Innovationsteater

av Alf Rehn Forum 2018-06, sida 23, 21.06.2018

Taggar: Teman: innovationer

Det kan knappast ha undgått någon som inte varit i koma de senaste åren att storföretag fått någon slags startup-feber. Vart och vartannat företag talar om att bygga en entreprenöriell anda, och större bolag tävlar om vem som är mest kompis med startups. Ofta innebär detta till och med att man bygger egna interna enheter av typen ”innovationslabb”, som ska fånga den där härliga Silicon Valley-känslan och visa att företaget är hippt och kan hänga med de coola kidsen.

[caption id=“attachment_4917” align=“alignright” width=“220”] Alf Rehn är professor för innovation, design och ledarskap vid Syddansk Universitet.[/caption]

Den i dag smått legendariske Steve Blank, som kan sägas vara fadern till hela lean startup-metodologin (förkortad produktutvecklingscykel), har irriterat hänvisat till mycket av detta som ”innovationsteater”. Hans argument är att många dylika försök aldrig skapar några egentliga genomslag, och att detta inte ens varit avsikten. Snarare, konstaterar han, vill storföretag bara leka startup-lekar, medan de äkta besluten och de riktiga resurserna hålls kvar där de alltid har varit – i kärnverksamhetens traditionella lunk.

”Inte en mindre version av ett stort företag”. Det är ett utmärkt begrepp, innovationsteater, men jag tror Blank faktiskt använder det för begränsat. Själv ser jag att en väldigt stor del av all innovationsverksamhet, i stora såsom små organisationer (inkluderande startups) faktiskt är just teater. Det följs ett manus, det finns specifika roller, och väldigt mycket görs för publiken – som sedan kan vara ledningsgruppen, börsen eller media. Scenografin är viktig och man är ofta mån om att ha rätt rekvisita; post-it-lappar är självskrivna.

Detta, eftersom innovation allt mer har blivit en stiliserad aktivitet som ska signaleras med välkända attribut och sin egen ikonografi. I företag efter företag så ekar samma fraser och samma exempel. Man deklamerar på förhand skrivna rader så som ”Vi måste tänka utanför boxen!” och ”Lås er inte vid de kunder vi har i dag!”. Någon nämner Elon Musk. Rätt många känner att de sett det hela förut. Sannolikt har de rätt.

”Fail fast, fail often”. Allt detta har givetvis sin grund i osäkerhet och i en känsla av att andra kan bättre. Vi vet att vi måste vara innovativa, eftersom alla upprepar detta som ett mantra, men vi vet inte riktigt vad det betyder. Så vi kopierar ytan, och hoppas att det räcker. Vi försöker få rummet att se innovativt ut. Vi säger saker som vi hört innovativa människor säga. Vi försöker göra som de gör i innovativa företag, eller åtminstone vad någon förståsigpåare sade att de gör där. Vi imiterar och kopierar, för då känns det åtminstone som att vi gör något. Vi spelar innovationsteater, och hoppas att innovationen kommer på köpet.

Dessvärre finns det en skillnad på teaterns värld och världen självt. Teater är underbart, för där kan allt hända. Går det fel finns alltid nästa föreställning. Upprepning och scenografi är inte ett problem, utan nödvändiga delar av uppsättningen. Falluckor och blå dunster säkerställer att man kan upprätthålla magin. Och säger man att en konstruktion av papp och plywood är en rymdraket, då får publiken helt enkelt gilla läget.

Riv ner kulisserna! Visst kan man använda tricks och knep även i innovationsarbete. Och visst kan man även inom innovation gå från ett projekt till nästa, med stor entusiasm och väldigt få resultat. Skillnaden är dock att teater egentligen bara finns till för att underhålla och upplysa, medan innovationsarbete nog i längden borde sträva till resultat i form av riktiga innovationer. Visst är det trevligt att ordna saker för att de får företaget att se bättre ut, eller för att de piggar upp deltagarna. Men om detta spel för kulisserna blir allt man gör, då har nog innovationens potential förslösats.

Visst lever vi i en ytlig tid, en där det är viktigare hur saker ser ut än vad de egentligen gör och åstadkommer, men vi lever också i en tid med stora, komplexa problem. Vad vår förkärlek för innovationsteater har åstadkommit är en hel generation av människor som ser mycket av det långtråkiga, gnetande, frustrerande arbete som så gott som varje innovation kräver som ett problem eller något som ska undvikas. På detta sätt förvrider innovationsteater vår syn på innovation, och kan i slutändan bli den riktiga innovationens fiende.

Så våga vägra innovationsteater! Ifrågasätt käcka workshops. Bränn post-it-lapparna. Utlys ett absolut förbud mot att använda ord som ”disruptiv”. Den som nämner Apple, Google, eller Tesla betalar en runda i baren per dylikt brott mot vanlig anständighet. Riv ner kulisserna, med andra ord. Kanske gömmer det sig en liten innovation bakom dem …