Julens anda
av Nicholas Anderson Forum 2013-12, sida 14, 23.12.2013
NICHOLAS ANDERSON: Årsslutet är en naturlig tid att göra ett överslag av livet – familjen, jobbet och världen.
Jag hör till dem som verkligen inte gillar julen som den är idag, men jag vill inte tjura. Jag avskyr reklamen för konsumentprylar, att föräta mig på tung julmat, och att ta ner en barrande julgran, medveten om att nästa månad är januarimörk. Lyckligtvis är min fru, mina två söner och deras familjer underbara. De får mig på gott humör när vi tillbringar ledig tid tillsammans och med vänner och släktingar. Det är julens under. Men egentligen är det inte helt fel att tjura lite! Det är bra att se med nya ögon på allt som irriterar dig, och göra något åt det. Att förstå var som är fel, eller inte så bra kan hjälpa dig att förbättra ditt eget och dina närmastes liv – och det är värt en hel del. Så vad är jag och du verkligen missnöjda med, och hur kan man förbättra sin livskvalitet utan att spränga banken?
Det heter att tid är pengar, vilket har en särskild tillämpning på julen. Om man inte gillar reklamsnuttar kan man stänga teven och göra något med familjen. Jogga ihop, undvika butiker, gå på konsert, läsa högt för en gammal moster eller farbror, morfar eller farmor. Då slipper man översköljas av reklam, amerikanskt sentimentalt tjafs, och – bäst av allt – uträttar något vettigt som ger mera än finansiell belöning. Julklappar är djävulens påfund och har ingenting att skaffa med julens anda. Charles Dickens visste vad han talade om då han skrev En Julsaga. Ebenezer Scrooge var en driven affärsman ute efter maximal profit på andras bekostnad. Moderna tiders Scroogar jobbar som direktörer i pensionsfonder och korporativa lobbygrupper, och i en del banker. Varför måste de ha så himla höga löner, och underblåsa den tilltufsade amerikanska drömmens lyskraft? De drivs inte av julens anda, någon enda dag av året, utan av ren och skär girighet. Jag tvivlar starkt på att någon av dem skulle kunna säkra en sådan lön utanför det här landets gränser.
Det avslutande temat i den här kolumnen berör en annan sak jag ofta funderar på i jultider. Jag var nöjd när jag för fyrtio år sedan lämnade England och flyttade till Finland, för Norden är bra att bo i. Livet är välordnat och de flesta människor intelligenta och hänsynsfulla. När man bor och arbetar utanför Norden är livet hårdare och man får hemlängtan. Massorna indoktrineras med en Super-Julsäsong, där julens anda mäts i sålda varor. Det är ett konsumtionseldorado med drickande, fet mat och slitna julsånger. Butiker och välgörenhetsorganisationer talar gärna om ’en givandets tid’ – och det är vad jag verkligen vill ändra på. Jag lär mig kinesiska av ett medelålders par som lämnade Kina och kom till Finland för tjugo år sedan. Deras liv bestod av slitande arbete och tunga arbetsförhållanden i en kinesisk fabrik sex dagar i veckan. De lämnade det och arbetade långa dagar i Finland, där de kunde skaffa ett barn till. Notera att Kina precis beslutat lätta på regeringens strikta ettbarnspolicy. Paret jobbade 60 timmar i veckan för låg lön på restaurang det första året. De kämpade på och tjänade ihop en första rat till en liten lägenhet. De lärde sig finska och har betydligt bättre jobb idag. De är hårt arbetande och flitiga, och har tagit kontroll över sitt eget liv. De har aldrig bett om understöd eller andra förmåner, och nu studerar deras två barn flitigt precis som sina finska jämnåriga. Och nu har de gått med på att lära mig skriva och läsa kinesiska, vilket de gör med bravur. De är stolta över att få lära mig sitt underbara språk.
Deras livsinställning är så totalt annorlunda än hos dem som befolkar järnvägsstationen eller sitter på gatan och tigger utanför Stockmann eller NK. Vilket leder mig till den stora frågan: Borde jag i julens anda skänka pengar åt dessa olyckliga människor från Rumänien och andra länder? Det gör jag aldrig, för det förefaller mig som att de inte gör något försök att få koll på sina liv. Det låter hårt, till och med för mig, att komma till den slutsatsen, då många av dem kanske inte haft möjligheter att få utbildning eller hyfsad hälsovård. Men jag vidhåller min ståndpunkt. Vi måste ta ansvar för att sörja för våra familjer, vårt arbete, betala våra skatter och hjälpa dem som verkligen är nödställda och inte kan klara sig själva. Så är inte fallet med unga starka människor som kommer till nordiska länder utan några som helst planer på att skaffa sig ärligt jobb. Mina tankar går tillbaka till mina kinesiska lärare. De hade ingenting i fickan när de kom hit, förutom en beslutsamhet att förbättra sina livsvillkor. Är det helt fel av mig att säga att detta är den rätta julens anda, som kan tillämpas varje dag av året?