Jag är inte rasist, men ...

Finland lämnade inte fascismen på 1930-talet efter Lapporörelsen. Det bevisar dagens samhällsklimat.

Om två år firar Finland sitt 100-årsjubileum, via ännu en filmversion av Väinö Linnas Okänd soldat. Även om Linnas uttalade motiv var att ”väcka avsky mot det våld som springer ur det meningslösa kriget”, så känns det unket att år 2017 koppla ihop den nationella självbilden med krigssymbolik.

Ännu kvalmigare är somliga av reaktionerna på flyktingsituationen som skakar Europa. Finlands kollektiva mentalitet verkar nostalgiskt besatt av det förflutna, samtidigt lamslagen inför en komplex och osäker framtid.

På några år har det blivit rumsrent att hata, både genom ord och handling. Någonstans pyr ett illamående som kanaliseras genom förvirrad, absurt överdriven kärlek: ”Kiitos 1939-1945” eller ”Vi älskar våra veteraner”.

Tidigare har dylika, självparodiska fascistoida framtoningar inte väckt allvarlig oro. Nu ser vi att vissa vill lägga beslag på flaggan, omdefiniera fosterländskheten och använda den som en täckmantel för xenofobi, uteslutning och rentav människohat.

Vad är fosterländskhet? Knappast oförmåga till empati. Vad är ”äkta” eller ”sann” finländskhet? Enligt grundlagen är det att respektera människovärdet, allas lika värde. I stället håller vi på att glida vi in i ett hätskt, rentav vidrigt samhällsklimat.

Många som röstar på Sannfinländarna gör det i protest mot övriga partier och etablissemanget, inte alls för att de själva vore rasister. Men den bakomliggande ideologin hos vissa delar av Sannfinländarna ligger till grund för våld, hat och vansinnesdåd. I sitt släptåg legitimerar partiet krafter som förespråkar nationell isolering och skillnad på folk, tesen att folk som inte ser ut och beter sig som ”vi” på något sätt vore ett väldigt stort problem. Det bygger på ilska, frustration och utanförskap.

Tydliga politiska markeringar från regeringspartier har låtit vänta på sig länge. Även i USA verkar Donald Trumps popularitet stiga, ju mer plumpt och chauvinistiskt han uttalar sig.

På Drumsö, där jag bor, välkomnades 100 asylsökanden från Irak och Afghanistan nyligen av 600 lokalbor vid en gemensam middag. Volontärdriven språkundervisning inleddes på ett dygn. Då alla deltar i arrangemangen så suddar vi ut den binära rollfördelningen (aktiv) hjälpare och (passiv) mottagare. Det gäller att se människor som individer, att lyssna på deras historier.

Jag uppskattar vissa sorters sci-fi-litteratur, eftersom den spekulerar om framtiden, den mänskliga naturen och olika maktscenarier. Nyligen läste jag den brittiske författaren Christopher Priests dystopiska Fugue for a Darkening Island, från 1972. Ett kärnvapenkrig i Afrika har resulterat i massemigration med miljontals flyktingar, en ultranationalistisk regering har gripit makten i England, som har förfallit i anarki, kaos och inbördeskrig. Bokens protagonist är en liberal universitetslektor, Alan Whitman, som ställs inför en serie moraliska val då han tvingas skydda sin familj och sig själv.

Krisen avslöjar att Whitman under ytan är en obehaglig, självupptagen och skenhelig person. Han återspeglar landets kollektiva oförmåga, alienation samt moraliska förfallenhet. Whitmans taktik är att hoppas att krisen inte ska drabba honom personligen, att alltsammans ska blåsa över. Han blir en passiv lösdrivare som försöker fly undan varje problemsituation, och blir därmed en flykting i sitt eget land. Även om Whitman försöker rättfärdiga sina beslut som moraliska och humana, så blottar de i själva verket hans feghet, obeslutsamhet och likgiltighet. Han inkarnerar den stereotypiska brittiska konflikträdslan: han handlar bara då han tvingas till det, då inga alternativ återstår.

Priest inspirerades dels av problemen på Nordirland, där fördomar har lett till meningslöst lidande. Romanen var ändå främst en motreaktion till den konservative politikern Enoch Powells uppmärksammade tal från 1968, ”Rivers of blood” som varnade för ett storskaligt inflöde av invandrare från Storbritanniens tidigare kolonier. Powell ströks omedelbart från Tories skuggregering, men fick brett folkligt stöd.

Det är igen dags att minnas Martin Luther King: den största tragedin är inte den illvilliga minoritetens högröstade vrål, utan majoritetens skrämmande tystnad. Det är dags att reflektera över våra egna intellektuella attityder, hur de håller måttet då vi konfronteras med villkor som vi inte kan kontrollera. Människan som inte gör ett moraliskt eller politiskt val överlåter besluten åt andra, potentiellt fanatiska krafter. Genom vår intelligens, civilisation och Rousseau-inspirerade ideal kan vi överträffa vår egna instinktiva osäkerhet och rädsla inför det okända.

Vi har inte råd att bemöta extremism med apati. Vi måste våga tala ut, ta ställning, handla enligt vår övertygelse, för att förtjäna vår rätt att kalla oss själva för medborgare.

[caption id=“attachment_5632” align=“alignleft” width=“220”] Torsten Fagerholm är chefredaktör för Affärsmagasinet Forum.[/caption]