Ingenjörerna och terrosbalansen

av Philip Hildén Forum 1984-11, sida 14-15, 13.06.1984

Taggar: Teman: ingenjörer

FR JAN 11/84 11/84 FCRUN

NH I alla argumentering om fredsarbete brukar framhållas, att det inte kan finnas några målsättningar — strategiska, säkerhetspolitiska, ekonomiska eller andra — som motiverar ett kärnvapenkrig. Också den grupp av människor som hävdar att terrorbalansen är ett medel att upprätthålla världsfreden, en grupp som åtminstone hittills tyvärr varit i majoritet i alla länder som berörts av kärnvapen, har i stort sett samma åsikter om krigets risker.

TFiF:s arbetsgrupp liksom praktiskt taget alla andra opolitiska forskare har dock kommit till att just terrorbalansen på grund av sina inbyggda risker och på grund av sina numera helt oacceptabla kostnader måste ersättas med ett ökat förtroende mellan stormakterna.

“Det är en av vår tids märkliga paradoxer, att en av de främsta faktorer som gör att avskräckningen fungerar är den smygande rädslan satt den trots allt strejkar i någon massiv konfrontationskris” [1].

Upptrappade krav på terrorbalansen

Strävan efter terrorbalans utgör huvudorsaken till att stormakterna inte kan tänka sig en kärnvapennedrustning. Man pekar på det faktum att inga storkrig utkämpats sedan 1945 och tror att avskräckningen skall fungera även i framtiden. Men 1945 ansågs innehavet av en enda atombomb tillräckligt avskräckande. Det grundläggande felet gjordes då man trodde sig behöva två bomber om motparten hade en. Nu, 40 år senare, har supermakterna omkring 8 000 strategiska kärnstridsspetsar var av alltmer sofistikerat slag. Här ingår alltså inga sådana vapen som är avsedda för slagfälten. År 1983 godkände kongressen i USA världshistoriesn största militärbudget, ca 1 biljon — 1 000 000 000 000 — mark. Det råder inget tvivel om att Sovjet använder liknande summor i sin upprustning. För en bråkdel av de kostnader som denna helt orealistiska terrorbalans förorsakar skulle nöden och lidandet i alla tredje världens länder och därmed också en ständigt växande konfliktrisk kunna undanröjas permanent.

Om avskräckningen säger Maurice F. Wilkins, brittisk nobelpristagare i medicin år 1962 (2) “Bristen på rationalitet i kärnvapenstrategin beror helt enkelt på det faktum att kärnvapen är helt olämpliga som krigsredskap. Ett vapen som leder till att såväl angripare som försvarare förintas är naturligtvis odugligt. Resultatet är att försvar måste ersättas med avskräckning, alltså med idén att man inte använder kärnvapen utan endast hotar med dem. Men detta är en mycket motsägelsefull och irrationell ståndpunkt.”

Risken för ett kärnvapenkrig, avsiktligt

Av Philip Hildé terrorbalansen och nedrustningen

Under de senaste åren har flera yrkesgrupper solidariskt tagit avstånd från den stormaktspolitik, som förutsätter en kontinuerlig upprustning för att upprätthålla den s.k. terrorbalansen.

Själv har jag haft förmånen att som en av de ursprungliga initiativtagarna tillhöra den arbetsgrupp inom TFiF, som tillsattes för ca ett år sedan för att behandla denna mänsklighetens största ödesfråga genom tiderna och speciellt ingenjörernas och TFiFmedlemmarnas inställning till den.

Denna uppsats baserar sig på arbetsgruppens gemensamma litteraturstudier och diskussioner, men är inte att betrakta som en officiell rapport utan som mitt personliga ”tyckande””.

eller oavsiktligt, ökar med de ständigt växande arsenalerna, med den oundvikliga spridningen av kärnvapen till aggressiva uländer och med bristen på förtroende och på informationsflöde mellan stormakterna.

Maurice F. Wilkins säger (2): ”I konflikter mellan grupper kommer de negativa attityderna att städas av gruppens medlemmar. Detta mentala stöd ger medlemmarna större trygghet men samtidigt ökar antagonismen mot den fientliga gruppen. Ideologiska skillnader mellan nationer genomgår en liknande utveckling: intolerans, fördomar och brist på objektivitet förstorar de verkliga skillnaderna.”

Föråldrade uppfattningar om följderna

Förvånansvärt många människor, också toppolitiker och -militärer, också i vårt land, har fortfarande ytterst föråldrade uppfattningar om förloppet av ett eventuellt kärnvapenkrig. Dessa föråldrade uppfattningar är farliga, då de leder till misstaget att ett kärnvapenkrig kan vinnas och att den som är starkast, modigast och bäst rustad vinner kriget, såsom läget var för 40 år sedan. Det faktiska förhållandet illustreras bäst av ett par tankeexperiment — Under andra världskrigets slutskede besköt tyskarna London och den engelska sydkusten med små fjärrstyrda bomplan av typen V-1, föregångare till dagens kryssningsrobotar.

