Integrationen kan befrämjas
av Filip Hamro-Drotz Forum 1988-17, sida 12, 03.11.1988
Finland som part
Text: Filip Hamro-Drot i en gemensam marknad:
INTEGRATIONE
KAN BEFRÄMJAS PÅ MÅNGA SÄT europeiska ekonomiska integratione är ett faktum som ingen bestrider. Basen för att vårt välstånd och på längre sikt vår högt värderade självständighet (och neutralitet) skall kunna bestå, är en god och stabil ekonomi. Det är till stor fördel för oss finländare att diskussionen om integrationen — om hur långt den kan förverkligas, om vilka villkor och eftergifter den kräver, om formerna för finländsk medverkan — blir alltmer utbredd och nyanserad i vårt land. Trots att man i allmän debatt noterar 1992 som ett ödesår, då ett “gränslöst” EG uppstår, är det ett faktum att denna process redan idag är på gång. EG-myndigheterna noterar med berättigande att ”point of no return” uppnås 1988 — oberoende av om alla målsättningar blir förverkligade i början eller i slutet av 90-talet. Likaledes har Finland — och samtliga övriga EFTA-länder — tagit ett oåterkalleligt steg mot en allt intimare ekonomisk samverkan mellan de europeiska länderna med marknadsekonomi. Säkrandet av välståndets bestånd i Fin land bygger helt på hur vi lyckas involvera landet i uppbyggandet av Västeuropa till ett Område, där finska ekonomiska intressen inte har en ofördelaktigare utgångspunkt än parterna inom den EG-interna öppna marknaden.
Till dags dato har ingen kunnat uppvisa ett hållbart alternativ till säkrandet av det välstånd vi finländare är vana vid. Vägen som vi vill — och målmedvetet bör — beträda leder m a o till en gemensam västeuropeisk marknad där finländska företag kan verka, bedriva handel, och konkurrera möjligast fritt och på likvärdiga villkor som “företag i EG- och övriga EFTA-länder.
Då vi nu befinner oss på denna väg är det naturligt att även Finland inkluderas i den gemensamma marknaden — åtminstone delvis. Här diskuteras framförallt — och helt motiverat — behovet av att säkra den ekonomiska verksamheten utomlands, samt omställningskraven i Finland, då den internationella konkurrensen ofrånkomlige ökar utgående från kravet på reciprocitet
Faroe medverkan i den pågåend (= “de fördelar du vill ha utomlands, bör du även ge åt utlänningar på din hemmamarknad”).
Ödesfrågan för oss här i Finland torde dock vara hur företagsvänligt vi kan utforma vårt land som en del av den framtonande gemensamma marknaden. Det enskilda företagets ledning ansvarar för att investeringar och deras lokalisering görs rätt. Deta gäller både för finska och för utländska öretag. Sålunda bör vi senast nu vidta åtgärder för att förverkliga ett möjligast fritt varur kapital- etc flöde mellan Finland och övriga Europa. T ex transportkostnader p g a vårt geografiska läge måste kunna kompenseras. Problematiken har dock större vidd — vilka är arbetskraftskostnaderna, hurdana är beskattnings- och etableringsfördelarna för företag etc i relation till fördearna i övriga länder? Speciellt för företag med marknadsintressen i västeuropeiska änder är detta naturligtvis av avgörande betydelse då kommande investerings/lokaliseringsbeslut görs.
Utmaningarna är stora — men ej oöveromliga. Det avgörande är att vi finländare i möjligast tidigt skede skall kunna inställa oss på att Europa — både i väst och öst — genomgår avgörande förändringar, som märkbart berör oss. Vi bör anpassa oss till dem. Och varför skulle vi inte lyckas i det?
I ett dylikt resonemang ser man att resulatet av medverkan i integrationen är det avgörande — inte formerna för medverkan. Detta gäller både för Finland och för alla övriga EFTA-länder. Men även formerna har betydelse. Här kan man se två huvudprinciper — strävan att förmellt söka medlemskap (eller associerat medlemskap), och strävan efter tillräckligt intima kontakter utan formellt medlemskap.
De enskilda EFTA-ländernas utgångspunkter avviker i många fall från varandra. det första alternativet påbörjas en helt ny process redan nästa år. Detta beror på att Österrike våren 1989 kommer aft göra en ormell medlemsansökan till EG. Österrikarna är nog mycket medvetna om skillnaden mellan medlemsansökan och de factomedlemskap, I alla fall kommer en ansöka att leda till att Österrike någon gång på 90-talet blir — i någon form — medlem i EG. Här är det viktigt att notera, att den kommande förhandlingsprocessen efter en ansökan påverkar EG:s utformning samt självklart även avspeglas i de övriga EFTAländernas förhållande till EG.
I det senare alternativet har det nyligen uppkommit nya nyanser i den allmänna debatten. Man har ifrågasatt huruvida EFTA kan vara det rätta instrumentet för västeuropeisk integration. Senast har koncerncheferna Kairamo och Gyllenhammar betonat betydelsen av att Norden skulle profilera sig gentemot EG. iden är självklart inte svart-vit. Lika litet som EFTA skulle kunna vara det enda instrumentet, kan inte heller Norden vara det. De facto har det nordiska samarbetet med åren trots goda intentioner och stora sekretariat blivit alltmer dekadent. Samma grundsvaghet existerar som i EFTA — nämligen: möjligheten att göra övernationella beslut saknas. Man måste m a o bygga samarbetet på principen om minsta gemensamma nämnare. Trots att vi i Norden i många frågor har uppnått goda samarbetsresultat i relation till övriga europeiska regioner, går dock Norden mot en urvattning — Danmark befinner sig i EG, Norges NATO-medlemskap betonas o s v.
Ambassadör Ulf Dinkelspiel torde bäst ha formulerat ramarna för det västeuropeiska samarbetet. Han har noterat att det finns fem spår att gå vidare på. Det första spåret är ett gemensamt agerande mot EG i EFTAregi. Detta kan göras i frågor där det finns ett tillräckligt stort gemensamt intresse för samtliga EFTA-änder, t ex ursprungsregler, avskaffande av tekniska handelshinder O sv. Den senaste tiden har man även börjat forma EFTA till ett forum som utan förbindelse kan hålla kontakt med EG i alla frågor som kan verka intressanta.
Det andra spåret är att en del EFTAländer är av ett alldeles speciellt intresse | för EG, t ex Österrike och Schweiz, i frågan om transittrafiken. Här kommer Norden in i bilden. Vi har flere frågor som gemensam fortsättning på sid 2 [u 1 17/1988 FORUN,