Jag vet vems fel det är
29.09.2019”Det är deras fel! De tänkte bara på sig själva. Därför står vi här med våra nuvarande problem”, sade jag en dag åt min 90-åriga mor när vi steg ut ur hissen och närmade oss de sista fem trappstegen mellan hissen och höghusets ytterdörr i stadsdelen Tölö i Helsingfors.
[caption id=“attachment_5520” align=“alignright” width=“144”]
Gilbert Granholm
är chefredaktör för satirsajten Uutissirkus.com[/caption]
”Och det är därför vi är tvungna att akta oss när vi går ut”, fortsatte jag.
”Jag förstår inte”, svarade hon.
”Deras problem var kommersialisering. Varje dag ville de producera mer.”
”Vem då?”, frågade hon medan hon närmade sig trapporna med käppen i högsta hugg.
”De där som bodde i Mesopotamien för 7 500 år sedan. Där i den bördiga halvmånen hade de mycket kreativt surr. Och en dag kom någon och presenterade sin idé och fick tillräckligt med pengar för att kunna utveckla sin uppfinning till en färdig produkt. Det blev en skalbar affärsmodell och alla tiders tillväxthopp.”
”Vilken idé?”, ville min mamma veta när vi kom fram till ytterdörren.
”Att producera krukor. Det var exakt då våra problem började.”
”Menar du alkohol? De ville dricka mer vin och behövde mera krukor? Liksom det i dag behövs mer och mer kartong för lådvin?”
”Nej”, förklarade jag. ”Den där mesopotamiska startup-ägaren uppfann en drejskiva.”
”Jaså.”
”Och hade han eller hon inte uppfunnit drejskivan, skulle vi inte stanna just här just nu.”
”Här inne bakom ytterdörren?”
”Just här. Och vara rädda.”
”För mesopotamierna då? Varför? De är ju alla döda?”
”Drejskivan var en horisontal skiva med en axel. Men de började skala idén. De placerade hela grejen på vertikal ställning.”
”En drejskiva på vertikal ställning?”
”Just det. En skalbar drejskiva är ett hjul.”
”Och vadå?”, frågade min mamma då jag öppnade dörren.
”Det var början. En evig affärsmodell. Ett hjul, två hjul, fyra hjul!”
”God jul!”
”Kärra, skottkärra, cykel. Bil, tåg, elcykel och den värsta av alla tiders uppfinningar, den vi måste vara rädda för då vi lämnar vår bostad och tar det första steget ut på gatan.”
”Jodå, jag vet”, sade min mor, steg ut på trottoaren och tittade till vänster, till höger, framåt, bakåt och upp mot himlen.
”Varför tittar du uppåt?”, frågade jag och spanade precis som hon en lång stund upp mot skyarna.
”Jag har sett framtiden. Bastiljdagens militärparad på TV:n. Den franska armén använder redan flyboard, flygande bräda. Det är bara en tidsfråga tills någon börjar hyra ut dem till vem som helst. Från den stunden finns det inte längre någon riktning vi fotgängare kan låta bli att kolla före vi tar ett enda steg”, förklarade min mor.
Jag hann inte höra mer. När jag stirrade mot himlen kom en man med sin hyresscooter och körde över mig. Mesopotamiernas fel, upprepade jag innan min mor ringde en ambulans.