektivavtalssystemet infördes sent i Finland. Inom metallindustrin beräknade man på 1920-talet tex att naturaförmånerna uppgick till ca 4,5 procent av lönen. Inom träförädlingsindustrin, som var

Industriarbetarnas 1900=100

Industriarbetarnas realförtjänster har i genomsnitt nästan sjudubblats sedan seklets början. Förtjänsterna har ökat speciellt kraftigt sedan andra världskriget, men den första oljekrisen bröt den långa gynnsamma utvecklingen.

De bägge stora arbetsmarknadsparterna på industrisidan, AFC och FFC, firar i år bägge sitt 75-årsjubileum. Arbetsgivarnas i Finland Centralförbund, som konstituerades den 2 mars 1907, firar först under devisen ”Lönsamma företag — samhällets

Aven om företagens lönsamhet ofta varit ifrågasatt under de 75 åren har löntagarnas realinkomster stadigt stigit och nästan sjufaldigats under 1900-talet.

Facit vid arbetsmarknadsjubileum:

Industriarbetarna realinkomster sjudubblad koncentrerad till bruksorter på landsbyggden, hade naturaförmånerna och företagens sociala verksamhet ännu länge en mycket stor betydelse och har till vissa delar avvecklats först under de senaste decennierna.

— Utvecklingen förklaras främst genom att industriproduktionen vuxi realförtjänstutveckling 1900—1980,

FORUM 4/8 mycket snabbt i vårt land, även internationellt sett, säger direktör Matti Korhonen på AFC:s nationalekonomiska avdelning. För det andra har produktiviteten stigit. Den tredje orsaken är att Finlands bytesföhållande under efterkrigstiden förbättrats kraftigt, vilket förklarar den starka tillväxten i realfötjänsterna under denna period. Bytesföhållandet har numera försämrats efter oljekriserna, men är fortfarande bättre än under förkrigstiden, då svängningarna ofta var mycket kraftiga.

Krig och depressioner

Nedgångarna i realförtjänsterutvecklingen sammanfaller i huvudsak med krig och depressioner. Det första världskriget och inbördeskriget visar tydligt detta. Realförtjänstindexet, som år 1914 stod på 111,1, sjönk år 1917 till 66,4 och uppnådde först år 1922 förkrigsnivån med 111,3. Däremot var dykningen inte djup under den stora depressionen på trettiotalet trots att de nominella lönerna sjönk eftersom priserna samtidigt sänktes.

Under andra världskriget var lönenivån i stort oförändrad för att sedan hastigt skjuta upp från indextalet 184,1 år 1944 till 259,2 år 1945. Index föll redan följande år hastigt tillbaka och klättrade först åt 1950 tillbaka till samma nivå. Efter generalstrejkåret 1956 sjönk igen realinkomsterna trots att de nominella förtjänsterna för industriarbetarna ökade starkt. — En förklaring till denna nedgång är en misslyckad ekonomisk politik, anser Matti Korhonen. Finland hade så länge levt med en sluten ekonomi med reglerad urtikeshandel och ransonering, att vi helt enkelt inte behärskade den ekonomiska politik som en öppen ekonomi kräver. Hela den ekonomiska politiken grötade ihop sig och reddes sedan upp med devalvering och så småningom inkomstpolitiken.

Under inkomspolitikens era, som inleddes med Liinamaas första helhetsuppgörelse, har realförtjänstutvecklingen stadigt gått uppåt för att först brytas av oljekriserna och sjuttiotalsdepressionen, då index för två år sjönk med ca 20 poäng. Från år 1979 har utvecklingen igen varit positiv.

