”Internationalisering är inte lätt”

av Ragnhild Artimo Forum 1991-04, sida 04-06, 07.03.1991

Taggar: Teman: internationalisering

Seija-Riitta Laakso, EVA “”INTERNATIONALISERIN ÄR INTE LÄTT!”

Text: Ragnhild Artimo Foto: Leif Mäkel ul “mn MU

TT MN

I Finland gråter man över att EG och Europa ”hotar våra förmåner” (nationella konkurrensbegränsningar, en astronomisk kostnads- och prisnivå o s v). Men vi kan inte stänga ute problemen genom att stäng en dörr, menar direktör Seija-Riitta Laakso på EVA. Problemen finns här.

lagomentaliteten är ett dominerande finländskt karaktärsdrag, lagar Seija-Riitta Laakso. Et | självunderhållande missnöjes- oc gnällsystem är en orsak till den nuvarande ekonomiska sitsen och nyckeln till en lösning.

Seija-Riitta Laakso, 37, är färsk direktör på EVA, Näringslivets Delegation, efter en fjortonårig journalistbana, senast som artikelredaktör på Kauppalehti. På EVA är hennes fokusområde Finlands och de finska företagens internationalisering.

En liten handfull av de finska storföretagen — bl a Ahlstrom, Kone och Nokia — är redan klart internationella, och Rapala och Vaisala dominerar världsmarknaden på egna smala sektorer. Men för de flesta har internationaliseringen bara börjat, säger Laakso. Och för många är den inte ens ett kalkylerat alternativ.

Bättre och böttr dag för dag?

EVAS nyaste attitydrapport Suomi etsii itseään (Finland söker sin identitet), som offentliggjordes för en dryg vecka sedan, ger en helfigursbild av det finländska missnöjet.

— Internationaliseringen är farlig, anser många av de intervjuade. Kärnkraften är farlig. Flyktingar och invandrare är farliga. Och allt blir sämre och sämre dag för dag. Missnöje är det nationella — folknöjet, fastslår Seija-Riitta Laakso.

— Vi är en dyster nation av gnälligt otacksamma, avundsjuka intressebevakare, alltmer uttalat missnöjda, ju mera förmåner vi lyckas utverka i arbetslivet och på den sociala sektorn. Det ligger något kusligt i denna automat av självunderhållande missnöje.

Laakso menar att en del av denna mentalitet har sina rötter i arbetsmarknadsorganisationerna, som behöver och underhåller missnöjet och kravtrycken för att försvara sin egen existens — i en tid när kakan har blivit delad i långt flera och större bitar än degen räcker till för. Det börjar bli allt svårare att hitta på nya krav som borde uppfyllas. Ett praktexempel på denna mentalitet är att kräva att en i global jämförelse redan mycket kort arbetstid ytterligare förkortas.

4/1991 FORUN — En tacksam missnöjessektor har kvinnornas ställning på arbetsmarknaden varit, trots att principen lika lön för lika arbete kan anses förverkligad i de flesta fall. Nyckelfrågan, som är svårare att komma åt, är att arbetena inte är lika. Men generellt är kvinnornas ställning i arbetslivet bättre än i de flesta andra industriländer. med uppsägningsskydd och mammaledigt 10 månader, jämfört med bara ett par tre veckor i USA, och risk för uppsägning. För att inte tala om alla vårdledighetsförmåner, säger direktör Laakso, tvåbarnsmor.

— Alla dessa arbetstagarförmåner, hur välsignelserika de än är, har vuxit sig till en oproportionerligt stor kostnadsapparat för företagen, och det gäller förresten också samhällets allmänna sociala förmåner. Den enorma meny tjänster samhället idag tillhandahåller hämtar inte in pengar, utan är en ren kostnad, som till bulkdelen betalas av företagen.

Solidaritet slår tillbaka

Den massiva kostnadsapparat som ständigt ökade förmåner och en benhårt solidarisk lönepolitik genererat börjar nu vara en alltför tung belastning i ett nytt och kärvt ekonomiskt läge, och slår tillbaka också mot förmånsnjutarna i form av försämrad och ytterligare hotad sysselsättning.

Vi har nationellt ingen mekanism att reglera detta kostnadsproblem, genom att uppnådda förmåner och bruttolöner är irreversibla, oåterkalleliga. Seija-Riitta Laakso menar att ett flexiblare alternativ borde ha varit årsvisa löneförhöjningar och förmåner, som ett slags bonus i en ekonomisk medvindssituation, men inte som en automatisk evighetsbelastning för all framtid — också för recessionsår.

— Centralhandelskammarens VD Matti Aura föreslog nyligen lönejusteringar neråt och bortlämnade sk Pekkanen-dagar, och Affärsarbeisgivarnas centralförbunds direktör Stig-Erik Leiponen å sin sida slopandet av semestererpremien; dessa i dagsläget vettiga initiativ är nog politiskt mycket svåra att förverkliga, men kanske kunde köras igenom på företagsnivå, Här är solidaritetspolitiken en black om foten: inte bara måste vi ha lika fina fördelar som de — det går inte heller att de avstår från förmåner som alla propsat på och fått genomdrivna.

