Innehållet, inte formen

av Ragnhild Artimo Forum 1995-01, sida 20-22, 26.01.1995

Taggar: Personer: Bertil Roslin

Ragnhild Artimo

Nya ÅA-kanslern Bertil Roslin efterlyser diskussion om

INNEHÅLLET ögskoledebattens vågor ha gått höga under hösten. De finlandssvenska högskolans organisation, namn och ledningshierarki har analyserats i såväl politiska korridorer som i högskolorna och naturligtvis media — i vilka också begreppet “Järnkansler” lanserades att etikettera en kansler för en eventuell modell där Svenska handelshögskolan, Åbo Akademioch Österbottens högskola skulle ha buntats ihop till en enda finlandssvensk högskola med en enda superkansler med (underförstått) oinskränkt kanslersmakt.

Resultatet av debatten och förhandlingarna blev emellertid ett status quo. I samma veva valde Åbo Akademi ny kansler, utan förtecknet “super”. Överväldigande valsegrare blev pol.dr, professor Bertil Roslin, direktör vid Alko sedan tio år, och före det ombudsman vid SITRA och med en lång högskolelärargärning före och vid sidan av dessa uppgifter.

Hellre Hjärnkansler än Järnkansler

Roslin, som under den mest animerade “Järnkanslerdebatten”, ehuru direkt berörd av den, lyckades hålla en kritisk och humoristisk distans till den, hoppas att en del av maktdebattenergin nu skall fokuseras på viktigare bitar 1 högskoleproblematiken: kvaliteten på verksamheten.

— Termen “Järnkansler” för en kansler som skulle vara den gemensamma faktorn för ÅA, SHH och Österbottens högskola vad gäller befogenheter, betydelse och koordinering, har måhända sin grund i den besynnerliga uppfattningen att makten är något en gång för alla givet. och att det bara handlar om att fördela den mellan de berörda instanserna — mellan högskolor och ministerium, mellan kansler och rektor eller rektorer, och mellan de olika högskolorna. Men så är ju inte fallet. Makten är int 20

INTE FÖRMEN — .

N Är färgen på fabriksväggarna viktigare än kvaliteten på produkten? Professor Bertil Roslin, Alkodirektör och sedan årsskiftet ny kansler för Åbo Akademi, tycker att högskoledebatten fastnat för mycket i formfrågor och missat det mest angelägna: innehållet och kvaliteten.

en gång för alla given, utan en naturresurs som ökar eller minskar. Den måste förtjänas, och förloras om den missbrukas. Makten kan öka eller minska; detär inte så att det bara finns en kakspade som man fördelar kakan med, utan också en mjölpåse och litet jäst bredvid, och grädde som man kan vispa och dekorera med.

Nya ÅA-kanslern menar att den mest fatala missen i den nyligen förda högskoledebatten har varit att man diskuterat företrädesvis form, inte innehåll.

— Man har på ett tragiskt sätt missat det väsentliga. Då jag för 30 å sedan inledde mitt yrkesverksamma liv som assistent vid Åbo Akademi kom denhär diskussionen igång. Och då jag efter tre decennier återvänder till samma högskola — vad håller man på med? Jo: samma sak. Naturligtvis har det hänt en hel del under tiden, och det är en annan högskola man återkommer till genom att resurserna är annorlunda, kunskapsnivån en annan — men man återkommer till samma diskussion om skalet.

Kunskap stormaktsnyckel

Roslin drar gärna historiska paralleller och anser nu tiden (efter trettio års debattkrig “på stället marsch”) mogen för ett slut på det trettioåriga kriget. Nu borde man genom e “westfalisk fred” lämna slagfältet fritt för andra än formfrågor.

Han påpekar — fortfarande med historiskt bildspråk — att den westaliska freden var upptakten till Sveriges stormaktstid.

— Min övertygelse är att högskoorna i dagens läge sitter på en resurs som kan skapa ett stormaktsvälde. Kunskap är makt, och kunskap använd på rätt sätt kan föra till den typ av blomstring som Sverige otvivelakigt uppnådde efter den westfaliska reden. Sedan gäller det bara att se upp, så att inte en Karl den Tolfte ommer och ödelägger alltihop.

Var lurar en sådan Karl den Tolfte idag? Det vill Roslin inte gå in på, utan konstaterar bara att “man lätt an förstöra alltsammans om man felbedömer bilden”, och att det därför gäller att komma in på substansfrågor, utan dröjsmål.

— Det som var kännetecknande för 600-talet och den westfaliska freden var att Sverige och Finland — vi var ju också stormakt — involverades i den europeiska gemenskapen, tämligen effektivt, genom blod och svärd. Öch idag har vi samma läge, krigssituationen undantagen. I stället har vi i högskolevärlden andra problem.

