Intet nytt sedan stenåldern
av Kaj Arnö Forum 2019-05, sida 18, 06.06.2019
Ungefär vart femte år lyser en bok klart nog för att förändra min världsbild. Vete, vapen och virus, med den svenska undertiteln ”En kort sammanfattning av mänsklighetens historia under de senaste 13 000 åren” (Jared Diamond, 1997), var en sådan bok, Illusionen om Gud (Richard Dawkins, 2006) en annan.
[caption id=“attachment_8706” align=“alignright” width=“174”]
Kaj Arnö hanterar politiska traumata genom att grubbla över samhällets uppgifter.[/caption]
Vete, vapen och virus lyckades för mig trovärdigt förklara varför just den vite mannen kommit att dominera världen (nämligen inte via genetiska Übermensch-egenskaper, utan via en gynnsam geografi och nätverkseffekten). Och Richard Dawkins’ tankar har ända sedan sonen för tio år sedan fick den senare boken i konfirmationspresent utgjort ett återkommande samtalsämne i familjen, då det gällt följdverkningarna av religionens makt; boken blev högaktuell senast i samband med flyktingkrisen 2015.
Enkla frågor, nyanserade svar. Och nu har jag läst en ny sådan bok, Yuval Hararis Sapiens: en kort historik över mänskligheten (2014).
Harari har låtit sig inspireras av Vete, vapen och virus och ställt en rad enkla frågor kring mänsklighetens historia, med en naturvetenskaplig utgångspunkt. Varför uppstod språket? För att stöda vår egenskap av sociala varelser. För att möjliggöra en nyanserad om än subjektiv analys av flockens olika individer, i deras frånvaro – kort sagt, skvaller.
Men jag ska inte spoliera läsglädjen med andra fascinerande detaljlärdomar. Orsaken att Hararis stjärna lyser så klart i mina ögon är inte bara fascinationen av att förstå nya orsakssammanhang, utan opusets dagsaktuella implikationer.
Den första insikten gäller miljöförstöring. Vi har nämligen förstört jorden förr, om än inte lika illa som nu. Exempel: Innan människan nådde Australien, fanns där tjugo arter med en vuxenvikt om över 50 kg. Nitton dog ut före James Cook såg sin första jättekänguru. I Sydamerika var det inte mycket bättre; minns jag rätt var det där trettiofem av fyrtio arter som människans plötsliga intrång tog på sängen. Vår jakt utrotade dem. I Gamla Världen, där människan som art utvecklades och spreds långsamt, hade djuren mer tid på sig att anpassa sig till den fara som utgår från människan. Fast också här dog arter, även andra än den ullhåriga mammuten och jättehjorten. Högst sannolikt har vi, mänskligheten, dem på vårt samvete.
Stenåldersgenom. Den andra insikten gäller vårt oförändrade genom. Det är som jägare och samlare våra gener utformats, efter det har inget väsentligt hänt som påverkar vår medfödda natur. Efter det har vi bara själva format vår miljö efter vad som för stunden verkar klokt. Det var alltså jägare och samlare som började bruka jorden, som byggde upp industrin och som lärde sig programmera Python. Men kroppen är inte skapt för att bära vatten och gödsel, för att härda ut vid det löpande bandet eller för att sitta still dagarna i ände. Eller för att äta vete och dricka mjölk, eller att häva i sig stora mängder socker.
Harari förklarar trovärdigt hur jordbruket strikt taget var en dålig idé. Arbetsdagen förlängdes, den ensidiga kosten ledde till bristsjukdomar, livskvaliteten sjönk – men fastän jordbrukarna hade det sämre ställt vad livskvaliteten beträffar, var den nya skräpmaten kaloririk nog att mätta flera munnar. Flera barn överlevde, jägar- och samlarkulturen trängdes ut.
Hellre ättestupa än robotvård? På samma sätt har det gått senare. Nymodigheterna verkar för stunden lösa problem (mejl är ju fasligt mycket bekvämare än pappersbrev!), men skapar fort nya (kolla nu din epost, kanske du fått något viktigt medan du läst det här!).
Slutsatsen av att vi bär på ett stenåldersgenom blir för mig dagsaktuell. Vårdreformen måste bygga på grundläggande fakta, och vad är mer grundläggande än vårt genom? Vi är skapta för att leva i grupp, omgivna av släkt och vänner. Vi begår alltså milt våld på vår sanna natur redan då vi segregerar folk enligt ålder, i daghem, i skolor, i åldringshem. Om människan en gång lever ännu efter att avkomman lärt sig ta hand om sig själv, måste det väl finnas en mening med det? En mening likafullt för den åldrande individen, som för samhället vars resurser den åldrande individen brukar.
Tittar vi tillbaka i ett Harari-tidsperspektiv, ter sig plötsligt ättestupan som en mer mänsklig och omtänksam lösning än att fösa in människor i robotstödd åldringsvård. Ensamheten bäddar för en långsam och kvalfull död, för människan är ett socialt djur. ”Jag vill dö i famnen på en mö” lyder snapsvisan; mer nyktert tänkt vill jag, så länge jag får leva, primärt vara till nytta och glädje för mina barn och förhoppningsvis kommande barnbarn, och för alla andra jag får förmånen att umgås med. Och mitt genom gör att jag vill detta av rent egoistiska skäl.
Det är inte varje bok som får mig till sådana vidlyftiga utsvävningar. Men nog Hararis.