Att se den nuvarande pris-, förmåns- och lönenivån — i världens fjärde rikaste nation — som en självklar rättighet/skyldighet kan vara både naivt och i globalt perspektiv helt orealistiskt, menar Laakso. Det är dags att sätta frågetecken efter dem — om inte

FRUN, 4/199 alla livskraftiga företag skall flytta produktionen utanför riksgränserna. — Det är realistiskt av företagen att undersöka möjligheterna att expatriera alltmer av sin produktion till verksamhetsmiljöer med lägre löne- och andra kostnader. Affärsföretag är ändå inte primärt socialinrättningar. Utmaningen för de politiska beslutsfattarna i Finland är att skapa livsmöjligheter för företagen härhemma, och det kan knappast ske utan att man bär hand på förmånskostnadsapparaten.

Pengarna strömmar utåt

Export är finsk internationalisering! Med den attityden kommer vi inte långt idag, i Europa eller världen, säger Seija-Riitta Laakso.

— Att gråta över bytesbalansen ä populärt, men bara ett sätt att förenkla de ekonomiska problem vi står inör. Tullstatistiken är visserligen exakt omparabel land för land, men den handlar bara om handel — och bara handel räcker inte som internationalisering. Det är en alltför provinsiell atityd. Finska företags utländska dotterbolag som säljer till tredje land — det är internationalisering. Det är hälsosamt. menar Laakso, att sätta Finland kontra världen i rätt perspektiv med rätta proportioner. Hon hänvisar till Krister Ahlström som nyligen definierat Ahlstroms huvudmarknader: Nordamerika, Mellaneuropa och Övriga länder — här hör Finland till sistnämnda kategori!

Investeringsströmmen visar den nuvarande och växande riktningen — Senaste år investerade finska företag runt 13 miljarder mark utomlands, men utländska företag bara 3,6 miljarder i Finland. De finska investeringarna ute borde vara ännu större, om vi skall hinna sy igen gapet till exempelvis långt internationaliserade Sverige vars storföretag redan i tiotals år framgångsrikt etablerat sig och opererat globalt.

Men i stället för att heja på de dristiga, som vågar sig ut, är andan den att det är något suspekt i att investera utomlands ”för pengarna kommer inte hem igen”.

Nej, de gör inte det. Kanske beslutsfattarna i stället borde fråga varför?

Internationella uppdrag — merit eller dismerit?

För företag med internationalisering på programmet räcker det inte med intuition. Det behövs intelligent planering också — inte minst med avseende på vettig allokering av de andliga resurserna. En återkommande fråga är bemanningen av dotterbolag utomlands.

— En ganska vanlig modell har varit att ha en finländsk VD och en lokal VVD, och i övrigt en mix av båda på nyckelposterna, konstaterar Laakso. — Men villigheten att åka ut har inte varit så stor som man hoppats biand de finska företag där detta blivit aktuellt.

En central orsak är frånvaron av en internationaliseringspolicy hos företagen.

— De som skall ut på uppdrag — och vi får komma ihåg att det som regel handlar om en hel familj, inte om en enda individ — får som regel föga stöd och praktisk hjälp med sådana prosaiska saker som att skaffa bostad, hitta lämpliga skolor osv. Den enda systematiska vägledningen i att leva och jobba utomlands torde vara Maria Plantings och Kirsti von Fieandts bok Ulkomaille töihin (Jobba utomlands) som Fintra gett ut. Företagen borde själva skapa informationskanaler och procedurer för dessa ofta nog så komplicerade processer.

— En viktig orsak till oviljan att åka ut är också att det är en sådan chock att komma tillbaka! Inte bara till det finska vintermörkret, utan också och framför allt de finska skatterna. Som VD i ett dotterbolag utomlands har unge lovande N.N. levt flott, bott flott, varit någon. Så kommer han hem, placeras nödtorftigt in nånstans på mellannivå eller i projektuppdrag, får lov att sänka sin levnadsstandard, och vänja sig vid det inknutna misslynta finska andliga klimatet. Han har dessutom dismeriterat sig under åre vänd

Laakso…

utomlands genom att de är ett historiskt hål i hans kunskap om vad som hänt på hemmaarenan. Inte trevligt! Det är förståeligt att allt flera i uppdrag utomlands ”köps” upp i stationeringslandet, och därvid kan bokföras under förlorade resurser.

Vilka är utlänningar?

Xenofobi, fruktan för främlingar, för det främmande, är enligt EVA-rapporten ett dominerande drag hos finländarna, De färska reaktionerna på somaliska ”flyktingar” har varit talande nog. Att somalierna, som kommer från Afrika, täcks vara välklädda och tala flytande engelska! Ju mer fjärran ett land är beläget från Finland, dess sämre står det till med allt och alla där. Bara genom att själva ta rollen som utlänningar och på ort och ställe studera andra länder och kulturer jämnas vägen för internationalisering.

