Isländska problem

Taggar: Personer: Benedikt Gröndal Orter: Island Teman: ekonomi

Isländska problem

Benedikt Gröndal, ledamot av det isländska alltinget, chefredaktör för reykjaviktidningen Althydubladid (ordagrant Folkets blad men i praktiken språkrör för Islands socialdemokratiska parti »Alihyduflokkurinn».) Erhöll dimissionsbetyg 1946 från Harvard University, USA.

Tidigt i våras meddelade Statistiska byrån i Reykjavik att Islands befolkning i december 1967 hade passerat 200 000strecket.

Denna milstolpe var självfallet inget tecken på att Island skulle ha lämnat den skara av ministater som vållar Förenta nationerna ett ständigt ökat huvudbry. Men också de som ordar om vådan av ett stort antal småstater fyllande FN:s salar har villigt medgett att republiken Island verkligen har varit en effektiv medlem av organisationen i mer än tjugo år.

I gengäld har medlemsskapet i FN blivit och är fortfarande den stabilaste hörnstenen i Islands utrikespolitik.

Man måste betrakta Island såväl ur rent historisk som geografisk synvinkel. Den moderna transportteknologin bröt århundraden av isolation just innan ölandet uppnådde sin slutliga självständighet år 1944, Men republiken föddes med händerna fulla av internationella problem.

Kvarstår i Nato

De amerikanska trupperna på Island är huvudsakligen stationerade i och omkring Keflavik flygbas som de själva ursprungligen byggde upp under andra världskriget. Keflavik är emellertid samtidigt en internationell flygstation som utnyttjas av flera trafikflygbolag. Dessutom finns på Island två separata radarstationer. I Hvalafjördur N om Reykjavik och på öns SE-kust, övers. anm.) Keflavikbasen står under amerikanska marinens — US Navy — kommando och är bemannad med cirka 3 000 man,

Dessa försvarsstyrkors närvaro har ofta utgjort ett politiskt friktionsmoment på Island. Såväl kommunistiska som icke kommunistiska nationalister har fordrat att styrkorna skall avlägsnas. Amerikanernas TV-station i Keflavik var föremål +) Sedan artikeln skrevs har Island Inlämnat ansökan om medlemskap I Efta. Ungefär samtidigt devalverades den isländska kronan, sedan slilfisket för andra året 1 följd slagit fel och förhandlingarna om en samlingsregering brutit samman.

Forum 20/6 Än så länge är Islands ekonoml till inemot 90 procent baserad på fiske eller framför allt fiskförädlingsindustri. Tyvärr är detta en bedräglig grund att bygga på. Medan exempelvis 1966 var ett enastående rekordår blev följande år ett svidande bakslag. Dels på grund av de dåliga fångsterna och dels på grund av starkt fallande prIser på världsmarknaden. Man var därför tvungen att följa med England i devalveringen, vilket visserligen undanröjde konkurshotet för flere fiskförädllingsindustrier men som självfallet hade andra mindre önskvärda biverkningar i släptåg. Redan nästa år får man däremot en något stabilare grund att bygga på tack vare det nya schweiziskisländska aluminiumverket i Straumsvik som med all sannolikhet kommer att efterföljas av liknande anläggningar på några av de många platser där billig vattenkraft finns I närheten. Benedikt Gröndal, alltingsledamot och chefredaktör för det socialdemokratiska huvudorganet »Althydåbladid» redogör här för islands handels- och utrikespolitik av I dag och sannollka utveckling i framtiden." för intensiva debatter innan islänningarna fick sin egen sändare i gång. Irritationsmomentet försvann när den amerikanska överbefälhavaren i Keflavik begränsade sändarens räckvidd till själva basområdet. Detta utgör bakgrunden till statsminister Benediktssons uttalande om att Islandsförsvaret skall tas till förnyad omprövning. De isländska myndigheterna ämnar, med beaktande av de senaste teknologiska vinningarna på det militära gebitet, försöka tillämpa dessa på den isländska arenan, spanande efter lösningar som kan accepteras av landets fredligt sinnade grannar. Resultatet kan ingen ännu förutspå men man har sett en hel del spekulationer om Islands möjligheter att, i synnerhet beträffande radarverksamheten, själv överta mer och mer av försvarsstynkornas uppgifter. Problemen angående Islands försvar måste helt separeras från diskussionerna rörande Islands medlemskap i NATÖ. Island kan självfallet förbli medlem av denna allians oberoende av vilka åtgärder som vidtas rörande öns direkta försvar. Den gamla neutralitetsläran tycktes inte mera passa in i den moderna världen. Island håde en viss strategisk betydelse för grannländerna och måste själv vidta lämpliga åtgärder för att trygga sin säkerhet. Situationen komplicerades ytterligare av ett unikt gammalt kulturarv. Islänningarna hade varit obeväpnade i århundraden och ägde ingen försvarsmakt, med undantag av små kustbevakningsstyrkor avsedda enbart för vakthållning över fiskeflottan. Islänningarna insåg sina problem och fattade sina beslut. De anslöt sig till NATO-pakten och blev en länk i den nordatlantiska försvarskedjan. Under Koreakriget accepterade de temporärt NATO-försvarsstyrkor från USA. Vid samma fidpunkt anslöt sig Island till Nordiska rådet och Vänd försökte med alla medel stärka samarbetet med de skandinaviska länderna, som enligt islänningarnas åsikt är deras mest naturliga förankring.