Pressade högskolor

Om man ser på högskolornas situation i Europa finns det vissa centrala återkommande drag.

— Ett är att högskolorna varit tvungna att ta emot en oerhörd anstormning av studenter, och visserligen också fått ökade resurser, men definitivt inte i den proportion som anstormningen skulle ha förutsatt. Högskolorna har fått en ökad efterfrågan på sina tjänster och den kunskap de genererar. Men samtidigt har de europeiska universiteten i alla länder blivit fattigare, och alla klagar över de njugga anslagen.

Kunde en lösning vara det amerikanska universitetssystemet där studenterna betalar vad det kostar att studera — Det är en känslig fråga, och jag tycker att man inte borde börja med att ta mer betalt utan hellre undersöka vilka andra former av finansering högskolorna kunde tillgripa än statliga pengar. Överallt i Europa anstränger sig högskolorna att etablera forskningssamarbete med samhället och i all synnerhet näringslivet. Genom att allt mera bygger på den kunskap, framför allt inom naturvetenskap och teknologi. är näringslivet intresserat av ett sådant samarbete. Man har redan börjat kombinera “donation och kulturvilja” med att samhället och företagsvärlden insett sig ha verkligt stor och konkret nytta av högskolorna, och att dessa är en resurs att kalkylera med.

Balans mellan områden

Bertil Roslin medger att denna trend också har sina fallgropar.

— Det är inte en helt riskfri utveckling. Rätt långt riktar sig ju efterfrågan mot vissa vetenskaper men inte andra — exempelvis inte grundforskning och humaniora, som är det gamla universitetssystemets hjärta och livsnerv. Detta kan leda till en polarisering mellan s.k. hårda och mjuka vetenskaper, varvid de sistnämnda kan tänkas bli eftersatta.

Det är därför högskolemyndigheternas men också kanslerernas plikt att borga för att en vetenskapernas balans bibehålls. Men tendensen är klart att högskolornas kunskapsproduktion allt mer integreras i den samhälleliga processen.

I relationerna mellan högskolevärlden och samhället är en trend också synen att vetenskapens nyaste rön i högre grad bör göras tillgängliga för hela utbildningssektorn — och samhället i stort.

Medan man tidigare såg universitetsutbildning och vetenskap som för svåra för hela befolkningen, är tendensen i allt högre grad att erbjud den kunskap som genereras och de vetenskapliga rön som nås till alla som är betjänta av denna kunskap — eller intresserade av den.

— Det är en faktor bakom given att etablera yrkeshögskolor,som förenklat är högskolor där man utdelar kunskapens resultat men inte själv genererar ny kunskap. Dethärserjag som en viss fara: att man medvetet skapar en tudelning med å ena sidan vetenskapsuniversitet, å andra sidan yrkeshögskolor, vilka har olika funktioner — den förstnämnda kategorin producerar, den senare bara distribuerar, delar ut. det som skapats vid andra lärohärdar. Man får se upp så att högskolorna inte blir urvattnade, degraderas till markethallar där man bara storsäljer det som produceras vid några få fabriker. Det kan leda till farlig endimensionalitet.

USA eller Europa?

Traditionellt har såväl det finländska som de svenska universitetsväsendet varit starkt USA-orienterat, konstaterar kansler Roslin.

— Vi behöver bara se på var ledare inom vår högskolevärld och vårt näringsliv skaffat sin utbildning, skrivit sina avhandlingar och anammat nya idéer. USA är också intressant om man frågar: Vart går de flesta Nobelpris? Var publiceras nyckelresultat? Vilka universitet och vetenskapliga publikationer citeras mest? Vi har efter andra världskriget alltmer sökt oss mot den amerikanska forskaroch universitetsvärlden och det har gett god utdelning. Nu står vi inför nästa samarbetsutmaning: EU-medlemskapet, och universiteten i Europa. Det är viktigt att vi lyckas etablera goda och fruktbara relationer till de europeiska universiteten utan att klippa av banden till USA, som har varit och även framdeles kommer att vara en viktig tillgång.

Studera utomlands!

Internationaliseringsutmaningen kan och bör mötas också genom internationaljsering av studiegången, anser nya ÅA-kanslern — Jag skulle se det som speciellt viktigt att detta skulle ske redan på s.k. undergraduatenivå — före den första examen. När jag som ung student for “bara” till Uppsala för att studera där ansågs det djärvt och ganska originellt. Nu borde ju varje student ha ett år antingen vid ett nordiskt eller ett europeiskt universitet. Typiskt nog är alla de platserna inte alls fyllda! Öm man har reserverat 100 studieplatser vid en högskola ute i Europa vore det naturligt och önskvärt att man skulle ha minst 300 sökande och plocka ut de 100 bästa men troligare är att man bara får 7080 sökande. Att inlemma en utlandsperiod i studiegången blir för många en väldigt inspirerande och ögonöppnande upplevelse — och vore ett viktigt mål.

