Inflation — vem betalar räkningen?
Forum 1970-18, sida 05, 18.11.1970FORU 18. 11. 1970
Forum 18/70
Inflation — vem betalar räkningen?
FFC har tillkännagett sina krav för 1971. Man kräver en löneökning om 50 penni per timme, gropförhöjningar i låglönebranscher, en förlängning av semestertiden med en vecka plus en höjning av semesterlönen med tio procent. Totalt betyder detta att löneutgifterna stiger med tio till aderton procent.
Alla vänsterpartier ställer sig bakom detta »lönepaket». Samma partier har varit med och gjort upp budgeten för 1971. I budgeten utgår man från att produktiviteten nästa år stiger med fem procent, och att statens löneutgifter stiger med sju procent. Stabiliseringspolitiken förutsattes även fortsätta i någon form. Man kan alltså fråga sig vad vänsterpartierna egentligen är ute efter? Om man i stället skulle ha utgått från den produktivitetsökning på fem procent som förutspås för nästa år vore lönepaketets innehåll ett annat.
Man är alltså villig att frivilligt avstå från alla de fördelar som denna stabiliseringsperiod inneburit för det stora flertalet av oss. Visserligen måste vi medge att många grupper frivilligt fått avstå från sina krav under denna period. Man kan väl inte heller helt godkänna att löneglidningen i vissa branscher trots detta L-avtal uppgår till över tio procent. Det är väl närmast tjänstemännen — oberoende av vilken skolning de har — som fått lida mest av denna politik. Men, samtidigt är vi väl alla överens om att vi under denna period på ett effektivt sätt lyckats . .skapa nya arbetsplatser. Exportintäkterna har under denna period stigit över alla våra förväntningar. Vi har också lyckats öppna dörrarna till nya exportmarknader. Finland är idag ett modell-land när det gäller hur man skickligt sköter och följer upp en devalvering.
Denna modell faller lätt sönder om vi nu igen väljer att med våld genomdriva orimliga krav. De strejker som redan inletts och som bla kommer att betyda stora höjningar av transportkostnaderna betyder indirekt att hela kostnadsnivån stiger.
Man har länge i propagandasyfte talat om de stora vinster som vår träförädlingsindustri gjort efter devalveringen, men man har glömt bort att en stor del av industrin ingalunda haft lika gynnsamma förhållanden. Dessutom har träförädlingsindustrin investerat stora summor i nya arbetsplatser. Det är säkert onödigt att i detta sammanhang peka på småindustrins problem. Dessutom har många företag direkt lidit av den kreditåtstramning som Finlands Bank genomdrivit och många företag har stora likviditetssvårigheter.
Det är alltså nu man vill komma åt »vinsterna». Det är nu det får sättas stopp för högkonjunkturen. Den modell andra beundrat är vi nu färdiga att riva ner. Den enda målsättningen är löneförhöjning.
Det är anmärkningsvärt att FFC:s ekonomiska expertis godkänner ett utspel som med säkerhet leder till ett slut på stabiliseringsperioden. Vi har svårt att betrakta detta »öppningsanbud» som realistiskt om man vill öka realinkomsten och Inte enbart penninginkomsten per capita.
Man kan fråga sig varför den ena parten gör dylika utspel. Politiskt är det tacksamt att göra det. Men konsekvenserna kan tyvärr vara svåra att överblicka. Man bör om möjligt i fortsättningen undvika dylika »chockbud» som man vet att det blir svårt att genomföra.
Vi får. inte fuska bort de vinningar vi gjort under denna period. Man kan vänta sig att regeringen ger sin syn på avtalsspelet. Om detta förslag går igenom innebär det en lika stor justering av löneutgifterna i statsbudgeten. Denna ökning av statsutgifterna kan inte täckas på annat sätt än genom en höjning av skatterna.
Vi har alltså nu alla möjligheter att sätta i gång inflationen. Vi vill gärna veta vem som i så fall betalar kalaset — månne det inte sist och slutligen är löntagarna som i så fall lider mest av detta utspel. Kanske vi ännu kan få in lite sunt förnuft — också i årets avtalsförhandlingar?