När alltinget sammanträdde i början av oktober för sessionen 1967—638 gjorde statsministern Bjarni Benediktsson ett offentligt uttalande på sin regerings vägnar. Vid senaste parlamentsval hade den politiska sammansättningen blivit i stort sett oförändrad, med små framgångar för socialdemokraterna på självständighetspartiets bekostnad.

Statsministern var huvudsakligen bekymrad över de stora ekonomiska svårigheter som Island nu befann sig i. Dessa har sin orsak i fiskprodukternas fallande pris på den internationella marknaden samtidigt som fångsterna minskats i hemmavattnen. Hur starkt islänningarna är beroende av fiskförädlingsindustrin kom på ett brutalt sätt i dagen när en fjärdedel av inkomsterna i utländsk valuta plötsligt föll bort. Dr Benediktsson gjorde endast två antydningar om den kommande utrikespolitiken. Han sade att regeringen skulle ta Islands militära försvar till förnyad omprövning och att regeringen skulle vidta nödiga åtgärder för att bevara fiskbeståndet samt försöka erhålla full jurisdiktion över hela den Island tillhörande kontinentalhyllan.

Genom att koncentrera sig på dessa punkter riktade dr Benediktsson uppmärksamheten på två vitt skilda problem som länge har sysselsatt islänningarna. Det första gäller NATOförsvarstyrkorna. Det andra gäller den maritima jurisdiktionen, bevarandet av fiskbeståndet och kontrollen över fiskevattnen, vilka alla är angelägenheter av wital betydelse för hela nationens existens.

Om NATO:s framtid efter 1969 har de isländska myndigheterna yttrat sig mycket litet. Man har valt att vänta och se hur förbundet koromer att utvecklas. Trots de livliga diskussionerna rörande NATO-försvarsstyrkornas framtida öden finns det ingen som helst anledning att tro att Island skulle lämna förbundet. Visserligen propagerar en livlig kommunispropaganda för ett sådant steg men den har knappast någon större effekt.

Skandinaviskt gnissel

Reykjavik ligger praktiskt taget på mitten av en rät linje dragen mellan New York och Moskva, Detta faktum är en direkt indikation varför dessa båda supermakter har visat så stort intresse för Islands affärer och upprätthåller stora ambassader i den isländska huvudstaden. Även om islänningarna är smickrade över detta intresse och inser motiven bakom det hela så är man samtidigt lätt uppskrämd. Naturligtvis har man redan valt sida genom sitt deltagande i NATO. Men samtidigt har man upprätthållit betydande handelsutbyte med östblocksländerna, särskilt med Sovjetunionen.

Denna uppmärksamhet från supermakternas sida bar gett upphov till nya skäl att stärka islänningarnas kontakter med brödrafolken i de skandinaviska länderna. Trots vissa grundolikheter i utrikespolitiken är samarbetet mellan de nordiska länderna mycket intimt. Dagliga kontakter på alla verksamhetsområden är i många avseenden så talrika som om dessa länder vore en enda stat. I FN fill exempel är det nordiska blocket betydligt inflytelserikare än raan kunde tro med tanke på den sammanlagda befolkning dessa fem små stater representerar.

