Industrin och den svenska riksplanen
av Henrik Österholm Forum 1972-07, sida 14-15, 12.04.1972
Industrin och den sverska riksplane e Den ekologiska syn på vår omgivning, som nu äntligen börjat bryta sig igenom teknologins pansar (tänk att det skulle dröja så länge innan man började inse att naturen, likaväl som företagsekonomin har sina orubbliga lagar) framträder tydligt i den svenska riksplanen, som presenterades för allmänheten för några månader sedan.
. Någon egentlig riksplan är det emellertid inte fråga om, trots att den kallats så.
9 Närmast kan man säga att ”Hushållning med mark och vatten” är en presentation av Sveriges naturresurser (i vidsträckt bemärkelse) med synpunkter på hur dessa kan användas på bästa möjliga sätt så att alla intresseparter blir tillgodosedda.
”Riksplanen”. har framtvingats av det tryck på mark- och vattenresurserna som under senare tid blivit allt starkare. Starkast är trycket på fjällvärlden och kustområdena. Utan planering och avsättning av stora ”vildmarksområden” kan den känsliga fjällnaturen lätt bli utsatt för en ”ihjälexploatering”. I kustområdena står kampen hård mellan hamnmyndigheter, industriföretag, rörligt friluftsfolk, fritidsstugeägare och naturforskare. De intressen naturforskare och den båtåkande allmänheten kan ha haft i att vissa strandområden skulle hållas orörda har vägt lätt mot ekonomiskt starkare intressen. Skulle bara industrins intressen ensidigt beaktas förvandlas den svenska västkusten före seklets slut till ett nordiskt Ruhr. Från många synpunkter ‘har kusten mot Skagerack och Kattegatt förstklassiga förutsättningar för industrialisering. Men fritt fram för industrin skulle nästan helt förstöra västkustens betydelse som ett rekreationsområde av riksintresse. En alltför stark etablering av industriföretag av den miljöfarliga typen skulle dessutom medföra svårartade konsekvenser för kustvattnen samt jord- och skogsbruksområdena i inlandet. En utbyggnad av industri med stora utsläpp av syretärande material (tex massaindustri) vid ostkusten skulle komma att medföra stora skador för Östersjön. Innanhavet tål inte en större belastning av organiskt slam och närsalter än det i detta nu är utsatt för.
17 kustorter för miljöfarliga företag. . - Det är bara i 17 kustorter man har tänkt tillåta en fortsatt utbyggnad av miljöfarliga företag i stil med massafabriker, oljeraffinaderier, ferrolegeringsverk och svavelsyrefabriker. På själva kusten vill man tillåra enbart företag med stora behov och utsläpp av kyl- och processvatten eller med motiverade anspråk på närhet till djuphamn. I övrigt anser man att industrin ingenting har på stränderna att göra! Kustbandet är alltför värdefullt för det rörliga friluftslivet, fritidsstugeägare, naturforskare, fiskare och kulturminnesvårdare för att förstöras av industrianläggningar 14
På västkusten är det bara Lysekil och Värö som får fortsätta att utvidga de existerande miljöfarliga anläggningarna. Vid Öresund är Helsingborg—Landskrona i samma ställning. Sydkusten är för värdefull för friluftslivet och den naturvetenskapliga forskningen för att tillåta mera än en ort med miljöfarliga anläggningar. Karlshamn, Norrköping, Oxelösund och Nynäshamn får fortsätta att utvidga sina massafabriker, stålverk och oljeraffinaderier, men i övrigt är det stopp för företag av dessa slag längs östersjökusten. Däremot kan Bottniska viken vänta sig stora tillskott av syretärande material i framtiden. Det är nämligen fritt fram för den miljöfarliga industrin i Gävle, Söderhamn, Hudiksvall, Sundsvall, Härnösand, Örnsköldsvik, Umeå, Skellefteå, Piteå och Luleå. Alla de nämnda orterna har redan företag med menlig inverkan på vattnet och/eller luften. e Detta att de 17 orterna redan har miljöfarliga anläggningar är en av huvudprinciperna vid synen på industrilokaliseringen i det framtid Sverige. Man vill koncentrera de nedsmutsande företagen till redan ”förstörda” områden. Man vill undvika en utvidgning av områdena som får motta surt nedfall från Iuften samt gödslande och syretärande utsläpp från avloppsrören.