Sedan engelsmännen lärt sig avvärjningstekniken lyckades de oskadliggöra ett allt större antal av dessa flygande bomber. Den definitiva segern över V-1-vapnet räknas vunnen den 28 augusti 1944, då 97 a ende industri har dessa länder en auktoritet och ett inflytande på stormaktspolitiken som inte står någon proportion till deras folkmängd. Denna auktoritet kan direkt utnyttjas även av omdömesgilla enskilda medborgare/ingenjörer i olika internationella sammanhang även utanför den direkta politiken.

Ingenjörerna Öka förtroendet

För oss finländska ingenjörer är det en angelägen uppgift och en utmaning att utnyttja vår auktoritet och våra kontakter till att sprida dessa och liknande tankar i vår omgivning, i internationella sammanhang och överhuvudtaget vid alla tillfällen där världs läget kommer på tal.

“Tala med varandra — övervinn fördomar — förstå varandra — handla ansvarsfullt.” (Internationella Sonnenbergrörelsens motto).

Vårt långsiktiga mål bör vara att få den nuvarande terrorbalansen mellan supermakterna ersatt av ett förtroendefullt samarbete där det inte längre ens är tänkbart ett lösa konflikter med våldsmetoder. Detta är inte orealistiskt mål. Historien känner tex elva krig mellan Sverige och Danmark, det senaste för blott 170 år sedan. Förslag att upprusta i Danmark för att trygga gränsen mot Sverige vinner i dag stort bifall — i skämtpressen!

En tänkbar början vore att utnyttja den pågående utbyggnaden av tv-satellitnätet till att kraftigt öka utbytet av tv-program, främst undervisnings- och dokumentärprogram med bättre mellanfolklig förståelse som mål. Kostnaderna för t o m ett mycket ambitiöst sändningsprogram är helt triviala i jämförelse med den potentiella inbesparingen i rustningskostnader.

Sachalin-katastrofen visade hur ytterst bristfälligt även det professionella informationsutbytet fungerar. Tecken tyder på att katastrofen håller på att leda till grundläggande förbättringar härvidlag. Den var i så fall inte helt förgäves.

Det ökade förtroende som följer på en målmedveten utbyggnad av kommunikationer och informationsutbyte på alla plan skulle göra det möjligt att skapa dels ett internationellt antikärnvapen- och fredsinstitut på neutral mark, sådant det föreslagits bl a av den japanska fredsorganisationen Soka Gakkais ledare Daisaku Ikeda och nu senast av Stefan Snellman på Åland (Hbl 26.11.83), dels en internationell FN-armé med mångdubbelt större slagkraft än idag. Det internationella antikärnvapeninsitutet föreställer sig Daisaku Ikeda på följande sätt (5) ”Det är ett upprörande faktum att kärnvapenstrateger numera tänker på kärnvapen som användbara vapen. Detta tänkesätt gör risken för ett verkligt kärnvapenk-. rig större än någonsin. ——— Det finn 101 V-1-bomber sköts ned förrän de nådde sitt mål.

Men om de fyra bomber som nådde sitt mål hade varit moderna termonukleära vapen, hade London totalförstörts och kanske 10 miljoner människor omkommit.

— Det andra tankeexperimentet är från dagens Centraleuropa, där omkring 200 miljoner människor bor i en miljö, som på tusentals kvadratkilometer har stadsliknande karaktär. I detta gytter av bostäder, industrier, jättekraftverk, dammanläggningar, myn finns utplacerat flera hundra kärnvapenladdade robotar, utan tvivel av motparten utprickade som primära mål vid ett eventuellt krigsutbortt. (4)

Det är ingen överdrift att säga att dessa ca 200 miljoner människors återstående livstid kan räknas i minuter vid ett utbrytande kärnvapenkrig, oberoende av motåtgärder och oberoende av vem som “vinner” kriget.

Ingenjörerna och speciellt eiektronikspecialisterna står i särställning då det gäller förbättrandet av de rent tekniska förutsättningarna för informationsutbyte. Ironiskt nog är det samma yrkesgrupper som i kärnvapenländerna har en absolut nyckelposition vid utveckling av nya vapen och vapenbärare. Det torde emellertid, just på grund av den förutnämnda bristen på objektiv information, vara fåfängt att tro att supermakternas elektronikingenjörer skulle ta initiativ till den förskjutning av kommunikationsindustrins tyngdpunkt, som tydligen är nödvändig.

Det är här som de små neutrala och obundna ländernas och deras ingenjörskårers stora betydelse kommer in: Genom tillgång till allsidig information, avsaknad av skräckpropaganda, stabilt statsskick med förtroende ‘i båda lägren och en högt stå 1 i dagens värld ingenting viktigare än att konstruera ett effektivt system för att förhindra kärnvapenkrig. För detta ändamål bör vi använda all den mest utvecklade teknologi som vi har tillgänglig.