Men också i den skandinaviska brödrakretsen bar islänningarna åstadkommit meningsskiljaktigheter. I många år har frågan om att de danska muséerna skulle återlämna de isländska handskrifterna varit ett ömtåligt spörsmål. Nu i överenskommelsens slutskede synes lösningen kröna ett synnerligen intimt och gott samspel med Danmark. Här har 600 år av förgången historia ersatts av modern och demokratisk vänskap.

Ett annat tvistefrö berör den internationella flygtrafiken. Is 2 land har grundat två bolag som flyger på internationella rutter.

Det ena Icelandair, är IATA-medlem och trafikerar flere linjer mellan Island och Västeuropa. Det andra företaget är Loftleidir, som inte är IATA-anslutet, och flyger mellan USA och Europa med lägre taxor än utländska bolag. Emedan denna flygrutt konkurrerar med SAS har frågan om Loftleidirs landningsrätt i Skandinavien blivit ett tvistefrö där emellertid en viss överenskommelse nåddes senaste vår.

EFTA eftersträvansvärt

Utvecklingen på den gemensamma europeiska handelsmarknaden och EFTA har gett islänningarna allvarligt huvudbry. Utrikeshandeln är relativt sett av större betydelse för Island än för de flesta andra stater och den isländska ekonomin är särskilt känslig för fluktuationer på marknaden för fiskförädlingsprodukter.

Inte desto mindre har Island än så länge ställt sig utanför både EEC och EFTA. Man förefaller vara enig om att Islands medlemskap i EEC inte kan komma ifråga. Fritt tillträde för kapital och arbete lika väl som fritt utnyttjande av fiskevatten som är under isländsk jurisdiktion skulle snabbt kunna göra republiken till en ren hantlangare för europeiska koncerner. Island är ett klart specialfall där Rom-traktaten kan tillämpas.

EFTA-medlemsskapet ligger helt annorlunda till. Detta är för närvarande målet för dr Benediktssons regering, och förberedande undersökningar har redan utförts. Detta innebär självfallet endast preludierna till någotslags framtida arrangemang mellan Island och en utvidgad europeisk sammarknad, som, vilket man får hoppas, kan skapa normala relationer mellan ett oavhängigt Island och ett integrerat Europa.

Islänningarna måste importera säd, kolonialvaror, bränsle, virke, maskiner och många andra produkter för att bibehålla sin höga levnadsstandard. För att betala allt detta är de till mer än 90 procent beroende av fiskförädlingsindustrin. Landet är fattigt på naturresurser men havet runt ön är rikt på fisk,

Utvidgade fiskevatten

Allt detta stöder det välkända faktum att fisket är av vitalt intresse för Island och därför är alla frågor rörande fiskebankarna av största intresse. Nyligen har man blivit medveten om tydliga tecken på rovfiske ifråga om vissa arter i Nordatlanten. Om en sådan utveckling tillåts fortsätta blir följderna katastrofala.

Islands kamp för 12-sjömilsgränsen är välkänd. Den ledde till det så kallade torskkriget med Storbritannien. Såren efter denna sammandrabbning har läkts snabbt även om själva grundproblemet fortfarande är olöst. Island är alltjämt oroat av tanken på att dess fiskevatten blir uttömda ifall skyddsåtgärder inte vidtas i skyndsam ordning. Den officiella politiken måste därför gå ut på att med alla medel förskaffa Island suveränitet ifråga om allt fiske över hela den isländska kontinentalhyllan. (Kontinentalhyllan eller -sockeln är den geologiska benämningen på det flackt sluttande bottenområdet mellan kusten och fastlandsmassornas branta stup ner mot oceandjupen. Sockeln sträcker sig vanligen till cirka 200 m vattendjup. Övers. anm.) Detta måste dock anses vara ett avlägset mål och Island är därför villigt att diskutera varje annat förslag att trygga fiskbeståndet. Ärendet har redan framförts inför FN och andra internationella organisationer.

Det är allmänt känt att mänskligheten i framtiden blir tvungen att beskatta haven på en hel del mera föda än vad fallet är nu. En nödvändig förhandsåtgärd måste därför bli åtgärder som bevarar de nuvarande fiskbestånden. I dessa strävanden hoppas Island på förståelse och samarbetsvilja hos andra stater, även om få länder är lika beroende av fiske som Island. (Översättning av Kai Finell)

Forum 20/68