Norrland och närlngspolitiken
Att det blir fritt fram för industrin i så många norrlandsstäder får delvis ses mot bakgrund av näringspolitiken. Det är en alltför stark industrikoncentration i landets södra del. Också Norrland bör ges en chans att utvecklas. Men Bottniska vikens goda självreningsförmåga har också inverkat. Vattnet är syre Fig. 1. — Den ekologiska bakgrunden till planverkets ställningstagande till industrilokaliseringen (enligt SOU 1971: 75 “ll Kuststräcka med begränsaf"wvattenutbyte
Salthalt som innebär biologisk stress (3 till 8 9/90)
Vattenområde med hög primärproduktio 2 Stör tillförsel av syreförbrukande organisk substans till kustvatten via vattendrag
Stor tillförsel av syreförbrukande organisk substäns direkt till kustvatten
Stor tillförsel av totalfosfor till kustvatten via vattendrag
Stor tillförsel av totalfosfor direkt till kustvatten
Vattendrag med betydande tillförsel av både syreförbrukande organisk substans och totalfosfor
Ornråde med starkt förhöjd totalfosforhalt (sommartid)
Område med måttligt förhöjd totalfosforhalt (sommartid)
Ej undersökt område beträffande förhöjd totalfosforhalt
AMP Oe0 HI ” Od
Forum 7/7 ha I TETOREP TROTT FETT
LITT: FAT TTT Li
SKETT NH LJ ” n rikt ända till bottenskiktet, vilket gör att syretärande material lätt bryts. Dessutom är detta havsområde förskonat från de enorma kloakutsläpp Östersjön får motta från sydkusten och från Leningrad (via Finska viken). På grund av det relativt låga invånarantalet har norrlandskusten tillräckligt med ”rena” områden för friluftslivet, trots att miljöförstörande anläggningar tillåts att försämra luftens och vattnets kvalitet inom ännu vidsträcktare områden än vad nu är fallet. Den norrländska kustens goda ventilationsklimat är gynnsamt från industrins synpunkt. Röken med sina sura gaser driver ut över havet och inte in över land, där skogens produktion skulle lida starkt av försurande nedfall,
Förutom näringspolitiska skäl är det främst områdenas betydelse för friluftslivet som har dikterat återhållsamheten beträffande den miljöfarliga industrin på västkusten och Östersjökusten, De obrutna stränderna i norra Bohuslän samt i norra Kalmar län och södra Östergötlands län anses t o m så värdefulla att någon exploatering för fritidsbebyggelse inte tillåts här! Men för västkusten har också det dåliga ventilationsklimatet beaktats. Inne i landet finns värdefulla skogsmarker, som inte får förstöras av sura nedfall. Öster om Göteborg-Lysekil är dock markens buffertförmåga rätt tillfredsställande vilket gör, att tex oljeraffinaderier kan tillåtas i detta område. Vad ostkusten beträffar har Östersjöns stora känslighet för utsläpp spelat en stor roll vid uppgörandet av planverkets ritningar.
Östersjöns känslighet
Med tanke på den dåliga vertikala cirkulationen är Östersjön ytterst känslig för ytterligare tillskott av syretärande material, närsalter och tungmetaller. Detta gör att de miljöfarliga företagen bör inskränkas till sådana, som har endast en måttligt förorenande inverkan på vattnet, men som har betydande utsläpp av kylvatten och försurande rökgaser. Västkusten däremot tål utsläpp i vattnet mycket väl, förutsatt att utsläppen inte sker i skärgården, medan försurande rökgaser kan förorsaka bekymmer. Med tanke på vattendjupet vore många platser längs västkusten lämpliga för oljeraffinaderier och petrokemiska anläggningar. Men ventilationsklimatet tillåter inte detta! Ostkusten har goda förutsättningar ur miljövårdssynpunkt för oljeförädlingsverk om man blott kunde undvika att ta in oljan i Östersjörraned fartyg! Västkusten tål stora utsläpp av avloppsvatten. Skall man förutom vattenvården även beakta Iuftvården rycker norrlandskusten fram som ett särdeles gynnat område. Tack vare älvarnas stora slamhalt tål Bottniska viken rätt väl utsläpp av tungmetaller, Dessa fäster sig vid slampartiklarna och bakas på detta sätt in i bottensedimenten. Men endast ett industriföretag av den miljöfarliga typen har anmält sitt intresse för norrlandskusten! Däremot önskar 8 kondenskraftverk, 2 aluminiumsmältverk och 2 stålverk slå sig ner vid Ålands hav och norra Östersjökusten inom de närmaste 30 åren! Enligt planverkets ritningar är det bara Gävle, Nynäshamn, Oxelösund, Norrköping och Forsmark (endast för kärnkraftverk) som står till dessa företags förfogande. Helsingborg Landskrona och Karlshamn får ta emot 3 kraftverk, 1 petrokemiskt centrum och 2 varv såvida planverkets och industrins önskemål skall samsas. I Lysekil och Värö blir det minsann trångt! 5 kondenskraftverk, 3 raffinadeVänd 15