— Idag är reallöneutvecklingen främst kopplad till produktivitetstillväxten, säger direktör Korhonen. Produktivitets- och löneutvecklingen kan temporärt avvika från varandra, men efter en tid börjar problemen hopa sig. Det första tecknet är inflation, som ju i sin ”renodlade” form uppträder då man

FORUM 4/8 — Nu börjar konflikten mellan kapital och arbete att hamna i bakgrunden för kampen om inkomstfördelningen, tror direktör Matti Korhonen på AFC.

delar ut mer än vad som finns att få. Hos oss växer också importen snabbt och försämrar bytesbalansen. Inflation och bristande extern balans minskar å sin sida rörelseutrymmet för den ekonomiska politiken vilket för med sig det tredje gisslet, arbetslöheten. Detta har varit den traditionella kedjan hos oss, påpekar Korhonen.

— [nom fackföreningsrörelsen är man medveten om detta och vi förstår varandra, men en annan sak är förstås om de arbetsmarknadspolitiska realiteterna = tillåter att man erkänner sakernas tillstånd.

Fritiden uppskatta — Förutom ökade realinkomster har den finländska löntagaren också förstått att uppskatta fritiden och är alltså i detta avseende mycket ”modern”, påpekar Matti Korhonen. Finland var det tredje landet i världen som införde 8-timmars arbetsdag efter Australien och Nya Zeeland, medan de nordiska länderna följde efter först några år senare. Vi var också bland de ledande att införa 40-timmars arbetsvecka. En del av realtillväxten har alltså tagits ut i ökad fritid.

Lagen om 8-timmars arbetsdag godkändes redan år 1917, men de oroliga förhållandena i landet gjorde att införandet fördröjdes och undantagsförfaranden godkändes. Först år 1920 genomfördes reformen helt trots arbetsgivararnas protester. Ett par år senare stiftades den första semesterlagen för industriarbetare, enligt vilke ett års anställning berättigade till 7 dagars semester.

40-timmarsveckan infördes å sin sida stegvis under åren 1966—70. Före det hade redan arbetsveckan förkortats något i två omgångar, först till 47 timmar år 1946 och sedan till 45 timmar år 1958. Under tiden hade också semestrarna förlängts och under senare år har arbetstiden främst förkortats just genom längre semestrar och genom att vissa enskilda dagar blivit lediga. Dessutom har arbetsveckan förkortats i treskiftsarbete.

Svårt att dela ”feta” procenter

Trots att man i diskussionerna om det postindustriella samhället talat mycket om att fritiden kommer att värderas allt mer tror Matti Korhonen inte på att arbetstiden kommer att förkortas så mycket. — Om den ekonomiska tillväxten såsom troligt är kommer att bli långsam tror jag att folk igen börjar föredra pengar framom fritid, säger han. Det finns inte längre pengar att dela ut från starkt ökad export och förbättrat bytesförhållande. Å andra sidan kan man ju fråga sig om det spelar så stor roll när vi redan befinner oss på en så hög nivå? Det är skäl att komma i håg att en tillväxt på 5 procent för 20 år sedan absolut sett var ungefär lika mycket som en procent idag, understryker Korhonen.

Trots denna optimistiska syn varnar han dock för att inkomstfördelningen i framtiden kommer att ge problem.

— Under gynnsamma förhållanden kan vi räkna med att komma upp till en tillväxt på 3 procent. Av denna tillväxt har vi intecknat en tredjedel genom pensionspolitiska beslut. En trediedel får vi lov att räkna med att går till utlandet på grund av att bytesförhållandet stadigt försämras. Då återstår det att se hur nöjda löntagarna är med den återstående tredjedelen, säger Matti Korhonen.

Själv tror han att en del av den konkurrens som pågår mellan de olika löntagarorganisationerna är ett utslag av denna nya kamp om inkomstfördelninge. — Vi har i Finland så småningom lärt oss att leva med och reglera konflikten mellan kapital och arbete och att förstå hur mycket man reellt kan dela ut. Nu börjar denna konflikt hamna i bakgrunden för kampen om inkomstfördelningen, tror — direktör Matti Korhonen.

Håkan Nylun 15