Kapitaldemokrati!
av Henrik Palmén Forum 1998-09, sida 25, 24.09.1998
Kapitaldemokrati akten i börsbolagen innehas i allt större utsträckning av institutionella ägare samtidigt som kapitalsläkternas inflytande minskar. Mekanismerna för maktfördelning borde ses över. Är det dags för kapitaldemokrati?
En mark en röst, eller snarare en aktie en röst, är inte en helig princip i många små europeiska länder. I bl.a Finland och Sverige utnyttjas mekanismer för kringgående av principen flitigt. Med rösträttsdifferentiering (flera aktieserier med olika rösträtt) korsägande och s.k. ask-+t-ask ägande kan man med tämligen små kapitalinsatser erhålla stort inflytande i ett stort antal bolag. Kapitaldemokratin får ge vika för minoritetsdiktatur.
Det institutionella ägandet, som nu är på frammarsch, kännetecknas av kapitaldemokrati, medan tidigare släkt- och/eller bankdominans byggde på minoritetsmakt.
Nackdelarna med oproportionerlig minoritetsmakt är klara. Ägare som har en större proportion av makten än av kapitalet, kan ge sig själv fördelar på majoritetens bekostnad. Minoriteten kan ta ut för stor ersättning eller leda in bolaget i verksamheter som ger minoriteten nytta men inte gagnar majoriteten. Ett problem är även att minoritetsägarna ofta har alla ägg i en korg,i bolaget, och därför agerar inoptimalt försiktigt eller tvingar bolaget att diversifiera sin verksamhet, och tappa fokus. Minoritetsmakt försämrar också börsens disciplinära inverkan. Det blir svårare för effektivare aktörer att “kapa” bolaget och risken för inkompetent ägarstyrning ökar.
På börsen kommer dessa risker för minoritetskostnader att märkas i form av ett lägre pris på aktien, även om bolaget är välskött.
Fördelarna med rösträttsdifferentiering är att det är billigare för en grupp med ägare att erhålla makten. Ett slags mervärde en stor ägare kan bidra med är övervakning av ledningen, vilket lätt försummas om ägandet är för spritt.
Historiskt sett är släkternas (eller bankernas) mekanismer för minoritetsmakt helt förståeliga. Tidigare handlade affärsverksamhet mycket om politik (och politik mycket om storbolagens affärsverksamhet). Det var värdefullt för ett företag att ha fungerande kontakter med politiker och halvpolitiska intresseorganisationer. Företagen kunde erhålla fördelar i form av större handelskvoter, större volymer i handeln med Sovjet, lämpliga tullar mot export, och tillgång till finansiering. Och om det riktigt knep,så kanske man kunde ordna med en devalvering.
Men politiker kan omöjligt handskas med stora delegationer av företagsledare. Då blir det
FORUM NR 9/3 nyttigt med mekanismer för koncentration av makt. Inte ens de rikaste släkterna (eller bankerna) skulle ha kunnat äga så stora andelar av så många bolag som de gjorde, utan dylika mekanismer. Mekanismerna krympte ned skaran av ‘ägar-lobbare’ till ett hanterligare antal.
Men det var då. Nedmontering av handelshinder och avreglering av finansmarknaderna gav helt nya spelregler. Politisk ekonomi utbyttes till marknads dito. Ägarrollen har förändrats.
En klar fokusering på aktiernas börskurs, är den synligaste förändringen. Hushållen köper inte aktier för att glömma dem i skrivbordlådan, utan de anlitar proffs. Placeringsfonderna och pensionsbolagen är de stora spelarna idag.De konkurrerar med varandra genom att efterstäva bästa avkastning åt sina kunder och konkurrensmedlet är företagsanalys.
Piacerarrelationerna har blivit viktiga för bolagen. Riktig, snabb och klar information premieras med högre aktiekurs. Det har resulterat i att bokstuten är mer informativa och ger en riktigare bild av bolaget. Men en viktigare följd är fokuseringen på kärnkompetens som skett. På några år har mängden stora, ‘ogenomskinliga’, och ofta korsägda, konglomerat minskat drastiskt. Och den trenden fortsätter.
Men institutionerna kan vid behov också ryta till. De är så stora att de kan utöva betydande makt i företag. Vid behov kan flera institutioner lätt samordna sig kring någon enskild fråga. Och detta utan betydande avkall på portföljspridning, och utan att behöva ty sig till rösträttsdifferentiering eller dylikt. De traditionella ägarsläkterna eller -bankerna var/ är oftast övertunga i något (några) företag, trots aktivt utnyttjadet av alla sätt att koncentrera makt.
Institutionerna är allt oftare utländska. Framförallt i USA är minoritetsdiktatur i företagen tämligen okänt. De stora institutionerna ställer sig misstänksamma till sådana strukturer, och då inte bolaget heller kan komma på någon speciellt trovärdig förklaring till deras existens, blir de än mer misstänksamma. Och det syns i aktiepriset.
Företagens nytta av mekanismerna för maktkoncentration har till största delen försvunnit. Också behoven är borta eftersom institutionerna lätt kan mobilisera upp så mycket kapital att de inte behövs. Men nackdelarna och riskerna är oförändrade, eller eventuellt större. Många av dagens företag med aktier indelade i serier med rösträttsskillnad kunde antagligen höja sitt marknadsvärde genom att övergå till en enda aktieserie, och dessutom avveckla det korsägande och ask-i-ask ägande som ännu återstår. De stora vinnarna skulle vara de gamla makthavarna. De skulle tappa sin makt, som varken de eller bolagen har nämnvärd nytta av längre, men bli rikare Värdet av maktförvaltning har sjunkit, och värdet av förmögenhetsförvaltning stigit. 9
PENGAR | > 0 I I Z O
Henrik Palmé är lektor i finansiell ekonomi vid Svenska handelshögskolan, Helsingfors.
”Många företag kunde antagligen höja sitt marknadsvärde genom att övergå till en enda aktieserie.”