Varför är studieplatser vid de europeiska universiteten så svårsålda härhemma — Många olika faktorer inverkar, men främst handlar det om språkfrågan. Det är inte ännu så vanligt att studenterna har gedigna kunskaper i spanska, portugisiska eller ens franska och tyska. Universitetet i Coimbra, ett av Europas äldsta, har inte många sökande genom att kunskaper i portugisiska är sällsynta. USA har alltid varit lättillgängligt genom engelskans dominans och den ständiga engelskundervisning som kommer via TV.

Den amerikanska kulturen genomsyrar vårt liv och finländare känner sig sannolikt mer hemmastadda i USA än i Tyskland eller Frankrike eller Belgien — här finns enligt Roslins mening rum för en hel del missionsverksamhet.

— När man kommer ut i livet kan det visa sig att språkkunskaper är det viktigaste i bagaget. Självklart förutsätts goda fackkunskaper, men kanske det lilla pluset för en god arbetsplats kommer att vara goda språkkunskaper. Det lönar sig att ta den extra ansträngningen som krävs att lämna kamraterna och den välbekanta ölpuben och styra kosan till Coimbra eller Bologna, där man inte känner en själ. Världen är stor.

En nation av doktorer?

Med en massiv arbetslöshet också i den akademiska världen kan det synas absurt att uppställa som nationellt mål att 60 procent av befolkningen bör ha högskoleutbildning. Var ta de akademiska arbetsplatserna? Och — kätterska tanke — var ta den erforderliga begåvningsreserven — Vi som befinner oss här i periferin är rätt isolerade genom såväl klimat som språk, och måste bygga vår nationella strategi på annat än de som lever nära världscentra. En framkomlig strategi är att skapa en kunskapsintensiv produktion, vilket vi har förutsättningar för. Vi har goda utbildningstraditioner och har genom åren satsat på utbildning av goda lärare. Beträffande begåvningsmaterialet har vi säkerligen en s.k. normalfördelning: när man avancerar mot mitten av normalfördelningen får man helt enkelt sätta in mer resurser. Vi har ju redan den situationen vid högskolorna att det är en påtaglig sprid vän 21

INNEHÅLLET, INTE FORMEN fortsättning från föregående sid ning i materialet — och man har kunnat anpassa undervisningen i enlighet med förutsättningarna. Om man går 50 år tillbaka 1 tiden och ser på hur folk då såg på begåvningsresurser, ansåg man på den tiden att 2-3 procent av befolkningen kan klara högskoleutbildning. Men det räckte inte länge förrän vi var uppe i det tiofaldiga procenttalet och såg att det gick bra. Det har skett en revolution inom utbildningen som visar att alla gränser är relativa.

Finns det risken att det går inflation i högskoleutbildning — Det har det redan gjort, om man ser till antalet utbildade. Vad man behöver slå vakt om är vad en högskolegrad står för, kvaliteten på kunskapen — att den som genomgått denhär skolan har vissa kunskaper. Och här är det inte ur vägen att också sätta språket under luppen. Den som genomgått en svenskspråkig högskola måste förutsättas ha kompletta kunskaper i svenska, något som idag inte är en självklarhet! Studenten kan ha kommit in vid högskolan som halvspråkig, vilket ofta är fallet om han/ hon är helsingforsare, men en presumtiv arbetsgivare som ser ett betyg från en svensk skola har rätt att vänta att personen verkligen kan svenska — utöver att diplomet måste borga för de professionella kunskaperna.

Att sedan de akademiska graderna justeras uppåt sammanhänger, säger Roslin, med utbud och efterfrågan.

— När jag var liten var en merkonom en välutbildad hög herre… dagens läge får en merkonom, magister eller annan rask ung man samma anställning! Och inom många vetenskaper, bland annat naturvetenskap, är doktorsgraden den förhärskande, Jag tror inte man behöver bekymra sig över inflation: det avgörande är att de betyg som utdelas borgar för att kunskaperna svarar mot graden.

Kvalitet honnörsord

Också en högskolas kvalitetsstämpel måste förtjänas om och om igen, i en fortlöpande utvecklingsprocess. Roslins egen agenda för Åbo Akademi (och hela den finlandssvenska högskolevärlden) är alltså en “westfalisk fred” och med den en ny stormaktstid. Och att komma igång med en genomgripande europeisering, utan att klippa av banden till USA. — Det finns också andra fokusområden som ger utdelning. ÅA har varit förutseende nog att satsa på datorisering. Betydelsen av datorise 2 ring kan knappast överskattas. När man skriver in sig vid en högskola borde man självklart tilldelas en PC, en EM-box etc, och användningen av dator vid utdelning och lösning av uppgifter bli det naturliga verktyget, som papper och penna i tiden. Datoriseringen öppnar dörren till morgondagens kunskapsteknologi och — oerhört viktigt — hela den kunskapsförmedling som erbjuds genom databanker, nätverk, Internet och så vidare. Grunden till dethär bör ges redan skolorna, så att också högskoleundervisningen kan bygga på denna infrastruktur. Och det behövs folk som utvecklar datorstödd universitetsundervisning. Dethär är en av de stora högskolefrågorna!