— Då dåvarande minister Taxell kom med förslaget att varje år skicka ut 5 000 ungdomar att studera utomlands, sågs det som intressant och djärvt. Men exempelvis Malaysia, som här ofta betraktas som ett u-land, skickar varje år ut 50—60 000 unga att studera vid högskolor i andra länder. Detta av en befolkning på 17 miljoner. Vi är rätt tröga, globalt.

Men direktör Laakso medger att attityderna till internationalisering positiviserats de senaste åren.

— Företagsledare och företagens nyckelpersoner inser klart i vilken riktning utvecklingen går, och hur den kan och skall styras. Motståndarna finns på andra nivåer och i andra läger, och mest handlar det om fruktan att förlora uppnådda fördelar — förändringar ses a priori som ett hot.

— EG-frågan — som egentligen nu ”vilar”, medan man väntar ut turbulenserna i Sovjetunionen — domineras av aspekten hur det skulle påverka vår nationella självbestämmanderätt. Här kan man ju ironiskt inflika att vi effektivt utnyttjat våra möjligheter att nationellt spoliera vår ekonomiska politik; kanske en bromsande effekt rentav kunde vara en välsignelse. Att många näringsgrenar, och framför allt livsmedelssektorn, med rätta känner EG-fruktan, är en annan sak. Men vi kan inte i all oändlighet isolera oss från resten av Europa. Exempelvis den finska lagstiftningen måste harmoniseras med den europeiska, för att näringslivet skall ha samma startlinje i konkurrensen. Och EG-direktiven handlar i de flesta fall om rätt små revideringar jämfört med hela volymen nya lagar under ett år.

ve ee Lä Oo det är integrationsfrågan!

Text: Ragnhild Artimo

För kunskapsföretagen handlar hotbilderna i eurointegrationen om två scenarier: att lämnas utanför eller bli uppäten. Strategin bör vara excellens på smala nischområden - och massivare satsning på FoU nationellt och företagsvis.

kynda långsamt har varit mottot S upptrappningen av FoU-penga på nationell nivå, i procent av BNP: 1989 och 1990 satsade Finland 1,9 procent, men Japan 2,9 och Västtyskland och Sverige 2,8 — högre än den finska ribban för 1997 som skall vara 2,7 procent. För en nation med en klar lågteknologiprofil i exporten är detta farlig ignorans. menar ekon mag Severi Keinälä vid Teräs-Kari Oy Consulting.

Med lågteknologiprofil i exporten avser Keinälä dominansen av skogsindustriprodukter, extra sårbar internationellt genom det stora energi(pris)beroendet. I en jämförelse mellan industriländernas ”teknologigrad” i exporten placerar sig Finland som lågteknologisk etta i gott sällskap med Turkiet (se tabellen).

Severi Keinälä har för Näringslivets Forskningsinstitut ETLA sammanställt en rapport om denna problematik inklusive strategiförslag. Rapporten Finnish High-Tech Industries and European Integration har faktiskt vari klar i ett år förrän ETLA publicerat den: inte heller näringslivets egna organisationer gör sig speciell brådska med för överlevnaden vitala ärenden.

Finland high-tech-land?

Keinäli menar att vulgärmyten om Finland som high-tech-land är ett viktigt hinder för de krafttag i den riktningen som faktiskt skulle behövas. Några punktvisa supersuccéer på den internationella arenan — han nämner mobiltelefonteknik, telekom och vissa bitar av läkemedels- och den kemiska industrin — har i media och det allmänna medvetandet blåsts upp till gigaproportioner, medan kalla siffror obehagligt tydligt visar den nationella vardagen.

Finlands exportprofil är massivt lågteknisk, och Finland får se sig förbigånget som högteknologiexportör inte bara av Japan, självklara Västtyskland och Sverige, utan också tex Irland, Österrike och Italien. Och det är pri fortsättning på sid 25

Industriländernas handelsbalanser/ industriprodukternas karaktär

Exportens relativa andel av importen 198 | Land High-Tech Medium-Tech Low-Tech Japan 515 423 9” Irland 159 78 127 Schweiz 146 110 52 Västtyskland 126 230 93 Frankrike 926 105 85 Storbritannien 923 93 67 Sverige 89 118 141 Danmark 88 73 119 USA 86 52 35 Belgien, Luxemb. 83 106 118 Holland 83 104 119 Italien TI 118 113 Österrike 74 82 108 Finland 58 68 218 Portugal 43 28 116 Spanien 36 73 129 Turkiet 19 34 196 Grekland 13 17 12 1005 = landet exporterar lika mycket av produktgruppen som det importerar. (Källa:

OECD 4/1991 FRUN,