Centralinstitut och FN-armé

Ett nytt centralinstitut, bemannat med specialister på högsta nivå från de två supermakterna, är nödvändigt. Experter med högsta kvalifikationer i militära angelägenheter, ekonomi, politik, teknologi och andra relevanta områden borde regelbundet arbeta i institutet. De borde ha tillgång till en datoranläggning av högsta klass och till ett satellitkommunikationsnät för att snabbt och effektivt kunna samla och analysera information om akuta kriser och vidtaga nödvändiga åtgärder.

Centralinstitutet för att förhindra kärnvapenkrig skulle starta som en organisation specifikt avsedd för det ändamål dess namn anger. Senare skulle institutet kunna åtaga sig ytterligare funktioner för att förhindra regionala konflikter och dess personal skulle utökas med specialister från alla delar av världen.

Den internationella FN-armén skulle utgöra en skydds-, bevaknings- och polisstyrka med tillräcklig slagkraft för att genomföra militära aktioner där sådana är nödvändiga för att återställa lugnet och bevara civilbefolkningens trygghet i områden som drabbas av regionala konflikter av samma typ som kriget i Libanon, Marocko, Iran/Irak, Libyen/Techad mfl. För att förhindra att armén utnyttjas av stormakterna eller lamslås av stormaktsveton borde stadgas, att armén rekryteras enbart ur nationer med mera än 50 års full självständighet, stabilt statsskick och färre än t ex 15 miljoner invånare. FN-arméns högsta ledning skulle bestå av en på samma grunder vald multinationell stab med oinskränkt rätt att avgöra alla frågor som rör arméns insatsformer.

Tjänst i FN-armeå borde vara obligatorisk för medlemsländerna och utgöra ett alternativ till värnplikten i dessa länder.

Utom militära uppgifter borde FNarmén tjäna humanitära syften såsom hjälp vid hungersnöd, jordbävningar och andra storkatastrofer.

Medan alltså det internationella antikärnvapeninstitutet främst skulle vara supermakternas organ för informationsutbyte och ett forum för biläggande av internationella — storkriser — förhandlingsvägen, skulle FN-armén effektivt förhindra uppkomsten av andra rangens konflikter där viljan och förmågan att förhandla ofta är obefintlig. Härigenom skulle fredliga förhållanden och förutsättningar för en allmän och snabb välståndsökning skapas i områden som i årtionden lidit nöd.

Hela det internationella komplex som skulle bildas av de båda organisationerna skulle bidra till en kraftig ökning av sysselsättningen. De betänkligheter mot en allmän nedrustning i form av ökad arbetslöshet som man ibland hör, skulle härmed lättare kunna bemötas.

Ingenjörens etik

Här framlagda synpunkter försöker på ett objektivt sätt visa på ingenjörens möjligheter att påverka samhällsutvecklingen i fredlig riktning. Men varje ställningstagande i frågan om världsfred innehåller ett starkt etiskt element, då ”ingenjören som samhällsmedlem, och ofta som beslutsfattare, är delansvarig för formuleringen av mål och kriterier följer samhällets utveckling och framtidsintentioner,” samtidigt som han har att ”följa de kriterier hans uppdragsgivare uppställt, så länge dessa inte bryter mot lag, god sed eller ingenjörens eget samvete” (TFiF:s etikgrupp, rapport 13.4.83).

Det må därför vara på sin plats att avsluta med några utrag ur en bön som ingick i radioprogrammet ”Vardagsord”, uppläst av Ulf Särs den 19.4.83:

Herre, du gav oss ett förstånd att bruka dina gåvor, men vi hamnade i ett vanvett av kapprustning. Du hav oss en värld att leva i med naturtillgångar och lärde oss att utnyttja dem, men vi förslösade resurserna och lät utvecklingen gå oss över huvudet, i stället för att styra den efter din vilja.

Herre, väck våra samveten och hjälp oss att inte kompromissa eller av feghet dra oss undan det samvetet bjuder. Lär oss att i en ny tid bruka och omsätta vår kunskap inte bara för egen välfärd utan till gagn för världen. Ryck oss ur villfarelsen att man skulle kunna försvara livets högsta och innersta värden med sådana medel som samtidigt förnekar och förtrampar dessa värden.

Herre, låt äntligen några med makt och inflytande bli så fyllda av tillförsikt till din makt och får mod att följa dina bud, så att de vågar bryta kapprustningen och använda folkens resurser till en fredlig uppbyggnad av vår värld.”

Litteratur (1) Living with nuclear weapons, The Harvard Nuclear Study Group, Ban.tam Books, New York, 1983.

(2) The Violence of Science, Soka Gakkai News, June 1982, Tokyo 1982.

(3) The Chaos Factor, Science 1/83.

(4) Stern No 42, 8.10.81.

(5) New Proposal for Disarmament, Soka Gakkai News, Special Edition Spring 1983, Tokyo 1983.

(6) The Cosmic Connection Carl Saga, Coronet Books, London 1975.

15