I begynnelsen är ordet

Internationalisering, — datorisering och språkkunskaper är de tre sektorer som Roslin anser att kräver fokusering, idag och åren framöver, Och språkkunskaperna bör gälla också modersmålet, det viktigaste instrumentet för tankearbete.

— Jag vill gärna upprepa: de flesta helsingforsare är kusligt halvspråkiga. Hotet mot det finlandssvenska kommer inifrån: det är halvspråkighet, bristande behärskning av det egna språket, av ordförråd, av satskonstruktion, av enkla, klara språkregler. Det finlandssvenska universitetet, i vilken form det än uppstår, har en utmaning i att bevara det svenska språket. Och utveckla det — föra in i det språket också de ord svenskarna utvecklar. Det är viktigt att vi inte alltför mycket fjärmar oss från den svenska som talas i Sverige. Språket är ett redskap, inte ett museiföremål.

Utöver modersmålet borde målet vara goda kunskaper i åtminstone två stora världsspråk.

— Var, suckar Roslin, är alla gamla viborgare som talade fyra språk fullständigt? Tyska vid frukostbordet, svenska på kontoret, finska ute på stan och ryska med sina äldre släktingar? Mångspråkighet borde bli lika naturlig som den i tiden varit i östra Finland. Det räcker inte med engelska, som ju är det minsta man kan begära. Tyska är ett allt viktigare eurospråk. Och jag betonar gärna franskans betydelse som en port mot den latinska kulturen.

Unga forskare i kläm

På Roslins fokuslista står också de unga forskarnas och högskolelärarnas situation. Många med en färsk mapgistersexamen känner sig lockade av de möjligheter universiteten borde kunna erbjuda.

— Det var så det moderna universitetsväsendet formades under 60 talet. President Kekkonen hade kungstanken att satsa på vetenskap och kultur, och det ledde till att stora resurser kanaliserades till universiteten, som satsade på nya ämnen och nya verksamheter. Kekkonens initiativ hade en oerhört stor betydelse för högskoleutvecklingen i vårt land.

Men initiativet tappade momentum under framför allt 80-talet, och idag har de unga lärarna svårt att hitta vettig anställning och utmaningar. De stora årskullarna har också försvårat läget. Nu behövs en ny giv som ger de unga lärarna en chans. Dagens problem är att det finns ett stort antal kanslersämnen men för litet professorsämnen. En lösning anser Roslin vara s.k. graduate schools, där också ÅA profilerat sig.

—— De går ut på att man utformar doktorandprogram. Man ger en begåvad ledande professor i ämnet möjlighet attskapa skola och sätta upp ett utbildningsprogram kring ett visst tema och tar in folk från olika högskolor att medverka i det. Nyutexaminerade kommer in som doktorandstuderande och programmet genererar både doktorsavhandlingar och en stor kunskapsmängd.

Ett av problemen vid högskolorna är trycket att spara: tillfällig och extraordinär arbetskraft avpolletteras, och det drabbar de yngsta Åårsklasserna med temporära befattningar — de förlorar sina jobb. Och en del av en akademisk generation går förlorad.

— Idealet, säger professor Roslin, är: snabbt klar grundexamen, snabbt in i doktorandprogram. Sedan val av verksamhetsbana: universitetsundervisning, forskning, näringslivet eller det övriga samhället. De unga doktorerna borde landa lämpliga tjänster ganska snabbt, så att deras kunskaper fås i bruk. De verkligt begåvade borde snabbt få en professur, ty som unga professorer har de mycket att ge nationen. Och det är just unga professorer som borde ta hand om de färska studenterna och med sin entusiasm genomsyra deras grundutbildning.

Högskoleidentitet

Det har varit vanskligt för en lekman att greppa vad den finlandssvenska högskoledebatten handlar om. Inte alla inom högskolevärlden vågar sig heller på en definition.

— Om inte vanliga finlandssvenskar förstår vad man talar om är man nogi diskussionen ohjälpligt ute, Organisationsfrågor borde kunna komprimeras i femordssater på ett halvark, annars pysslar man lätt med oväsentligheter. Vad det i grunden handlar om är väl en ekonomisk ba fortsättning på sid 24